Hej Theo!

Jag vill ju skriva månadsbrev men det är inte så lätt som jag trodde! Så fort jag försöker lägga mig ifrån dig så gallskriker du. Det är nästan bara då du protesterar. Jag brukade vara en snabbduschare, men det var inget alls jämfört hur det är nu. En dusch kan vara 30 sek lång och det känns som en success! Du vill bli buren hela tiden och jag tar inte ens med vagnen längre när vi går på promenader. Du ligger alltså alltid på mitt bröst vilket gör att jag nästan aldrig ser dig, så när du öppnar ögonen och jag håller i dig blir jag ofta förvånad “men, är det så dääär du ser ut?”

Du kom till världen och bromsade liksom upp allt för oss. Innan du var här var det så stressigt och fullt ös, vi försökte fixa, ordna, hinna med, avsluta projekt, med dig så stannade allt. Jag dricker mitt kaffe kallt och tar ännu snabbare snabbduschar nu, men jag har kontroll känns det som. Tack för det. Tack för att du tog ner oss på jorden och fick oss att börja fokusera.

Du börjar att le nu och precis som med din bror är det som jag faller ifrån ett stup varje gång. Hjärtat hoppar över ett slag och jag glömmer att andas. Jag kan inte förstå att vi har fått dig, att jag får ha dig varje dag. Att du och WK kommer, om ni vårdar er relation, aldrig mer varan ensamma. Att du gjort WK till en bror och mig till en flerbarnsmor. Jag längtar så efter att få reda på vem du är, att få en ledtråd till vem som gömmer sig i den här lilla bebiskroppen.

När din bror var en månad så kände jag att hans och min relation var som en idoldyrkan..

“Vi lär känna varandra fortfarande. Jag kan inte dina skrik, och jag vet inte alltid vad det är du vill. Ofta är det att jag glömt byta din blöja. Men vi lär oss. De första dagarna skrämde du mig, samtidigt var jag oerhört imponerad av dig. Det kändes lite som om vår relation var som en idoldyrkan. Du var så häftig och skrämmande och jag blev nervös så fort jag såg dig. Det gick över till att jag gillade dig och kände mig lite lugnare i ditt sällskap och nu älskar jag dig. Jag kan riktigt sakna dig när du inte har legat i mina armar på en stund. Du har den mjukaste huden jag känt, de längsta ögonfransarna, de finaste ögonen och din haka… din haka är helt underbar! Jag kan inte riktigt greppa att du är en produkt av oss. Av min och Caseys släkt. Men jag tycker om att tänka på det. Hur du har fått min mormor och Caseys farmor att dela en genpool. Tänk att du bundit två släkter ihop på det sättet du har. Att vi alla inte längre är släkt på grund av ett giftermål utan nu på grund av att vi delar gener. Det är så fint för oss alla att tänka på. Du har givit oss alla nya titlar. Mamma, pappa, mormor, morfar, farmor och farfar. Morbror, faster och som din gammelfarmor och farfar säger: Farfarfar och farfarmor.”

.. Jag känner inte likadant med dig, och jag är lite ledsen för det, det var så stort och häftigt att få ett barn för första gången. Denna gång är det lite mer som du alltid varit här. Vi älskar dig per automatik. Du är en av oss. Du är självklar medlem i vår tribe. Det är ju såklart häftigt att du är så självklar när din bror var allt annat, men samtidigt lite sorgligt att du kanske inte skakade om vår värld lika mycket. Jag tror du kommer göra det tids nog, vi måste nog bara lära känna dig först. Jag tror att när vi ser din personlighet så kommer vi bli så förvånande att du är en EGEN person och inte bara någon som hänger med. Jag tror det är detsamma med alla runtomkring oss, du kom liksom in till en mormor och farmor redan, de hade sina roller och var redo för dig med öppna armar. Vi behövde ingen inlärningsperiod, du är en del av oss, av vår familj och vår släkt. Du är självklar.

Det är svårt att hantera världen utanför just nu, den är osäker och full av terror ifrån privatpersoner och värdsledare men hemma hos oss är det mer kärlek. Du gav oss mer att älska, mer att tro på och jag är så oändligt tacksam för att du är en del av vår vår familj.

Det är så sjukt att Theo är en månad idag, känns mer som en vecka, även om jag trodde att jag var pigg och alert efter födseln så vet jag att jag inte alls var det. Man är väl i en dvala oavsett..

