Det är sådan sjuk skillnad på hus i Denver jämfört med hus i GA. Vårt hus är här.. ni ser hur litet och skrangligt det är. Byggt 1929 tror jag? Nu har vi sålt det, skriver på papper den 16e. Ekkk. Men kolla på hus i GA, som alla nu är till salu för mindre än vårt hus här i Denver. Är det inte SJUKT?! NU tycker jag iofs all alla de här husen saknar själ.. men ändå. Jag kan leva i ett själlöst hus om jag får ett stort kök. Tyvärr kan vi inte köpa hus som de jag länkar till. Vi vill sänka våran månadskostnad och kommer alltså köpa hus som är lååångt ifrån dessa.

Hus ett. Trädgården!!!

Hus två. Fasaden!! Allt annat var rätt fult.

Hus tre känns ju rätt perfekt.

Hus fyra, köket har konstiga skåpsluckor men SÅÅÅ FIN PLANLÖSNING!!!! Skulle aldrig lämna köket. NEVER.

Hus fem. Öppen planlöööösning. Arghhh. Och spännande att en drönare tagit foton. 

FY FAAAAN VILKEN NATT. Jag har stoltserat på instagram stories om hur otroligt bra WK sömn varit den senaste veckan pga att vi har hjälp av en sleeping consultant (och ökat intag av järn). A wooorld of a differance. Tills i natt. Då karma kom och bet mig.

WK vägrade somna och det tog nog en timme innan han äntligen accepterade att det var dags att sova. Efter midnatt vaknade han var tjugonde minut fram till klockan fem. Sex gånger var han uppe och gick runt i huset! Fy faaaan. Och Theo hade en rätt tuff natt han med och vaknade kanske fyra gånger? Men det är logiskt och känns ändå helt OK, det är bara så jobbigt att vakna hela tiden.. och mitt i allt så fick jag sleep paralysis?!!

Det var det VIDRIGASTE jag varit med om, jag var vaken men kunde inte röra mig eller andas. Jag var helt förlamad och jag kunde inte “snap out of it” så jag fick panik. Jag hallucinerade att WK hade gått in i köket, hämtat en kniv och att han nu stod brevid min säng. Jag såg hans outline så tydligt och jag visste han ville döda mig. Det var därför han hade gått runt i huset så många gånger innan under natten, han hade letat efter en kniv och sen efter mig. Theo sover undertiden på mitt bröst (på riktigt och i mina hallucinationer) jag kände hans tyngd på mig men plötsligt så känner jag hur han inte bara ligger där utan hur han försöker äta sig in i mig genom bröstet. Han äter och äter och försöker nå mitt hjärta samtidigt som WK står bredvid och bara tittar med en kniv i handen.

Det var så verkligt att jag fick total panik, inte som en mardröm utan det var som om jag var vaken men paralyserad, det enda jag kunde göra var att andas små små panik andetag, men de väckte Casey som frågade varför jag hyperventilerande, och så fort han rörde vid mig så var det som att jag “vaknade upp”. Jag fick det en gång till under natten men då var det inga hallucinationer med utan jag var bara paralyserad. Så otroligt läskigt! Fyyyy faaaaaan. Jag vill aldrig mer sova.. vilket iofs vore bra eftersom min mini inte heller verkar vilja sova.

Har någon av er haft sleep paralysis? Kommer det tillbaka? Eller

När blev du förälder?

När jag var 31 resp 33. Känns rätt gammalt.

Hur många barn har du?

Två, varit gravid två ggr så jag är tacksam för the outcome.

Var graviditeterna planerade?

Sviiiiiiinplanerade. Här kan man se all ångest om det. Tips är att inte läsa om du redan har lite åldersnoja över gamla ägg. Över Theo var det inte lika planerat men tillräckligt för att jag kissade på ägglossnings stickor. Fattar verkligen inte hur man blir preggo utan dem för vem orkar gissa dagar?

