Nu har vi haft en extra medlem i familjen i tre veckor och det känns himla häftigt. Vi har haft KCs föräldrar här, nu är min mamma här och nästa lördag åker hon hem och lämnar oss till vårt eget öde. Känns läskigt och skönt. Läskigt för jag vet inte huuuur vi ska få ihop det när vi har två barn som skriker.. och skönt för att det känns som vi är redo att köra solo ett tag. Älskar att ha gäster, älskar inte att anpassa mig efter andra människor. Svårt ekvation. Blir bara värre dessutom. Idag har jag stört mig på att mamma bara dricker en klunk vatten åt gången. Hatar mig själv för det..  Men VEM dricker en klunk vatten åt gången? Någon som sitter på Nobel middagen kanske? Själv dricker jag minimum alltid tre.

Att ha en minigrist till är urmysigt, älskar nyfödingar. De är så mjuka, fina och lätta att älska. Att ha en storebror hemma gör definitivt att bebisbubblan kanske känts mer som att vara ensam nykter på ett raveparty. 
WK är så himla fin mot sin bror, han klappar, kramar, visar upp sina leksaker, bjuder på sin napp om lillebror gråter etc. Är imponerad av hur fint WK tar emot sin bror. Han är stolt! Vi gör ingen big deal av Theo (Ja, har jag sagt det? Bebis heter Theodore Anders Martin Geiger) till WK och pratar generellt inte så himla mycket om honom utan låter han vara en liten sovande nisse. Vi ber inte WK krama eller göra något med Theo och det verkar passa WK bra att han får vara initiativtagaren till deras relation. De två första veckorna har Wk varit väldigt pappig och nu den senaste veckan har det gått över till att vara mammig. Älskar när WK är mammig så det känns fint men svårt såklart att finnas på en armlängdsavstånd jämt. I dag var vi och badade, jag gick och ammade Theo och WK ville bli buren så jag fick lyfta upp Wk samtidigt som jag ammade och insåg först efter en minut eller så att Theo ammade inte alls utan sov.. och mitt bröst låg liksom på hans huvud och var till allmän beskådan. Det är ok, inte första gången.. inte sista gången, men lite så har det känts för mig hittills, det är kaos hela tiden, men mysigt. 

Fotot är taget av Darlene

Det är så himla bra med en storebror som drillat oss till att inte lida av allt för mycket sömnstörningar. Att amma varannan timme på natten är liksom inga problem? Att Wk däremot har slutat sova helt är inte lika kul… Alltså döden. De två senaste nätterna har han somnat efter midnatt.. ligger och snurrar hela natten och någon av oss måste ligga bredvid honom och hålla i hans fötter som gör ont. Ahhh. Vi ska in till hans Doktor nästa vecka och kolla Iron och B12 levels och jag hoppas hoppas hoppas att hans värden är dåliga så vi kan FIXA dem. Så.. kul uppdatering! Hej!

Inte riktigt.. vi är inte döda, det känns som vi lever mer än någonsin. Inte en chans att vara döda här när livet rullar på i 200 km i timmen. Jag känner precis som jag gjorde med WK, lyckligare än någonsin. KC säger att jag går runt med ett leende på läpparna hela tiden. Jag vet inte om det är hormoner eller inte men det känns så himla bra! Jag är så klart helt slut, överväldigad och livrädd också, men wooah. Så häftigt att man FÅR skaffa barn, det är så stort, mäktigt och fantastiskt och jag får liksom göra det här utan att fråga någon. Mindblown. Jag har SÅ mycket jag vill skriva om, hur det var att föda, hur det startade, hur jag ville mörda KC under tiden. Hur WK hanterar allt etc. Men jag är i dag en levande napp för den här minigrisen och vet inte riktigt hur man skriver på en dator samtidigt som man torrammar.

Här kommer lite foton på vår senaste addition (Jag kommer tvinga KC att skaffa tusen fler barn.. no biggie).

Hej och hå. Morgonen startade med att WK råkade sparka mig rakt i ärret/såret när jag satte på honom byxor.. jag fick en anledning till att ta en av de smärtstillande tabletterna de praktiskt taget tvingar på en på sjukhuset (oxycodone) och nu sitter jag här framför datorn och känner mig aningens loopy.. tycker inte om känslan av att inte vara luddig i huvudet som de ger. Bloggen är ekande tyst dessa dagar och instagram är lite mer lättillgängligt. linneageiger heter jag där. Ska knopa på en förlossningsberättelse när jag får tid.. 20 år eller så?