Det jag tänker på om dagarna är runt:

  • Varför ammar han vara på ena bröstet?
  • Vad ska jag laga till middag?
  • Hur många gånger kan man värma kaffe i micron?
  • Vad gör vi om jag, Casey och Theo åker bil, kraschar och dör medan WK är på dagis? Hur lång tid kommer det ta innan någon på sjukhuset förstår att vi har en son till? Som behöver hämtas på dagis? Hur lång tid innan någon familjemedlem kan vara här och ta hand om WK? Flera dagar?
  • Om jag dör.. så kommer inte WK minnas mig, och aldrig veta hur älskad han var.
  • Vi måste skriva ett testamente om vem som ska ta hand om WK..

Det är samma katastroftankar som jag hade när WK var nyfödd. Det är svårt att ifrån ena sekunden vara sååå lycklig och tacksam över livet och sen inse hur skört det är.
Jag undviker nyheterna just nu för jag klarar inte av dem, jag vet hur oerhört ignorant det är, men för min egen hälsas skull måste jag stoppa huvudet i sanden i några veckor. Att amma och mysa med en nyfödd, att bråka med WK om att han inte får titta mer på Daniel Tiger och samtidigt se hur en pappa i Syrien förlorat sina två tvillingar i en gasattack gör mig helt förstörd. Det är som jag känner så mycket mer känslor och blir samtidigt lite kallare inombords.. Svårt att förklara utan att låta helt galen.. så jag försöker att koncentrera mig på vad vi ska äta middag, hur man sorterar tvätt bäst, varför Theo bara vill amma ifrån ett bröst..

Om någon av er vet hur man kan hjälpa till mer konkret här i USA, än att bara donera pengar, så lämna gärna en kommentar. 

 

 

Borde inleda denna post med att säga att om man inte gillar slemmiga bebisar och operationer så bör man kanske inte läsa just detta.

Vi kom in till sjukhuset och jag hade ju som sagt, inte så mycket värkar, men så fort vi fick vårt rum så var det som jag slappnade av igen och allt startade, skönt! Vi checkade in i förlossningsrummet och introducerades för min sjuksyrra som hette Gloria och det var det enda som var negativt med hela sjukhusvistelsen.. Gloria från Hell.. Hon började med att känna efter hur dilated jag var och det var det mest smärtsamma under hela förlossningen, jag skrämde livet ur KC när jag skreeek rakt ut, jag bad henne sluta, vilket hon inte gjorde, jag krälade liksom upp i sängen och grät och skrek AJAJAJAJAJ och bad om och om igen att hon skulle sluta och när KC tillslut fick luft och sa åt henne att avbryta så slutade hon och meddelade surt att jag var 6 cm öppen. Det behandlingen gjorde ondare än alla värkar. Jag hulkgrät efteråt, kände mig totalt överkörd och så rädd för henne. Alltså, SKA det göra så ont?? You tell me. Hon lämnade rummet och vi fick en stund för oss själva, både KC och jag var lite chockade av vad som precis hänt. Jag fortsatte att gråta och ville bara åka hem, KC lovade att han skulle agera vakthund om det behövdes. Gloria kom in igen och skulle sätta in mitt IV och nu var jag så rädd/arg att jag inte ens kunde småprata med henne och det är en big deal för mig, jag är ju en compulsive kallpratare och vill ju typ bli bästis med alla främlingar jag möter.. men inte nu längre! Ok, onödiga detaljer men tyvärr mina starkaste minnen. URK! 

Aja, moving on.. Min midwife kom och frågade om jag ville försöka föda vaginalt och det kändes lockande eftersom jag ändå var så pass öppen men sen tänkte jag på att båda mina läkare rekommenderade kejsarsnitt samt att jag inte kände mig tillräckligt “utbildad” att föda vaginalt. Jag hade ju inte gått något kurs eller ens googlat hur man föder barn, hur löjligt låter inte det? Helt sjukt när jag tänker på det nu. Kirurgen kom in och hon var en astuff tjej så jag kände mig trygg igen trots att Gloria från hell skulle vara min sjuksyster. Sen kom the anesthesiologist in och han berättade vad han skulle göra, och jag berättade att jag var nog mer rädd för the spinal (som epidural mer mer?) än något annat och han sa att det skulle gå såååå braaa. Hjälpte inte. Speciellt inte eftersom jag var tvungen att fick skriva under en massa papper om att jag var medveten om att jag kunde bli helförlamad etc.. jag var så nervös att hela kroppen skakade mellan värkarna. 