När fick du reda på att du var gravid?

Här berättade jag för KC med WK.

Med Theo kom jag hem efter ett språktest så jag kunde börja plugga på universitetet kvällstid (magister utbildning)… iallfall.. kom hem efter tester tidig eftermiddag och kände mig liksom… obekväm? Var hungrig men ändå inte, för varm, för trånga kläder, för …fel? KC och jag tog med WK till poolen och jag satte mig ner bredvid en JÄTTEGRAVID tjej och kände att.. nej.. jag kanske är preggo?! Gick hem, tog ett test och visade för honom. Sen låg vi i hängmattan och panikandades..

Meeeeen det är den historien jag berättade för KC, egentligen visste jag redan. För precis innan vi gick till poolen tog jag ett test, som visade svagt att jag var preggo men jag ville smälta det innan jag berättade det för honom. Det har med både WK och Theo känts som det är MIN graviditet och att KC egentligen inte behöver veta. 

När berättade du om graviditeterna?

Båda gångerna berättade jag för familj när vi var i Svergie, och båda gångerna var jag runt 6 veckor gravid. Så väldigt tidigt. Annars väntade vi nog ett tag. Ca 20 veckor med WK och kanske 16 med Theo.

Hur många barn vill du ha?

Nyfödingar skulle jag vilja ha 100000 av. Två-års trotsiga.. kanska två? En dröm vore att ha tre men jag vet inte om vi skulle orka det eller om det logistiskt skulle vara värt det. Hur flyger man med tre? Hur väljer man vem man ska trösta först när alla gråter samtidigt? Hur betalar man för skolan??!

Tätt ihop eller långt isär?

26 månader mellan WK och Theo.. känns väl neutralt och bra.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?

Vecka sex med WK hade vi ett ultraljud och såg hans lilla hjärta picka, jag frågade doktorn hur stor sannolikheten var att det skulle resultera i en bebis och han sa att ser man ett hjärta så är det med 99% klart och fixat, och sen berättade han om hur ooootroooligt sällan det är något avvikande på barn som föds att jag blev lugn-ish. Inte så lugn egentligen. Med Theo fick vi göra ett tillväxt UL och under några sekunder där var jag orolig för UL nissen muttrade något om att Theo hade ett väldigt litet huvud men han hade mätt fel.

Hur var graviditeterna?

Helt ok. Både efter WK och Theo var jag så hööööög av lycka att inte längre vara gravid att jag hade kunnat bestiga vilka berg som helst.

Gillade du att vara gravid?

Nej. förlorar väldigt mycket tålamod som gravid och tålde inte folks bullshit längre. Tyckte att mina förslag alltid vad bäst (på jobbet, i bokklubben, på restauranger, you name it) och att alla andra är dumma i huvudet.

Visste du vilket biologiskt kön det skulle bli?

Med WK ja, inte med Theo.

Förlossningar. Hur har de varit? 

Helt ok. WK slutade i akutsnitt och jag var så trött att jag inte minns dagarna efter, förlossningen med Theo var ett snitt redan i från början och det var helt annorlunda. SÅ pigg efter!

Hur var första bebistiden? 

Älskar bebisar och bebistiden. ÄLSKAR. Så mycket att jag vill gå fram till alla jag ser med nyfödingar och skrika åt dem hur kort den här tiden är och hur fantastisk det är, vilka mirakel bebisarna är och att de måste ta vara på allt nuuuuuuuu. När WK var runt 8-10 månader fick jag en mindre (?) förlossnings depression och det var vidrigt. Är livrädd att det ska komma tillbaka.

Hade du bestämt namnen sedan innan? 

Med WK ja, med Theo nej. KC och jag bråkade om namn tills vi var tvungna att checka up på sjukhuset och om man inte har namn innan man checkar ut så får man en straffavgift. Vi kom överens om Theodore men jag hade hellre sett Otis, Curtis eller Viggo.

