Allt i allo

Fail

01.22.15

Jag tänkte när jag var preggo att jag inte ville att bloggen skulle bli en preggoblogg. Gick inte så bra. Och nu tänker jag att det hör inte ska bli en “kolla in min avkomma” blogg.. Men jag tror inte det kommer gå så bra heller. Ingen balansgång här inte..

Tänkte bara säga att vi var nära att bli påkörda idag. Och att jag hade velat slita tantjäkeln som körde i tusen bitar. Men det gick inte eftersom jag hade en barnvagn att hålla reda på. Dilemma deluxe. Så himla antiklimax att vilja typ döda… För att bara gå därifrån.

IMG_4969.JPG

Det stora äventyret

Förlossningsberättelse Del 2

01.22.15

Del 1 finns här.

Så fort vi hade sagt ja till kejsarsnittet så gick det väldigt snabbt. Vi fick lyssna på alla tänkbara scenarion, alla risker etc samt skriva under papper på att vi var medvetna om farorna. Igen, så trött som jag var hade jag kunnat signa bort mitt liv där och då för en lösning. Jag fick starkare epidural och jag började skaka i hela kroppen. Casey fick klä på sig scrubs och en sjuksyrra fick säga åt honom på skarpen att snabba på eftersom han hade svårt att sluta titta på monitorn med Baby Bos hjärtljud.

Vi rullades iväg och in på OP. Jag kommer ihåg att jag tyckte rummet såg så tråkigt ut, inte alls fancy som i alla TV shower utan mer som ett ombyggt garage. Läkarteamet presenterade sig och det var fint att få hälsa på alla och se alla i ögonen. För mig betydde det i alla fall väldigt mycket. Casey fick stränga order om att sitta ner bredvid min sida, något han lyssnade på i ca en sekund Han hängde istället över den lilla gardinen de hade framför mig så jag inte skulle se vad de gjorde, med mobiltelefonen i högsta hugg. Casey fick lova på heder och samvete att inte må dåligt eller svimma om han skulle envisa med att filma hela ingreppet och han lovade… Casey filmade hela ingreppet! Från start till slut. Jag har inte tittat, men det är fantastiskt att bara lyssna på filmen. De varnade att jag skulle känna mycket tryck, men ingen smärta och det var precis så det var. Jag kände hur de slet och drog, men inget gjorde ont. Det var uppenbart att BabyBo hade kämpat, han satt som fast i bäckenbenet och det tog en stund innan de lyckades vrida (??) ur honom. Men så fort han lyftes ut så hörde vi han skrika, det absolut häftigaste ljudet jag hört. Först där fattade jag att vi:

1. Var gravida

2. Att vi var in labor

3. Att det faktiskt var ett barn i magen

4. Att barnet var HÄR

Den känslan är helt obeskrivlig, det var som om jag tog igen allt som skett de senaste nio månaderna. Casey grät som ett barn och jag var nog mer i chock? De lyfte BabyBo över skynket och jag minns att jag var så himla imponerad över att han hade armar! Tyvärr droppade han blod rätt ner i ansiktet på mig så jag såg inget mer innan de började rensa hans lungor, tvätta honom etc. Casey försvann med BabyBo, jag låg kvar och syddes upp och var fortfarande, i chock. Rätt snabbt fick jag komma in på recovery och där väntade Casey med BabyB. Jag hade min sjuksyster med mig hela tiden och även på recovery, nu hade vi även en annan sjuksyster med oss, BabyBos sjuksyster! Ett helt litet team. Kirurgen kom och berättade att jag hade ett trångt bäcken och inte kunde eller kommer kunna föda barn the natural way. Så om BabyB får syskon kommer det ske genom planerat kejsarsnitt. Det känns skönt att veta redan nu. Jag var rätt påverkad av all medicin och pratade svenska med sjuksyrrorna och har en hel del minnesluckor. Casey sa att jag inne i OP rummet, efter att de hade visat mig BabyB hade sagt:

“Casey!! This is what we got from having sex! We could have gotten HIV or any other STD but we got him!!!”

