Vi flyttar långt.. det är typ som att flytta ifrån Sthlm till mitten av Italien distans vis.
Jag tänker lite hur många gånger i livet man flyttar så långt? När jag var ung-ish så flyttade jag till Shanghai, bodde där i två år men  jag visste ju alltid att det inte var för alltid så det kändes aldrig så långt eller definitivt. Att flytta till USA kändes längre… först flyttade jag till Georgia, sen till Alabama och sen till Colorado.. nu flyttar vi med en hel familj till Georgia igen och jag tänker att det kanske är sista flytten? Hur många gånger kan man dra loss alla rötter och flytta? Många såklart men jag vet inte om jag vill? Samtidigt vet jag verkligen inte om jag vill leva resten av mitt liv i GA.. och att begravas där? Neeeej!

I går packade vi, trettiosju lådor. typ häften? Fy faaaan vad mycket saker man har. Vill sälja/donera allt. Vi organiserade allt efter person och rum och det blev så uppenbart vad man har för mycket av. Barnkläder och outdoor kläder. Sååå mycket barnkläder. Såå mycket vinterjackor. Vad ska vi göra med dem i GA? känns helt onödiga. Kanske borde sälja? Har för övrigt grym ångest att vi har anlitat en flyttfirma.. flyttfirmor känns shady och man är så beroende av dem. Har hört många skräckhistorier om hur de vid leveras begär mycket mer betalt än överenskommet och att de håller hela ens bohag i gisslan om man inte betalar? Hoppas det är skrönor.

Vi har hyrt ett hus i Roswell GA, det är där vi vill köpa hus så småning om. Alla väggar i huset vi hyr är bajsbruna.

 

Oj oj. Theo har passerat två månader och jag har bara inte hunnit skriva något, så det får bli dubbelt så bra denna månad. Och jisses, det är verkligen rätt benämning. VÄRLDENS BÄSTA BEBIS! Så glad, så mysig, så fin, så mjuk, så perfekt, så himla himla himla fin avkomma!

Theo, jag kan inte säga något annat än att du är perfekt. Jag är så tacksam att jag får ha en bebis igen och att jag får mysa med dig hela dagarna. HELA DAGARNA! Du är min min min och jag älskar att du är min. Jag är kär i dig, det är en konstig känsla att vara kär i en bebis och så här kändes det inte alls månad ett. Då var du fin och grym och allt det där, men hej och hååå! Flera gånger om dagen är det som om jag ramlar och får hjärtat i halsgropen av kärlek. Jag bär på dig nästan hela tiden, det gjorde jag inte med din bror. Det är praktiskt eftersom du bara hänger med, men den största anledningen är att jag behöver känna dig hela tiden, och du verkar behöva känna mig.

När du ler så startar du alltid leendet med ögonen, sen kommer munnen och du trycker in ditt huvud mot hakan och får världens gulligaste dubbelhakor. Mina favoritstunder är när du ammar, tittar upp och ser mig och börjar le så mycket att du dregglar mjök. Egoist javisst, men det finns inget häftigare än att älskas av sin bebis för det är kanske är den enda gången i livet som man (jag) älskas ovillkorligt. Ibland är det som du får för mycket glada känslor i kroppen, du blundar och vänder bort huvudet mitt i de allra största leendena. Varje gång du vaknar så sträcker du på dig med armarna ovanför huvudet, benen spikraka och ryggen så bänd att det ser du som om den ska gå av. Du sover bra, verkar trivas som bäst i min armhåla men sover flera timmar om natten på mitt bröst fortfarande. Du skrattar i sömnen och hela din mage guppar. Jag älskar de små skratten och att jag får känna dem eftersom du är så nära mig. En liten skratt hemlighet.