Ok, så min stora rädsla under graviditeten har ju varit att få den långa sprutan i ryggraden, och jag skakade och grät som en riktig dramaqueen inne i OP rummet.. så pass mycket att jag inte ens märkte när den var lagd. Hepp. Så töntigt. Skäms över hur dramatisk jag var. Ljuset dimmades, de frågade om vi ville lyssna på musik, vilket jag inte ens orkade tänka på, och sen så började det. Jag minns att jag var både arg och besviken på KC här, inte helt logiskt kanske, men han stod upp och försökte filma, ta kort och pratade med the anesthesiologist om hur det är med medical malpractice, expert witnesses, gemensamma vänner/kollegor och annat advokat prat och glömde liksom bort mig där mitt i allt. Kanske lite dramaqueen igen  men va tusan! Håll mig i handen eller säg något peppande! Jag bad KC att “please don’t forget about me…” och han fattade tillslut att jag kände mig lite ömklig, tog min hand och sa en sekund senare “its a boy“.. jag fattade inget alls för jag hade inte ens känt att de hade börjat operera? Det gick så snabbt! Med WK så var det lite som att bli tuggad på av en haj, de drog och slet i mig både mig och WK så mycket att jag både kände och förstod vad de höll på med, den här gången kände jag inget alls. En annan sak var att denna kirurg arbetade helt tyst medan vår förra berättade precis vad hon gjorde. Aja, Surprise, nu var Theo här! Jag fick se honom snabbt och sen tog de honom för att tömma lungor på slem etc. Jag fick delvis en gentle cesarean, det blev inte hud till hud direkt men det tog bara någon minut, de gjorde en vaginal swab (här kan du läsa om det), de var tysta under operationen, jag fick bestämma vad jag ville göra av moderkakan etc. Många hos min midwife torkar den och äter upp den. Alltså det kanske är too much.. men det kommer ett foto på den med. 

Jag syddes ihop och fick åka till uppvaket. Med WK så var jag så trött att jag sov här, men med Theo var jag så mycket piggare och typ hög på alla känslor. Tydligen hade jag sagt till KC i operationsrummet att “I grew another penis, women are amazing“… suck. Vi fick ligga på uppvaket i två timmar, tills jag kunde vicka på tårna tror jag? Sen kördes vi upp till vårt sjukhusrum och Gloria from hell körde vilse i sjukhuset och fick ringa på hjälp så hon kunde hitta rätt. Vi kom upp och på rummet och sooov.

Dagen efter minns jag inte mycket av men jag gissar att jag ammade, mös och njöt. KC åkte och hämtade WK på eftermiddagen och de sov hemma. Dagen efter träffade WK sin bror första gången och det är typ den sötaste och sorgligaste videon jag har på min telefon. Jag stannade på sjukhuset i tre dagar och sen åkte jag hem med ett tungt hjärta… Dagarna på sjukhuset var magiska. Så skönt att vila, att ha ett eget, helt tyst rum, att bara få ta det lugnt. Älskade verkligen de dagarna. (Casey var med mig i två dagar, jobbade en dag och tog hand om WK på kvällarna.) Tror att dessa dagar är vad som gör att jag vill ha ett barn till, jag vill tillbaka till sjukhuset, till sägnen, till att få mat serverad och inte ha möjligheten att göra NÅGOT förutom att titta på TLC och titta på en bebis. Men ja, jag har inte fått känslan att vi är en komplett familj som andra verkar få? Jag känner rätt starkt att jag vill ha mer barn. Iallafall ett till. Men samtidigt.. den logistiken, UGH! Jag är fortfarande rätt hormonhög och känner mig jättelycklig, jättekär i KC och att livet är perfekt tills jag tänker på alla möjliga katastrofer som kan hända och då gråter jag istället. Oh, the joy. 


I morgon flyger kära mor hem och jag är nervöööös. Hur ska det gå? HUR SKA DET GÅ?

Det känns ju urspännande och härligt att börja “vårt” liv.. men samtidigt så vet jag hur himla svårt det kommer bli. Alltså, finns det ens barnvakter som vill/kan hantera två barn? Kommer vi någonsin lämna huset igen? Vem vet?

Ang. WKs sömn så är det lika dåligt. Vi gick till doktorn som tog blodprov, ett litet prick i tån.. tyvärr tyckte han inte att det gav tillräckligt med svar så fick fick åka vidare till Childrens Hospital för att ta mer blodprov.. och denna gång skulle vi fylla tre tuber med blod, Hej och hå! Inte lite blod. Lilla WK var inte glad och det var faktist rätt vidrigt att göra det.. vi var tre stycken som fick hålla i honom så de kunde ta blod och han var såååhåååå ledsen. Såklart. Aja, nu väntar vi på svar.. håll tummarna att de hittar något så vi kan fixa det. Kommer de tillbaka och säger att det är ett “Behavior Problem” så hoppar jag ifrån en bro.