Ett råd till blivande föräldrar? 

Att välja ut ett par föräldrar man gillar och bara lyssna på deras råd och tips, strunta i resten. Men det är bara ett tips, jag gör inte så själv. Sen tycker jag att det var väldigt bra att jag och KC pratade mycket innan vi hade barn om hur vi kände om vissa saker som skiljer sig åt i våra kulturer. Typ omskärelse, aga etc.

Sen har magkänslan rätt. En gång lyssnade jag inte på den och det var mitt största misstag som förälder.

Vi flyttar långt.. det är typ som att flytta ifrån Sthlm till mitten av Italien distans vis.
Jag tänker lite hur många gånger i livet man flyttar så långt? När jag var ung-ish så flyttade jag till Shanghai, bodde där i två år men  jag visste ju alltid att det inte var för alltid så det kändes aldrig så långt eller definitivt. Att flytta till USA kändes längre… först flyttade jag till Georgia, sen till Alabama och sen till Colorado.. nu flyttar vi med en hel familj till Georgia igen och jag tänker att det kanske är sista flytten? Hur många gånger kan man dra loss alla rötter och flytta? Många såklart men jag vet inte om jag vill? Samtidigt vet jag verkligen inte om jag vill leva resten av mitt liv i GA.. och att begravas där? Neeeej!

I går packade vi, trettiosju lådor. typ häften? Fy faaaan vad mycket saker man har. Vill sälja/donera allt. Vi organiserade allt efter person och rum och det blev så uppenbart vad man har för mycket av. Barnkläder och outdoor kläder. Sååå mycket barnkläder. Såå mycket vinterjackor. Vad ska vi göra med dem i GA? känns helt onödiga. Kanske borde sälja? Har för övrigt grym ångest att vi har anlitat en flyttfirma.. flyttfirmor känns shady och man är så beroende av dem. Har hört många skräckhistorier om hur de vid leveras begär mycket mer betalt än överenskommet och att de håller hela ens bohag i gisslan om man inte betalar? Hoppas det är skrönor.

Vi har hyrt ett hus i Roswell GA, det är där vi vill köpa hus så småning om. Alla väggar i huset vi hyr är bajsbruna.

 

Oj oj. Theo har passerat två månader och jag har bara inte hunnit skriva något, så det får bli dubbelt så bra denna månad. Och jisses, det är verkligen rätt benämning. VÄRLDENS BÄSTA BEBIS! Så glad, så mysig, så fin, så mjuk, så perfekt, så himla himla himla fin avkomma!

Theo, jag kan inte säga något annat än att du är perfekt. Jag är så tacksam att jag får ha en bebis igen och att jag får mysa med dig hela dagarna. HELA DAGARNA! Du är min min min och jag älskar att du är min. Jag är kär i dig, det är en konstig känsla att vara kär i en bebis och så här kändes det inte alls månad ett. Då var du fin och grym och allt det där, men hej och hååå! Flera gånger om dagen är det som om jag ramlar och får hjärtat i halsgropen av kärlek. Jag bär på dig nästan hela tiden, det gjorde jag inte med din bror. Det är praktiskt eftersom du bara hänger med, men den största anledningen är att jag behöver känna dig hela tiden, och du verkar behöva känna mig.

När du ler så startar du alltid leendet med ögonen, sen kommer munnen och du trycker in ditt huvud mot hakan och får världens gulligaste dubbelhakor. Mina favoritstunder är när du ammar, tittar upp och ser mig och börjar le så mycket att du dregglar mjök. Egoist javisst, men det finns inget häftigare än att älskas av sin bebis för det är kanske är den enda gången i livet som man (jag) älskas ovillkorligt. Ibland är det som du får för mycket glada känslor i kroppen, du blundar och vänder bort huvudet mitt i de allra största leendena. Varje gång du vaknar så sträcker du på dig med armarna ovanför huvudet, benen spikraka och ryggen så bänd att det ser du som om den ska gå av. Du sover bra, verkar trivas som bäst i min armhåla men sover flera timmar om natten på mitt bröst fortfarande. Du skrattar i sömnen och hela din mage guppar. Jag älskar de små skratten och att jag får känna dem eftersom du är så nära mig. En liten skratt hemlighet.

