Vecka 18+4

week 19

Meeh, jag tycker kanske det här fotot platsar som vecka 12.. men men. Känner mig fortfarande helt ogravid, eller vanlig kanske. Inga sparkar, inga överdrivna hormoner, inget mer än tajta kläder. Det räcker iofs.. avskyr verkligen att ha för tajta kläder och just nu är ALLT TRÅNGT. Idag signade jag upp mig och Sockerbiten för biiiiiirthing classes. “Educating birth parents about labor and delivery; breathing and relaxation; and preparing birth partner to help and offer moral support”. Uhhh..  och sen för breastfeeding classes “This course will discuss the advantages of breastfeeding, breast milk basics (production, supply and demand, etc.), and how to get off to a good start while avoiding some of the common problems. This course will also cover pumping and storing breast milk”. Jag är helt osugen på allt det här? Vill bara stoppa huvudet i sanden och aldrig tänka på att hur det gör ont att föda barn. C-section anyone?

Back on track

Tack snälla. Vilken våg av pepp vi fick när vi såg alla kommentarer. Ni anar inte vad det betyder.

Sockerbiten är tillbaka. Hans minne är fortfarande dåligt. Det är läskigt för så här länge har hans minne aldrig påverkats. Han är helt normal.. men om några timmar kommer han ha glömt vad vi åt till middag eller att det vi går och lägger oss till en åskstorm. Strunt samma, egentligen, men det är obehagligt att se vilka konsekvenser några minuters krampanfall får. Igår var vi hos doktorn. KCs medicin har nu ökats och han går på maxdos. 3000 mg Keppra. Doktorn sa att det inte går att ta reda på varför han fick sitt anfall, att han jobbar mycket ska inte påverka utan anfallet klassades som en “breakthrough seizure”. Alltså något som kommer trots medicinering. Det känns sådär… men samtidigt så vet vi att om han inte hade haft sin medicin så hade han säkert haft runt ett anfall i veckan och om det nu sker en gång vart annat år i stället kanske vi ska tacka och ta emot. Doktorn sa även att han inte trodde att de här skulle vara genetiskt (GUUUD JA!) och att Casey får köra bil igen (GUUUD JAAAA). Det är lite läskigt att tänka att det kört omkring nissar som får anfall hit och dit, men anledningen att han fick tillbaka sitt körkort var tack vare att han får sin aura som varnar. Jag är lättad, nu lyssnar jag på hur han sjunger för sig själv i duschen och det är ett så fint tecken på att han är glad och mår bra och jag är glad och mår bra i vetskapen om att jag slipper köra mig själv till BB i Jan. Win win.

Hörrni, jag hoppas ni inte tycker att jag hänger ut honom när jag skriver så här, han godkänner allt jag skriver innan det publiseras. 

En sämre helg

_DSC0039

I fredags natt så fick Casey ett Grand Mal anfall, som tur i sängen och som tur vaknade han av en aura några  sekunder innan och hann väcka mig. Det finns mycket värre saker som kan hända men jag vet inte om det finns mycket värre saker att se som anhörig. Det är vidrigt, läskigt, hjärtskärande att se den man älskar ha ett anfall. Jag skulle hellre ha ett anfall själv än att se Casey gå igenom ett till, och det är inte för att skona honom utan för min skull. Vidrigt vidrigt vidrigt. Ett anfall varar vanligtvis inte ens 5 minuter men hela helgen har gått till att påminna Casey om vad som har hänt. Nu har det snart gått 48 timmar sedan hans anfall men Casey kan inte ens minnas vad vi åt till frukost imorse. Det känns som om jag har förklarat för honom att han har haft ett anfall över 50 gånger. Berättar för honom att han redan har tagit sin medicin, berättat för honom att vi har redan pratat med hans föräldrar. Det är läskigt. Så fruktansvärt läskigt att se den jag älskar inte ens minnas vad som hände för en timme sedan, snart två dagar efter ett anfall.

Jag är otrolig tacksam att han fick ett anfall i sängen, omgiven av kuddar. Att han vaknade av en aura. Att jag var där. Att vi har försäkring. Att dessa sjuka arbetstimmar mynnade ut i ett epilepsianfall och inte att han somnade bakom ratten på väg hem ifrån jobbet. Det är, hur sjukt det än låter, bra att påminnas om hur skört livet är och hur viktigt det är att lyssna på kroppen. Jag fick se en ny sida av Nala, hon var otrolig. Under anfallet lämnade hon inte Caseys sida och jag fick dra bort henne för att ambulanskillarna skulle komma fram. Sedan han kom hem har hon legat vid hans sida.

Tyvärr är vi tillbaka på ruta ett nu. Casey åt full medicin under detta anfall så nu måste vi försöka hitta anledningen till varför han fick ett anfall trots full medicinering. Casey får inte heller köra bil på sex månader. I landet där alla måste köra överallt. Nu bor vi nära en tågstation och han kan faktiskt åka tåg till jobbet om han tar med sig en cykel. Men det betyder också att han inte får köra upp till och den första månaden vi har barn.

_DSC0066