Hur återkommer man och skriver om vardagen när det känns som INGET NÅGONSIN BLIR VAD DET VARIT. Känns som jag rest ett varv runt jorden sedan i måndags natt och jag vet inte riktigt vart jag ska börja? Men wow. Vilken grej. Några saker kan jag säga så här.. utan att vilja skriva en hel bok.. och det är att:

  • Jag vill ha IV konstant och kateter med. gud så skönt att kunna vara sååå hydrated och aldrig behöva kissa eller dricka. det är framtiden kids.
  • Jag vill ha fler barn. NU. Hur kan jag gnälla om att vara gravid? minns inte ens vad som var jobbigt?
  • Vad stor WK blev över natten.. känns typ som han är vuxen? Får nog passa mig för att inte sätta orimliga krav på den pojken.
  • Att ha ett kejsarsnitt är SÅ enkelt.. tills dag 4 och 5, då är det nästan inte värt det. Aj.
  • Största omställningen i familjen är att jag inte längre sover med WK utan det är KCs duty.. något KC inte är van vid eller kanske så nöjd vid. Krisläge inträffar varje natt vid 11:30pm och jag känner inte jättemycket empati. Vi spenderade dagen på IKEA och bygger just nu om WKs säng från en toddler bed till en full size bed.
  • Minsta omställningen är nog att vi har en ny familjemedlem.. han säger inte ett knyst. Knorrar lite när han är hungrig. Gnäller när man byter blöja. Har inte hört honom gråta ännu och börjar nästan bli lite orolig.
  • Och även om det inte känns som en omställning så känns det som ALLT är förändrat. Mina svärföräldrar är här nu och utan dem hade jag inte klarat det.

Oh.. det här var inte lätt! WK var fine de två första dagarna, glad när vi lämnade och glad när vi hämtade. Sen brakade det loss… han gallskrek när vi lämnade, han grät när vi kom och hämtade (alltså började inte gråta utan grät redan när vi kom).. en gång när jag kom för pickup sa en otrolig o-pedagogisk lärare (WK stod ensam och grät i ett hörn när jag kom) “Yeah, he has been like that all day…” och fick det att låta som jag borde be om ursäkt.. AS. Vi fick även under de två första veckorna hem två accident reports att WK hade blivit biten. Arghhhh.

Iallafall, förra veckan gick det bättre. Han var glad en majoritet av de dagar vi lämnade och glad alla dagar när vi hämtade. Att Wk var torr var ju någon som försvann dag ett och han använder nu blöja dygnet runt. Även hemma.. Suuuuuck. Jag fattade ju att det skulle ske, men det svider lite eftersom jag var så sjukt stolt över hur enkelt det hade varit. Ahahaha. Han sover fortfarande kasst som en räv, men inte alls lika kasst. Det är som han är lite tröttare, sover kanske tyngre och lite längre. Men jag sover fortfarande med WK och tror nog att vi kommer göra det i all framtid. Vi får se helt enkelt. Planen är att WK ska gå halvtid här när jag och Ninja har justerat oss till.. livet?

Jag har några pet-peeves med det nya stället, ett är klart maten, den trista läraren nämn ovan och att det ger barnen GODIS! Varje gång ett barn ska sluta gråta eller när de går hem för dagen så får de jelly beans. Så himla onödigt och irriterande. I fredags när jag hämtade så hade de även fått kakor eftersom det var Dr. Seuss födelsedag. Arghhhh. Jag vill inteeee! De är liksom två år, varför ska de äta kakor med frosting för att en författare föddes för 113 år sedan?

Annars då? väldigt ajjiga värkar hela natten och i morse tänkte jag att nu föööder jag hemma för jag döööör. Sen gick det över… Nu sitter jag med lätta värkar och är bara förvirrad. Ska till min midwife och kolla läget om en timme.

Suck och stön. Fram till klockan fem i eftermiddags var jag inne på ett och ett halvt dygn med sammandragningar/värkar var tionde minut. Långt ifrån redo att åka till sjukhuset.. men ändå liksom i startgropen. Nu? Sammandragningar var 15 minut. Definitivt mer ajjiga men still. Vad betyyyyder det här? What the heeeeck.  Vill ju egentligen inte ha barn nu, utan typ.. onsdag? Torsdag kanske? Men inte nästa måndag. Känns ändå att något har startat. Med WK fick jag ju mina första kraftiga sammandragningar fredag kväll och åkte inte in till sjukhuset förens söndag kväll..

Aja. Dagen har gått till att tvätta sjuka mängder tvätt och lekt med WK. Han har kommit in i någon två-års fas och kan vara världens sötaste till att vara någon jag inte känner igen alls och som får mig att känna mig som världens sämsta mamma.. mer om det i något annat inlägg.. och kanske en ooolidligt spännande uppdatering om hur det går på dagis? Kan ju säga att potträningen long gone. SKIT.. bokstavligen.

Har liksom glömt hur ont det gör och hur lite ont det här är jämfört med hur fördjävla ont det gör sen.  Spännande oavsett. I morgon är det måndag och jag jobbar inte! WOOHO!