Men ja, helg och snöstorm på ingång.. de tre senaste veckorna har vi haft full vår och underbart väder. Arghh.

 

Ooorkar nästan inte börja skriva för jag har lite svårt att sortera vilka detaljer som inte behöver vara inkluderade. Allt känns ju som en så himla viktig pussenbit. Men jag ska försöka speeda upp lite.

OK, jag jobbade min sista dag fredag den tredje mars, det enda jag ville göra den kommande ”lediga” veckan var att städa, tvätta och fortsätta projekt utdrivning. Men jag såg verkligen fram emot att ha en vecka av egen tid och lugn. Jag började helgen med en långpromenad vilket startade allt, jag fick värkar var tionde minut. Lördagen tog slut och jag hade värkar var 10e minut hela natten. Söndagen kom och gick och jag hade fortfarande värkar var 10e minut. Vilket jag sa till ALLA som frågade hur jag mådde. Haha, oj vad det får folk att bli obekväma!

Måndagen kom och jag kände att det liksom var på G ännu mer nu och av alla känslor man kunde känna här så var jag bara så ledsen. Jag förstod att det troligen var den sista dagen eller iallafall dagarna som jag hade WK för mig själv. Sista timmarna han var min enda minigris och sista gången han hade full access till mig. UGH, mitt arma hjärta. Där låg han i sängen ovetandes om att hela hans värld skulle vändas upp och ner. Så jag tvingade mig mer eller mindre ner i hans säng och grinade i hans hår hela morgonen samtidigt som jag hade värkar. Noll parenting points.

KC bestämde sig att arbeta hemifrån och det var skönt att ha honom nära. Vi tog WK till dagis, mer gråt ifrån min sida, och sen åkte vi till min midwife appointment för ett rutinbesök. Hon sa att det inte alls var ett barn på G utan att jag bara var en centimeter öppen och att jag kanske kunde ha barn senare i veckan om jag hade tur.. yada yada yada. Hon sa att jag troligen var lite uttorkad och att det var därför jag hade värkar, så jag fick order om att dricka vatten, ta en Benadryl, sova och sluta ha värkar. Jag blev lite sur för att hon lät så himla bestämd, men vi gjorde vad hon sa. Åkte och åt lunch, hem och sov framför något värdelöst tv-program KC ville se. MEN nu började värkarna göra så pass ont att jag började humma mig igenom dem, gärna på alla fyra och jag svor långa ramsor till midwifen som så uppenbarligen hade feeeeeel feeeeel feeeeeel.

KC hämtade WK ifrån dagis och jag fick grov ångest av att tänka på att vi skulle föda barn och att WK skulle vara hos våra grannar som så generöst erbjudit sig att ta WK om vi skulle behöva hjälp. Så istället för att använda dem så ringde jag till min vän Darlene och bönade henne att ta WK, och jag behövde faktiskt inte böna för hon svarade telefonen med ”are you in labor?! Can I help?” Hon har tre barn själv och WK älskar henne och hennes barn så det var en så lätt transition. KC packade en väska till WK men kläder för en hel vinter typ.. 7 par byxor, 4 par skor, filtar, nallar, två jackor… och klockan sju på kvällen så åkte de två till Darlene, jag passade på att städa och titta på Girls och när jag kände mig mentalt redo så ringde jag the midwife on call och berättade att vi höll på att föda barn och hon gav mig grönt ljus för att komma in! Med de nyheterna, att jag faktiskt skulle föda barn, så blev jag så lugn.. att värkarna slutade! Moooother!

Jag blev så uppgiven av att allt stannade av.. när KC kom hem efter att ha lämnat av WK så var jag nära att be honom att bara vända om igen och hämta WK, för vi skulle ALDRIG få barn. Men jag orkade inte.. jag orkade inget alls. Det här var ändå måndag och jag hade haft värkar dygnet runt sedan lördagsförmiddag och jag började känna mig trött och less.

Så vi packade ihop.. jag morrade åt KC att ta rätt väg till sjukhuset denna gång. Jag fick äntligen en värk i bilen men nu var det nog 15-20 minuter isär. Vi parkerade bilen, checkade in och jag funderade på att fejka en värk inför sjuksystern som hjälpte oss bara för att hon inte skulle tycka illa om oss som så uppenbarligen inte var in labour.

Förlossningsberättelse för WK del 1. 

