Allt i allo, Det stora äventyret, lifestories, Saker jag och min man bråkar om

Bra känsla i magen

02.18.16

Jag var lite orolig när jag publicerade där det inlägget om hur jag tror att barn känner och tänker. Min röst sa till mig att jag pratade om något jag inte visste, att ni skulle tro att jag satt och tokrökte maja och försökte vara djuuuup. Så tack för de fina kommentarerna. Det är flummigt, men det är klart det är flummigt! Man gissar ju för tusan! Men tack, det är fint att se hur det dimper ner härligt kommentarer när jag sitter på jobbet och känner mig värdelös.

Det är inte helt lätt, jisses vad man kritiserar sig själv och andra, även om det är mer eller mindre omedvetet så bör man ju inte låta det slippa förbi. Det är lätt att vara PK och tänka att något gör fel och direkt stänga av.. utan att försöka förstå den bakomliggande anledningen till en annans persons handlingar.. och till varför man själv reagerar på ett visst sätt. Det sistnämnda är ju faktiskt det enda man kan arbeta med.. #menjagharalltidrätt #KCharalltidfel

Photo on 2-17-16 at 20.56 #2

Det stora äventyret, lifestories

Hur tänker barn?

02.17.16

_DSC0042
Nu kanske du tänker att jag borde googla det.. men jag vill inte googla utan jag vill skumma lite nu, så kan jag googla sen och känna mig som en idiot.

Jag mediterar så ofta jag kan, igång en gång i månaden, och ibland en gång om dagen. Vi har turen att bo precis bredvid en liten co-op meditationsstudio här i kvarteret som flera gånger om dagen erbjuder guided meditations. Vår teacher talar mycket om hur vi ska skala av, känna istället för tänka och framför allt bli av med rösten som dömer, påpekar och aldrig aldrig aldrig är tyst. Att rösten är inte du, utan det är den omgivningen som lärt dig kritisera och vara misstroende. Min röst är för det mesta ett riktigt asshole. Den här rösten har jag ju för att jag har tänker, rationaliserar, värderar och för att jag är omgiven av andra människor som lärt mig vad som är rätt och fel, godkänt och underkänt.

Så jag sitter och mediterar och är så himla sur för att jag hela tiden snurrar bort i tankarna när jag ska försöka att inte tääääänka.. sen snurrar jag vidare på tvätten, på vad jag ska laga till middag, och sen tänker jag på WK. Hur fin han är, hur glad han kan vara och hur arg han kan vara. Wk är ju avskalad, han har ingen dömande röst. Han bara är. Han dömer ingen och allra minst dömer han sig själv. Han resonerar inte, han ser ingen logik, han bara ser. Och det är så himla fint. Han stoppar upp fingret i näsan för det känns spännande för både fingret och näsan. Sen lägger han sig raklång på mattan och stryker med händerna på golvet. Sen kryper han vidare och stänger dörren, öppnar dörren och stänger den igen. Han skäms inte, han gör inget fel. Han utforskar, luktar, smakar och känner. Är något kul, så gör han det tills han tröttnar. Är något tråkigt så går han vidare utan sorg. När han inte blir buren direkt så blir han inte bara ledsen utan hela han ÄR ledsen, hela kroppen känner sig ledsen och det finns ingen logik i den känslan. Inget tålamod eller förståelse. Och på samma sätt är han överlycklig när han ser sin pappa, hela kroppen spritter och han är så lycklig att han skriker, sprattlar och inte kan vänta en sekund av att få krama KC när han kommer hem.

Det är både fint och sorgligt att just nu är han det jag kämpar så att komma tillbaka till. Men WK kommer få sin dömande röst snart. Och undertiden kämpar jag med att minimera min. Och det känns ju ännu sorgligare att den rösten han kommer tampas med i resten av sitt liv kommer mycket vara mina åsikter om honom och mina fördomar som förs vidare.

Hur tänker ni? Kan ni särskilja på era egna tankar och den där rösten?

Fattar ni inte vad jag snackar om? Här kan ni läsa om den där rösten. Här kan ni läsa ett blogginlägg som fick mig att skriva detta inlägg. Väldigt kul blogg dessutom. Och här kan ni läsa vad Elsa Billgren skriver om kommentarer och hur de ibland triggar henne röst. Fint skrivet!

_DSC0054