Vi har börjat med en ny tradition iom att WK fyllde två. Innan middagen på söndagar så kör vi “saying thanks”. Det är inte en bordsbön utan vi går runt bordet och säger vad vi är tacksamma för den här veckan och vad vi ser fram emot i kommande vecka. Förra veckan var WK tacksam för sin napp, denna veckan var han tacksam för vatten… han kaaaaan vara för ung för det här men vi gillar det. Det känns lite som ett bra avslut på veckan och som en bra start på den kommande. Om inget annat är det en rätt skön paus att reflektera att vi har mycket att vara tacksamma över, mat på bordet tillexempel.

Har ni någon tradition hos er? Mina andra “traditioner” består bara av att vika tvätt och tvätta håret.

Jag pratade med min kära mor i morse och hon sa något jag funderat på hela dagen.. att kvinnor blir mammor ifrån att de blir gravida, och män ofta inte blir pappor förens de ser barnet. Jag tror kanske inte att det är så enkelt.. men jag tror att det ligger en poäng i det. On another, men kanske lite lika, note – minns hur det var när mamma och pappa skildes. Det var som mamma sörjde skilsmässan innan de flyttade isär, och pappa fattade inte ens att de skulle skiljas förens de flyttade isär. Är det så att killar bara är tröga?

Nytt dagis nya rutiner. Wk brydde sig inte alls om att han inte var hos sin dagmamma i morse utan sprang in och började leka på dagiset, när vi sa hej då hade han inte ens tid att vinka av oss. Skönt!! Jag hämtade honom klockan fyra och han ville inte alls hem utan fick bäras till bilen i skrikande protester, också skönt. Sen fick jag veta av läraren att det vore kanske bra om vi körde med blöjor ett par veckor för det hade tydligen varit en humlans massa olyckor, logiskt kan jag tycka, och att det är ett valentinesday party i morgon och vi förväntas vara där vid lunch.. samt ha med oss handskriva kort till alla barn i WKs klassrum… inte lika skönt… jag är ju gnällig nu, jag vet det, men jag haaaataaaaar onödiga saker. Skit som köps, skit som ingen orkar titta på, skit som slängs. Så jag har precis skrivit 22 kort till tvååringar om att vi hoppas att de har en fin valentines day. MUTTER.

Aja. Denna dag är slut. Casey är på någon NBL match med sina kollegor och jag ska gå och lägga mig.. aka ligga i sängen och inte kunna sova. Så himla pepp på att ligga och svära i 8 timmar. AAAHHHH.

Min julklapps rim till KC i år löd:

To me you are perfect, there is nothing wrong with you. I love you so much my honey-boo-boo.
But.. well.. there is one area where you are slacking, one area where you are lacking.
It is your personality that we need to break, this is for our future marriage sake!
Stop loosing your phone, stop making me groan.
Stop loosing your keys, I am begging you PLEASE.
Stop misplacing your wallet, shoes and belt. You need to seek help!
…I hope this gift will help you find.. my lost mind…

OK, inget mästerrim, I know. Men det var sista minuten.

Så KC fick Tile av mig, det är en liten manick man sätter på telefonen, i plånkan etc och med en app så kan man hitta det man har sin tile på. Den sjunger även en liten sång om man är nära så det är inte bara karta. Ursmart. Men gahhhh, ändå sitter KC här med min telefon och gör “find my iPhone” så här flera månader efter jul! Segaste killen i staaaan. Tilen ligger i hans resväska han ännu inte packat upp ifrån resan. Jag ber till guud att det är gravidhormoner som gör mig så här irriterad men det kliar i hela kroppen! Det kliar i tänderna!

Jag har fått bita mig i läppen hela helgen för att inte vara orättvis men idag kunde jag inte låta bli och var liksom tvungen att visa vad minimum kraven är när man städar ut kylen.  Och jag kanske sa att  det “was sparkling clean at home when you were gone“.. usch. Skäms över mig själv men jag kan liksom INTE INTE påpeka sånt.  Så himla trist stämning det skapar.. men jag vet inte om det är trist stämning för att jag gnäller eller för att det är stökigt?

Börjar med bra för fredagspepp! Kom hem efter en lång dag på jobbet, redo att äta lasagne rester för femte dagen i rad, peppen på den är kanske inte urstor. Men utanför dörren stod en kasse ifrån WholeFoods, fylld till bredden med frukt, bär, kale sallad, grillad kyckling, kakor och blommor! Allt ifrån en tjej jag väldigt nyligen lärt känna, snacka om att ta en highway to my heart. Nej, men skämt åsido, vad ovanligt det är att få (och GE) någon en sådan tjänst utan att man är typ bästisar. Jag har bara träffat den här tjejen några gånger, vi har aldrig setts på tumanhand och vi har inte bytt telefon nummer förens idag, eller varit FB vänner. Ja min ni fattar. Jag är blown away. Det är inte fy skam att vara preggo och ensam hemma med en toddler, man blir bortskämd. Har haft många vänner som hört av sig och kollat hur de kan hjälpa till. Även om vi inte har någon familj i Denver så har vi en egen tribe som är extremt värdefull och fin.