Jag kan ibland känna lite dåligt samvete mot dig, med din bror så satt vi och lockade fram leenden från dag ett, vi gullade, cooade och lekte. Du får liksom bara hänga med och jag är ofta rädd att jag glömt dig någonstans. Kollar vid alla rödljus att du faktiskt sitter i bilsätet, att du är i ergon. Jag vaknar ofta mitt i natten och även fast du ligger på mitt bröst kan det för en millisekund kännas som jag tappat bort dig?  Kanske känner jag så här för att du inte alltid får all uppmärksamhet utan att den måste delas med din bror? Jag tror kanske det.

Jag är så glad att jag får vara din mamma, att KC får vara din pappa och att du får vara lillebror till WK. Du har världens finaste storebror och du har gjort honom till det. Tack.

WK 3 månader. 

Theo 1.5 månader. 

Vi började morgonen med att kolla in kvarterets brandstation, så roligt att bo nära en den. Brandmännen brukar laga pancakes till kvarterets barn och de är verkligen sååå populära. I dag fick WK låtsas köra brandbilen och sätta på ljuset. Han blev så exalterad att han blev blyg, aldrig sett det innan.  Sen var de tvungna att åka på något uppdrag. Hej då!  Vi gick hem och lökade hemma resten av dagen, WK är halvsjuk för han kryper ut ur hundörren HELA TIDEN utan varken tröja eller skor. Blir iskall och sjuk. Men ändå så himla roligt. Vet inte hur många gånger vi inte kan hitta honom och sen visar det visar sig att han är ute och leker för sig själv i trädgården. Spelar ingen roll om det snöar, regnar, eller är mörkt, han vill ut. Att bo så här i city med trädgård är fantastiskt, men tänk att bo på landet. Vilken dröm! 

Här kommer en länk till Ovo Casino, kanske något att spendera semesterlönen på?

Arghhh han är så goooooo! Försöker hela tiden tänka på när det kommer bli asjobbigt? Är det när man har en 6månaders och en 2+ åring? Eller en 1 åring med en 3 åring? Eller 2 och 4? Just nu är det iallafall perfekt och jag är så himla himla himla lycklig. ÄLSKAR att inte ha PMS undrar om det kanske är därför jag flyter på rosa moln? Eller om det är hormoner? Eller om det bara är? Alltså det är verkligen asjobbigt flera gånger om dagen, men jag tror att jag kommer titta tillbaka på de här åren som de lyckligaste i mitt liv..

Hej.
Om ni hängt med mig länge så minns ni kanske min kategori “projekt hitta vänner” och inlägg som detta,  detta eller detta.
Att lämna Colorado betyder att jag lämnar alla vänner jag lärt känna, det kan nog vara helt vanlig vänskapsrelationer för dem.. men för mig betyder de här vänskapsrelationerna jättemycket. Jag tror faktiskt att det rätt ofta är så, att relationerna inte behöver vara lika viktiga eller lika tunga för de båda partnerna. Utan att för en är det bara en “kompis” och för den andra kan det vara en livslina. (Därav tycker jag det är jobbigt med folk som slänger sig med uttryck som att vissa vänner är “energitjuvar”..du kanske är deras enda vän så inte så konstigt att de ringer lite för ofta då) Iallafall.. mina vänner här, betyder väldigt väldigt mycket för mig och jag är så otroligt less på att säga hejdå till kompisar och familj. Helst av allt hade jag inte berättat för någon att vi skulle flytta utan bara packa ihop allt, dra mitt i natten, sen skicka ett masstext att vi är i GA till alla kompisar, kasta telefonen i sjön och byta telefonummer och bara glömma varenda jävel så jag inte behöver tänka på vad jag saknar. Avskyr asked såååå mycket att jag blir en icequeen och visar typ noll känslor.

När jag satt och var lite blue över det här så kände jag en väldig tröst av att de vänner jag har online, de relationerna kommer inte påverkas ett smack av att jag flyttar. De kommer vara precis som de alltid varit. Jag är så glad för det.. att jag har vänner online, att jag har relationer som bara är online. Att man aldrig behöver säga hejdå. (och samtidigt kan man bara försvinna.. avfölja och aldrig ses igen om man inte vill). Det är skönt att tänka på det. Jag är så tacksam för den här bloggen har givit mig, så mycket råd, tips och stöd jag fått genom åren av er. Och att jag kan följa många av er tillbaka på era plattformar, facebook, instagram, mail.