Jag kan ibland känna lite dåligt samvete mot dig, med din bror så satt vi och lockade fram leenden från dag ett, vi gullade, cooade och lekte. Du får liksom bara hänga med och jag är ofta rädd att jag glömt dig någonstans. Kollar vid alla rödljus att du faktiskt sitter i bilsätet, att du är i ergon. Jag vaknar ofta mitt i natten och även fast du ligger på mitt bröst kan det för en millisekund kännas som jag tappat bort dig?  Kanske känner jag så här för att du inte alltid får all uppmärksamhet utan att den måste delas med din bror? Jag tror kanske det.

Jag är så glad att jag får vara din mamma, att KC får vara din pappa och att du får vara lillebror till WK. Du har världens finaste storebror och du har gjort honom till det. Tack.

WK 3 månader. 

Theo 1.5 månader. 

Vi började morgonen med att kolla in kvarterets brandstation, så roligt att bo nära en den. Brandmännen brukar laga pancakes till kvarterets barn och de är verkligen sååå populära. I dag fick WK låtsas köra brandbilen och sätta på ljuset. Han blev så exalterad att han blev blyg, aldrig sett det innan.  Sen var de tvungna att åka på något uppdrag. Hej då!  Vi gick hem och lökade hemma resten av dagen, WK är halvsjuk för han kryper ut ur hundörren HELA TIDEN utan varken tröja eller skor. Blir iskall och sjuk. Men ändå så himla roligt. Vet inte hur många gånger vi inte kan hitta honom och sen visar det visar sig att han är ute och leker för sig själv i trädgården. Spelar ingen roll om det snöar, regnar, eller är mörkt, han vill ut. Att bo så här i city med trädgård är fantastiskt, men tänk att bo på landet. Vilken dröm! 

I helgen spelade vi spel med grannarna, jag är verkligen inte spelare, mest för att jag är en otroligt dålig förlorare, i Georgia är det olagligt med spel och man får bara köpa lotteritickets här, vill man spela på kasinon så får man åka utanför Georgias statelines. Är det för lång dit kan man spela online som man kan på Ovo Casino.

Arghhh han är så goooooo! Försöker hela tiden tänka på när det kommer bli asjobbigt? Är det när man har en 6månaders och en 2+ åring? Eller en 1 åring med en 3 åring? Eller 2 och 4? Just nu är det iallafall perfekt och jag är så himla himla himla lycklig. ÄLSKAR att inte ha PMS undrar om det kanske är därför jag flyter på rosa moln? Eller om det är hormoner? Eller om det bara är? Alltså det är verkligen asjobbigt flera gånger om dagen, men jag tror att jag kommer titta tillbaka på de här åren som de lyckligaste i mitt liv..

Hej.
Om ni hängt med mig länge så minns ni kanske min kategori “projekt hitta vänner” och inlägg som detta,  detta eller detta.
Att lämna Colorado betyder att jag lämnar alla vänner jag lärt känna, det kan nog vara helt vanlig vänskapsrelationer för dem.. men för mig betyder de här vänskapsrelationerna jättemycket. Jag tror faktiskt att det rätt ofta är så, att relationerna inte behöver vara lika viktiga eller lika tunga för de båda partnerna. Utan att för en är det bara en “kompis” och för den andra kan det vara en livslina. (Därav tycker jag det är jobbigt med folk som slänger sig med uttryck som att vissa vänner är “energitjuvar”..du kanske är deras enda vän så inte så konstigt att de ringer lite för ofta då) Iallafall.. mina vänner här, betyder väldigt väldigt mycket för mig och jag är så otroligt less på att säga hejdå till kompisar och familj. Helst av allt hade jag inte berättat för någon att vi skulle flytta utan bara packa ihop allt, dra mitt i natten, sen skicka ett masstext att vi är i GA till alla kompisar, kasta telefonen i sjön och byta telefonummer och bara glömma varenda jävel så jag inte behöver tänka på vad jag saknar. Avskyr asked såååå mycket att jag blir en icequeen och visar typ noll känslor.