On another note, på måndag börjar WK på dagis och en av de sakerna med det nya dagiset jag sett fram emot är att lunch och snacks ingår, alltså inga mer matlådor. Wiihoooo. Men den lyckan var kortlivad. Det här är deras lunch menu för en månad framöver.. Alltså what to do? Ska jag svälja det och inte vara den bökiga, stökiga? Ska jag säga att WK är allergisk mot.. processed carbs? Ska jag säga att vi tar med egen mat? Kommer WK äta egen mat när alla andra äter corndogs? (spy emoji här).

här kände jag tre dagar innan WK föddes och jag kan nog säga att jag är i samma sinnesstämning nu.. Jag är så emotionell och irrationell! Började gråta för jag fick ett mail att the boss hade sagt till mina kollegor att han “expected me to be there for the next meeting“.  för ett möte jag inte kunde gå till idag. Jag förstår att de känslorna har med att göra med att vara helt slut ifrån nattens bravader.. WK sov såklart bra för en gångs skull men jag vaknade 11:30pm och kunde inte somna om förrens 04.. och WK vaknade 04:45. fan fan fan. Jag vet inte varför jag inte kunde sova? Hade asont i magen pga mina magmuskler som brinner, men det var mer ångest i natt?  Jag har ångest över att inte kunna ge all min tid till WK i framtiden, ångest över att föda, ångest över att ta WK till ett nytt dagis på måndag, ångest över att vara långt ifrån familjen, ångest över att inte somna, ångest över att WK inte alls kändes trygg på vår visit på dagiset igår och att han satte sig i sandlådan själv och grinade när alla andra barnen lekte runt en rutschkana, ångest över jobbet, ångest över pengar, ångest över framtiden, nu tiden, dåtiden. You name it. Det känns lite som PMS, kan jag lita på de här känslorna? Är jag ledsen eller är jag bara trött? Troligtvis mer orolig över det ovanstående och ledsen pga sömnbrist.

On another note.. Har en teori om att barn som växer upp med en förälder måste vara mer väluppfostrade och tålmodiga. När jag inte orkar mer så är det så lätt för mig att överlåta ansvaret till KC och vise versa, vi delar på det gnälliga och avlastar varandra. Nu när jag är ensam (dag fyra nu så jag är ju uppenbarligen en expert) så märker jag hur mycket mer though love WK får, det går inte att gnälla och få som man vill hela tiden för min tid och mitt tålamod är limited. Vad jag säger är the law och WK får anpassa sig efter mig mer än vad vi anpassar oss efter honom. Jag är imponerad över att han tar det så bra. VÄNTA LITE har varit ledordet dessa dagar. Men lilla skrutten vad han är fin, han har börjat låtsas saker nu och jag blir ofta matad med mat han hittar på. I går fick jag passa mig för mjölken han gav mig var för varm, sen bjöd han på pannkakor till middag och avokado till efterätt. Lyx! I realitet åt vi indisk takeout. I natt vände han sig om och gav mig en jättekram och klappade mig på kinden. Kan inte förstå hur vi fått en sådan liten glad, kärleksfull och fin liten unge.

Ok Akuten, Två frågor denna gång!

Tove undrar: Jag undrar om det är fler som har/har haft det kämpigt första tiden med första spädbarnet. Och hur ni gjorde för att komma vidare… hitta rätt.

Och jag undrar: Inskolning.. Hur gör man? WK börjar alltså på dagis nästa måndag. Filosofin i USA (?)och på det dagiset där vi börjar är att köra hela dagar ifrån början samt att “börjar barnet gråta så lämna det direkt till en pedagog, säg hejdå och gå, dra inte ut på avskedet“. Vi hälsade på dagiset förra veckan och det gick bra, även om vi alla tre var så slut efter en timme där att vi inte orkade äta middag eller prata med varandra efter så hade WK det kul. Det är ursorgligt att han ska sluta hos sin dagmamma, men han behöver mer stimulering och barn i sin egen ålder. Men så, hur tycker ni att man gör en inskolning lyckad? Ska man göra som de säger här, typ dra av plåstret snabbt, eller ska man göra som Louise Hallin och låta det vara typ halva dagar i en vecka eller två? Det sistnämnda är typ omöjligt att fixa iom jobb som inte är flexibelt. 

Vill du ha hjälp av en världsbest tribe? Lämna en fråga i kommentarerna så ser jag till att den läggs ut.

Så inget nytt med andra ord, men ooo vad gott det skulle göra med sömn! Ringde KC i morse och kollade om han verkligen behövde vara borta hela veckan och det lät som han inte hade allt för bråttom hem..

Hittade denna artikeln på DN i morse och den var ju peppande. Wk behöver enligt den ha en tupplur på 1.5h, och sen sova 11.5 timmar for natten.. igår tog han en timmes tupplur, somnade for natten kl 8pm och vaknade kl 4am. Alltså åtta timmar, under de åtta timmarna var han nog vaken varannan timme för att peka på sin nära och skrika “booogggeeerrrssss” i typ 20 min.. gulligt med att han säger boogers iofs.. Men gaaah.. Denna sömnlöshet! Jag vet att det kommer bli värre men jag förstår inte hur?!