Karriär eller food stamps?, Psykbryt

Stor nyhet blev liten

05.17.11

Oh, jag har inte skrivit allt jag velat här på bloggen för jag är livrädd för att jinxa saker, eller för att det jag hoppas på inte kommer att ske och så kommer jag på något sätt förlorat mer än om jag hållt det för mig själv. Men nu skiter jag i det. Det återkommande temat, klagosången:

Jag har sökt jobb, ni vet. Det jag skrev om här. Länge sedan alltså.

Hemlis 1. De hörde av sig för en vecka sen. Jag fick jobbet! Ett drömjobb. Inte drömlönen, men ett drömjobb. Jag skulle få använda kinesiskan, arbeta i en internationell atmosfär och framför allt ha ett yrke som krävde min utbildning och tidigare arbetslivserfarenhet. När jag blev erbjuden jobbet kände jag att jag var tvungen att vara ärlig. Så jag berättade hemlis nummer 2 för arbetsgivaren. Hemlis nummer 2 är att Casey är preliminärt antagen till en skola i Denver. Bara han får lika bra betyg som förra terminen. Vi vet inte ännu vad han har för betyg utan vi väntar, biter på naglarna och kollar hans betyg varannan timme. Jobbet skulle tänka på det, om de kunde anställa mig med en risk att jag kanske flyttar i höst. Idag ringde de på kontoret och sa att de ville anställa mig men att huvudkontoret sa nej till en tillfällig anställning. De kommer att lämna positionen orörd en månad framåt, så vi får tid på oss att bestämma oss om vi kan, får, vill flytta eller om vi ska stanna här.

Jag vet inte vad jag ska känna. Jag är fantastiskt glad att jag fick jobbet! Att de vill ha mig och att de fortfarande vill ha mig, mitt CV fungerar i USA! Något jag tvivlat på de senaste månaderna. Samtidigt är jag ledsen, för när jag äntligen får ett jobb så kan jag inte ta det. Jag kan inte ens börja skriva om vilken panik jag har av att inte ha ett arbete.  Ohh ångest.

Så nu står jag här, utan jobb och utan att veta vart jag ska bo om några månader. Allt är precis lika ovisst som det var för ett år sedan och jag är så less på att inte kunna planera min EGEN FRAMTID! Allt på grund av världens sämsta tajmiiiinngggg.

När jag är i farten kan jag ju tillägga att Nala hade inte cancer tumörer utan en vårta, en 280 dollar dyr vårta, men istället har hon idag så ont i benet att hon inte stödjer på det. Why? I dunno.

100 day abs challenge

Day 30 of 100 (464 of 5050)

05.17.11

Woohoo! Det tar sig! Nu är det faktiskt lite arbete att avverka 30 situps och 30 twists.

Hur går det för er? Jag tog en paus igår och jag tar en idag eftersom ryggen is killing me men i morgon tar jag igen alla förlorade!

Stort stort stort välkommande till de riktigt modiga som började dag 23. Tove, Moster Malin och Kalaslotta! Hur går det för er?

Bagarebengtsson bjuder på en magbild

och likaså Mybravenewlife

 

Här är ni

Mamma Britt-marie – du är ute ur leken!

Elisabeth

Steve

En slö italienare

Anette

Elisabeth J

Anna T – på smällen!

Malin

Morgan

Tove

Moster Malin

Karin

Sanna

Malin K

Ina

Eva

Jeanette

Charlotte

Margoth

Rachael – Caseys brors flickvän! Woot woot!

Kalaslotta

Myfeelingsonline

Mybravenewlife

Emmakristinahakansdotter

Annaedback

Feederfriend

Jessicajansson

Sasucaaa

Framtidafrulindskog

Dulcisvita

Knasbubbla

Bagarebengtsson

Imdelicate

Monvoyageamericain

Idagskablidagen

Jessickasvitaharmoni

Sannaengstrom

Seriously-ironic

Withsofia

ibegtodreamanddiffer

Annithecat

Olssonskrypin

Swedishfreak

Annaedback

Triana

Beingsofie

Joolson

Netonnet

Teafortwoplease

Trattoria

Hemligbulle – födde barn i maj och därför gör hon plankan 2 minuter om dagen istället.

Justanotherordinarystupidmommyblog

Intemyckettillliv

Vilsnajollen

Swaussie

Anlikablogg

Swedishamericanmamma

Myranludvig

Winterbarn

 

Food and Crossfit, Sweet home ALABAMA?

Foton ifrån Warrior Dash

05.17.11

Har ni möjligheten så måste ni göra en Warrior! Det var den roligaste helgen någonsin. Vi sprang 5 KM och jag såg i dag att jag kom på 24 plats av 727 personer i min åldersgrupp! 28 minuter och två sekunder. Jag hade lätt kunnat vara top 5 om jag hade stått längre fram i startracet och inte gått där leran var som värst. Surt! Sammanlagt var vi över 22.000 personer som sprang på två dagar.

Första hindret var att simma över en liten sjö, sen klättra över bildäck, över bilar, över och under stolpar med taggtråd, löpning i skogen, upp över en enorm klättervägg med hjälp av rep, över en annan vägg av bildäck. klättrade över nät, balansgång med nät, krypa i totalt mörker, ännu mer spring i skogen, ner för en vatten slope, krypa i lera under taggtråd, simma över trästockar, och sist hoppa över eld och sen var vi i mål. Jag trodde att jag skulle springa med CrossFit Birmingham men så fort startklockan gick så startade mina tävlingsinstinkter och jag lämnade dem bakom mig. Suckers.

Här ser ni mig och Casey

CrossFit Birmingham gänget. Jag har ett tic och flexar mina muskler på ALLA foton som togs. Vad tänkte jag på?

Texmexaren Jason

Jag betalade glatt en dollar för att duscha i iskallt vatten efteråt

Tillhörde inte vårt gäng, men vilka sköna gubbar!

Efter racet fick man, om man ville, donera sina skor till en organisation som tvättade dem och gav dem till bättre behövande runt om i världen. Smart!

Vi träffade Caseys kusin och hans fru som sprang de med, jag fick hålla i hennes wedding ring under hennes race. Ser ni hur stoor hennes ring är? Hon är 25 år gammal och har en ring som en tant i 70-åldern brukar kunna blinga med!