När jag satt och var lite blue över det här så kände jag en väldig tröst av att de vänner jag har online, de relationerna kommer inte påverkas ett smack av att jag flyttar. De kommer vara precis som de alltid varit. Jag är så glad för det.. att jag har vänner online, att jag har relationer som bara är online. Att man aldrig behöver säga hejdå. (och samtidigt kan man bara försvinna.. avfölja och aldrig ses igen om man inte vill). Det är skönt att tänka på det. Jag är så tacksam för den här bloggen har givit mig, så mycket råd, tips och stöd jag fått genom åren av er. Och att jag kan följa många av er tillbaka på era plattformar, facebook, instagram, mail.

Jag fick ett så himla fint mail häromdagen, och jag kunde inte hålla med mer. Älskar verkligen stämningen här inne och alla ni som kommenterar. Tycker att ni är så generösa med råd, tips och peppning.

Det här är ganska random.. Men jag tycker alltid att majoriteten av dina läsare (utav de som kommenterar) verkar vara himla reko folk. Och nu efter att ha bott över ett år i Sverige så känner jag mig.. ganska ensam och med en dessvärre ökad bitterhet över det jag generaliserar och sterotypiserar (är det ens ett ord?) till att vara den inåtvända tråkiga svensken.

Jag började jobba heltid för 1.5 månad sedan och såg framför mig hur jag på en arbetsplats med 130 personer skulle hitta folk att umgås med. Kanske bli medbjuden på en lunch, en afterwork, inte best friends for life direkt – men att jag skulle bygga mitt umgänge som varit begränsat och inte så lätt att ta sig an med att rodda hus och barn själv. Jag såg inte framför mig hur jag efter en och en halv månad fortfarande skulle känna mig lite osäker vid lunchen. Hur jag skulle ankomma matsalen, sätta mig ner vid de enda två som just då sitter där, glatt hälsa, få ett mummel tillbaka och sedan höra hur de fortsätter en konversation jag inte har en chans att inkludera mig själv i (under 1.5 månad är det ingen som gjort en ansats till att inkludera mig i en konversation vid lunchbordet, det är jag som “lagt” mig i dem, det är jag som försökt visa intresse och frågat folk saker), för att efter fem minuter gå utan att säga hej då. Jag såg inte framför mig hur jag skulle sitta själv kvar i en tom matsal och ha tre andra kollegor anlända och se dem sätta sig vid ett annat bord utan att hälsa. Det känns faktiskt som total skit.

Och då slog mig tanken att Blondinbella ibland kört på inlägg där man kan annonsera efter vänner, men att även om jag läser hennes blogg så känner jag mig inte hemma där. Men det gör jag i din blogg. So… jag undrar mest om du eventuellt skulle överväga att köra ett liknande inlägg?

Jag vet att jag inte är någon blondinbella eller niotillfem tjej, att vi är en liten skara, men jag tycker att alla ni som engagerar er och lämnar lite avtryck är så himla himla bra. Och uppenbarligen är jag ju inte den enda som tycker det. Så söker du en vuxenvän, så kan du ju vara med.

Vi gör som blondinbella –  Skriv i kommentarsfältet:

  • Staden högst upp om det är viktigt, annars kanske du kan skriva online om det går lika bra.
  • En mening som fångar läsaren
  • Några rader om dig själv
  • Några rader om vem du söker
  • Din mailadress/instagram etc

Illustration lånad av Philip Tseng