Screen Shot 2015-01-18 at 17.39.00 Första gången BabyB träffar sin far..

Screen Shot 2015-01-18 at 17.39.10

…och sin mor

Varje gång jag vaknade till så fick BabyBo komma till mitt bröst, jag fick försöka amma, om jag sov låg han på Caseys bröst. Vi var på the recovery i två timmar och efter det tog de oss till vårt rum. Där fick vi lite lugn och ro.. jag fick äntligen vila utan att ha en massa monitorns och sjuksystrar runt omkring mig.

Jag kommer tyvärr inte ihåg något ifrån den här dagen, men Casey säger att vi mest låg och tittade på BabyB, sjuksyrror kom in var tredje timme för att ta våra vitals. Casey har berättat för mig att vi (jag), när vi såg Baby Bo tyckte han såg lite… annorlunda ut.. och kallade in TRE olika barnläkare för att rådfråga… om Baby Bo hade downs för hans ögon var så.. puffiga. Alla tre läkare försäkrade oss att det inte var fallet och alla tre sa att vi borde nog inte berätta för BabyBo att det var vårt första intryck av honom.

Den natten så sov Baby B på The Nursery och inte med oss, jag tycker det känns jobbigt idag, att vår första natt ihop.. spenderades isär eller var man säger, men jag vet att han fick mer uppmärksamhet där än vad han hade fått av mig eller Casey. Sjuksystrarna rullade in honom varannan timme så han kunde ammas och det är jag tacksam för. Men lite dåligt samvete får jag när jag tänker på att han inte var med oss där när han säkert kände att livet var rätt skrämmande. Nej usch, dålig mamma bara några timmar in.

Så.. Vi spenderade måndag kväll till torsdag morgon på sjukhuset och det var skönt. Att skrivas ut var både härligt och läskigt. Fint att få komma hem, men läskigt att komma hem med en liten varelse som var beroende av oss. Första natten sov vi inget alls. Inte bara för att vi hade en liten bebis med oss hem utan för att värmepannan la av… det var ISKALLT hemma. Det Ultimata Testet kommer den natten heta i våra memoarer.

SummaSummarum. Fy farao vad häftig upplevelse. Vad jag önskar att jag hade förstått att jag skulle föda ett barn och inte bara ligga i ett rum och ha ont. Som gravid så tänkte jag bara på smärtan, aldrig på vad som skulle ske efter.  Vad rädd jag varit i onödan! Jag är så glad för upplevelsen, för att jag har kunnat vara gravid, att jag fick KS när det inte fungerade den andra vägen och att jag hade världens bästa man vid min sida.

Nu har det gått tio dagar. Jag äter inte smärtstillande längre (tog Ipren innan). Känner mig 95% återställd men fick en påminnelse idag att det inte är smart att skotta med avskuren muskulatur (Edit:inte magmusklerna tydligen, men nagot annat?) AJ! Gick totalt upp 13 kg – 30 lbs, har 5 kvar till ursprunglig vikt och känner inte att det är något jag måste jaga efter.

Jag och BabyB har lärt oss amma.. dagtid. Nattid är det inte lika lätt.

Är SÅ glad att kunna ta långa promenader igen. Att snart kunna börja träna.

Det stora äventyret

Jag förstår nu..

01.21.15

..hur människor (andra mammor primärt?) kan tycka att en är dum i huvudet som klagar över att vara gravid. Att ha mage (haha) att klaga över att inte kunna sätta på sig skorna eller på halsbränna. Men jag visste inte bättre! Jag förstod inte vad som låg och lurade där i magen och hur vansinnigt
kär jag skulle bli!? Hur jag nästan skulle kunna vara gravid i 9 år för att få träffa den här lilla skrutten? Det tog ett par dygn, varav en rätt sunkig baby blues dag. Men dag sju av hans liv var det som om jag fick en käftsmäll. Det kändes som om hjärtat som exploderade! Blir jag gravid igen, (känns inte alls som en jobbig tanke längre?!) så kommer jag veta och förstå att det finns en belöning på andra sidan. Något jag inte förstod denna gång.

_DSC0321