Jag fick ett så himla fint mail häromdagen, och jag kunde inte hålla med mer. Älskar verkligen stämningen här inne och alla ni som kommenterar. Tycker att ni är så generösa med råd, tips och peppning.

Det här är ganska random.. Men jag tycker alltid att majoriteten av dina läsare (utav de som kommenterar) verkar vara himla reko folk. Och nu efter att ha bott över ett år i Sverige så känner jag mig.. ganska ensam och med en dessvärre ökad bitterhet över det jag generaliserar och sterotypiserar (är det ens ett ord?) till att vara den inåtvända tråkiga svensken.

Jag började jobba heltid för 1.5 månad sedan och såg framför mig hur jag på en arbetsplats med 130 personer skulle hitta folk att umgås med. Kanske bli medbjuden på en lunch, en afterwork, inte best friends for life direkt – men att jag skulle bygga mitt umgänge som varit begränsat och inte så lätt att ta sig an med att rodda hus och barn själv. Jag såg inte framför mig hur jag efter en och en halv månad fortfarande skulle känna mig lite osäker vid lunchen. Hur jag skulle ankomma matsalen, sätta mig ner vid de enda två som just då sitter där, glatt hälsa, få ett mummel tillbaka och sedan höra hur de fortsätter en konversation jag inte har en chans att inkludera mig själv i (under 1.5 månad är det ingen som gjort en ansats till att inkludera mig i en konversation vid lunchbordet, det är jag som “lagt” mig i dem, det är jag som försökt visa intresse och frågat folk saker), för att efter fem minuter gå utan att säga hej då. Jag såg inte framför mig hur jag skulle sitta själv kvar i en tom matsal och ha tre andra kollegor anlända och se dem sätta sig vid ett annat bord utan att hälsa. Det känns faktiskt som total skit.

Och då slog mig tanken att Blondinbella ibland kört på inlägg där man kan annonsera efter vänner, men att även om jag läser hennes blogg så känner jag mig inte hemma där. Men det gör jag i din blogg. So… jag undrar mest om du eventuellt skulle överväga att köra ett liknande inlägg?

Jag vet att jag inte är någon blondinbella eller niotillfem tjej, att vi är en liten skara, men jag tycker att alla ni som engagerar er och lämnar lite avtryck är så himla himla bra. Och uppenbarligen är jag ju inte den enda som tycker det. Så söker du en vuxenvän, så kan du ju vara med.

Vi gör som blondinbella –  Skriv i kommentarsfältet:

  • Staden högst upp om det är viktigt, annars kanske du kan skriva online om det går lika bra.
  • En mening som fångar läsaren
  • Några rader om dig själv
  • Några rader om vem du söker
  • Din mailadress/instagram etc

Illustration lånad av Philip Tseng

I dag har jag fått göra något som känns så bra. Hur ofta gör man något som känns bra? Jag gör det alldeles för sällan, har konstant dåligt samvete för allt jag inte gör. Alla saker jag borde göra. Men idag donerade jag all min sparade bröstmjölk till en god vän som nyligen adopterat en liten pojke. Det känns så himla fint att min bröstmjölk kan användas till någon mer än bara Theo.  Att allt det där jobbig pumpandet går till något mer än “barnvaktsmjölk”. Jag skulle förövrigt inte ha något emot att donera ägg ifall någon skulle fråga mig. Skulle nog älska den iden egentligen som den narcissist jag är. Nej, men äggen ligger ju bara där ändå, bättre att de används. Gör ju världens bästa barn. Ibland har jag tänkt att jag skulle kunna vara surrogat, men eftersom jag hatar att vara gravid så tror jag det skulle vara jobbigt och jag har såklart otroligt svårt för tanken att lämna ifrån mig ett barn som vuxit i mig. Jag tror jag skulle kunna göra det för någon som jag skulle uppoffra saker för annars med, alltså inte en främling men en nära familjemedlem eller bästa vän? Där man får följa barnet genom livet på något creepy sätt. Här är det ju lagligt med surrogat och inte helt ovanligt..  Har ni läst denna häftiga artikel? Jag är heeelt emot “surrogat fabriker” som de i Indien, men att göra det till en vän tycker jag borde vara upp till var och en, men åandrasidan.. gråzonen är rätt stor och kanske kan man inte tillåta allt för att skydda de utsatta..