Förlossningsberättelse för WK del 2. 

Nu har vi haft en extra medlem i familjen i tre veckor och det känns himla häftigt. Vi har haft KCs föräldrar här, nu är min mamma här och nästa lördag åker hon hem och lämnar oss till vårt eget öde. Känns läskigt och skönt. Läskigt för jag vet inte huuuur vi ska få ihop det när vi har två barn som skriker.. och skönt för att det känns som vi är redo att köra solo ett tag. Älskar att ha gäster, älskar inte att anpassa mig efter andra människor. Svårt ekvation. Blir bara värre dessutom. Idag har jag stört mig på att mamma bara dricker en klunk vatten åt gången. Hatar mig själv för det..  Men VEM dricker en klunk vatten åt gången? Någon som sitter på Nobel middagen kanske? Själv dricker jag minimum alltid tre.

Att ha en minigrist till är urmysigt, älskar nyfödingar. De är så mjuka, fina och lätta att älska. Att ha en storebror hemma gör definitivt att bebisbubblan kanske känts mer som att vara ensam nykter på ett raveparty. 
WK är så himla fin mot sin bror, han klappar, kramar, visar upp sina leksaker, bjuder på sin napp om lillebror gråter etc. Är imponerad av hur fint WK tar emot sin bror. Han är stolt! Vi gör ingen big deal av Theo (Ja, har jag sagt det? Bebis heter Theodore Anders Martin Geiger) till WK och pratar generellt inte så himla mycket om honom utan låter han vara en liten sovande nisse. Vi ber inte WK krama eller göra något med Theo och det verkar passa WK bra att han får vara initiativtagaren till deras relation. De två första veckorna har Wk varit väldigt pappig och nu den senaste veckan har det gått över till att vara mammig. Älskar när WK är mammig så det känns fint men svårt såklart att finnas på en armlängdsavstånd jämt. I dag var vi och badade, jag gick och ammade Theo och WK ville bli buren så jag fick lyfta upp Wk samtidigt som jag ammade och insåg först efter en minut eller så att Theo ammade inte alls utan sov.. och mitt bröst låg liksom på hans huvud och var till allmän beskådan. Det är ok, inte första gången.. inte sista gången, men lite så har det känts för mig hittills, det är kaos hela tiden, men mysigt. 

Fotot är taget av Darlene

Det är så himla bra med en storebror som drillat oss till att inte lida av allt för mycket sömnstörningar. Att amma varannan timme på natten är liksom inga problem? Att Wk däremot har slutat sova helt är inte lika kul… Alltså döden. De två senaste nätterna har han somnat efter midnatt.. ligger och snurrar hela natten och någon av oss måste ligga bredvid honom och hålla i hans fötter som gör ont. Ahhh. Vi ska in till hans Doktor nästa vecka och kolla Iron och B12 levels och jag hoppas hoppas hoppas att hans värden är dåliga så vi kan FIXA dem. Så.. kul uppdatering! Hej!

Inte riktigt.. vi är inte döda, det känns som vi lever mer än någonsin. Inte en chans att vara döda här när livet rullar på i 200 km i timmen. Jag känner precis som jag gjorde med WK, lyckligare än någonsin. KC säger att jag går runt med ett leende på läpparna hela tiden. Jag vet inte om det är hormoner eller inte men det känns så himla bra! Jag är så klart helt slut, överväldigad och livrädd också, men wooah. Så häftigt att man FÅR skaffa barn, det är så stort, mäktigt och fantastiskt och jag får liksom göra det här utan att fråga någon. Mindblown. Jag har SÅ mycket jag vill skriva om, hur det var att föda, hur det startade, hur jag ville mörda KC under tiden. Hur WK hanterar allt etc. Men jag är i dag en levande napp för den här minigrisen och vet inte riktigt hur man skriver på en dator samtidigt som man torrammar.

Här kommer lite foton på vår senaste addition (Jag kommer tvinga KC att skaffa tusen fler barn.. no biggie).

Hej och hå. Morgonen startade med att WK råkade sparka mig rakt i ärret/såret när jag satte på honom byxor.. jag fick en anledning till att ta en av de smärtstillande tabletterna de praktiskt taget tvingar på en på sjukhuset (oxycodone) och nu sitter jag här framför datorn och känner mig aningens loopy.. tycker inte om känslan av att inte vara luddig i huvudet som de ger. Bloggen är ekande tyst dessa dagar och instagram är lite mer lättillgängligt. linneageiger heter jag där. Ska knopa på en förlossningsberättelse när jag får tid.. 20 år eller så?