Aja, vad tycker ni?

WK och hans kära vän Runa. Kompisar sedan dag 1.

Runas lillebror Ragnar och Theo, kompisar sedan dag ett de med. WK och KC på Denver Zoo.. typ tre minuter efter att vi hade signat kontraktet för huset. 

Big Cheeks.
Alltså det här trollet, så mycket kärlek jag känner till denna lilla varelse.

Ojoj.. så huset hamnade på marknaden och redan efter ett par timmar hade vi ett cash offer på över utgångspriset. I USA så går det till så att de som lägger bud på huset ofta gör det med bara timmar fönster, så som säljare kan man inte säga att vi tittar på alla bud den och den dagen utan istället är det köparna som säger att mitt bud går ut om x antal timmar. I vårt fall var de flesta buden bara 4 timmar innan expired. Det gör att man som säljare är liter nervös, även om man har the upperhand eftersom det är en sellers market.

Vi fick iallafall ett bidding war mellan en äldre dam som ville ha vårt hus som ett second home i Denver, det var hon som erbjöd cash offer (vilket är lockande eftersom då vet man att de inte kommer nekas något lån etc.. vi förlorade massa hus till sabla cash offers när vi försökte köpa 2014) och ett ungt par som letade efter ett hus att starta sin familj i. Både KC och jag kände att det skulle kännas så mycket bättre att sälja huset till paret istället för damen bara för att vi vet hur himla svårt det är att hitta hus i Platt Park när man, precis som vi blev en massa gånger, budar mot cash offers.  Så är det lite emotionellt, vi köpte detta hus av ett par som fick sitt första barn  i detta hus, vi tog hem våra nyfödingar hit och det känns liksom som det här huset är lite menat som en familj som får barn typ. Löjligt kanske men vi vill gärna se barn här än att det står tomt för att någon har det som sitt second home. Anledningen till att vi vet detta om våra köpare är att det är vanligt i USA att skriva love letters till säljarna. ..(ok lite jobbigt att läsa de där tipsen om hur man skriver ett love letter för det var preciiiis så de skrev.. damnit.)

Efter ungefär 6 timmars budande så blev både KC och jag nervösa att någon av dem skulle dra sig ut så vår mäklare hörde av sig till paret och sa att om de kunde matcha det nuvarande cash budet så skulle vi ta deras bud utan att ge damen en chans att höja sitt bud, och de gjorde dem! Så vi signade kontraktet lördags morgon via KCs telefon när vi var på Denver Zoo. Vi ställde in säkert 10 andra showings av huset och det kändes sååå skönt att slippa visa huset mer. I USA värderas huset efter att det är under contract och det som är bra med detta par är att de sa att om huset värderas för mindre än vad de köpt de för (hoppas inte!) så kommer de täcka den kostaden med cash, det kan ju bli ett problem annars för att banken inte vill låna ut mer pengar än vad huset är värt. Plus att de inte ville ha någon inspektion av huset för andra saker än typ grunden, vatten läckage etc. Vi hade ett par vänner som sålde sitt hus nyligen och de förlorade massa pengar under inspektionen för att köparna klagade på detaljer som typ avskavd färg etc. Så skönt att slippa det!

Vi är jätteglada att vi sålde huset till några som känns bra, att vi tjänade så pass mycket pengar på huset att vi kan lägga en bra handpenning på ett hus i GA och att det gick så snabbt. Vi flyttar den 30 Juni… ekkk.