Gaaaah! När har folk tid att blogga? Inte konstigt att bloggandet dör ut, alla har väl vuxit upp och skaffat barn?!

Jag ska försöka få tid i morgon.. och tills dess kan jag tipsa om:

Senaste avsnittet av Penntricket, ÄLSKAR Lady Dahmer och allt hon lärt mig genom alla dessa år, vill att hon ska podda själv så jag får höra henne non-stop. Vill så gärna skriva mycket mer om det här ämnet, men det passar sig helt enkelt inte här. Kan inte någon av er som skriver mer anonymt ta upp detta?

Detta avsnittet av This American Life, sååå bra!

Detta inlägg om smink av Kitty Jutbring. Jag har alltid varit rätt ointresserad av smink och känt mig lite utanför tittar in när folk snackar om det, men nu är jag liksom på en annan planet. Vad ÄR contouring etc. Jag bryr mig om hudvård så jag ska SLIPPA sminka mig. Det är liksom målet. Men yes, jisses vad mycket smink det är i ropet nu?

Just nu läser jag denna artikel om vad som gör ett bra förhållande.. meck.

.. och lyssnar på Black Flies.. en sång som jag så ofta återkommer till.

…och här kommer fyra instagram foton ifrån de senaste dagarna.

Titta vem som vaknar mer och mer, Theo! Nu två månader gammal!

HEJ vad det haglade i Denver i går! Kolla här! 

Teacher Appreciation Week. Vi köpte med bagels och kaffe till alla dagisfröknar, sen fick WKs huvudlärare samt assistenter presentkort. Nu: pank.

Jag började läsa denna bok, och tre timmar senare gjorde jag ALLT jag lärt mig man inte ska göra. Jag och Casey råkade i luven på varandra av ev massa olika anledningar och lilla WK blev så himla rädd, mitt i allt hade vi liksom glömt bort att han kunde höra oss. Fy farao. Aldrig mer! Världens sämsta föräldrar var vi.

Så, sov gott.

 

Sidenote: Jag är så så så glad att vara hemma, SÅ UNDERBART, FANTASTISKT, URLYCKLIG att inte behöva känna att timmarna är räknade som jag gjorde med WK. Denna otroliga lyx! Det känns som om  jag får “göra om och göra rätt” denna gång. Ta lite revansch.. vara lite bättre. Inte fucka upp barnet helt.. 

 

Ja men hej.. här ligger vi efter. Det har ju hänt MASSOR.

När vi hade Theos 2 week check up så kaaan det varit så att jag bröt ihop och började gråta över Walters sömn och hur jävla värdelös den är. Det är inte så att den stör mig direkt längre för KC sover med WK varje natt och jag sover med Theo, det är ju inget jätteproblem egentligen men KC och jag sover ju alltså inte i samma rum och det är också FINE för vi har små barn och yada yada.. det är en viss period i livet och allt det där, men jag HATAR att inte sova bredvid KC just av den anledningen att han har fått sina senaste epilepsianfall i sömnen. Jag vet att detta är alltså ännu en katastroftanke som kommer med alla ny-bebis-hormoner och att jag borde släppa det, men jag kan inte. Så anyway, jag grinade hos WKs läkare och sa att något är FEL med hans sömn, det är inte ett “attityds problem” även om jag tror att det finns en massa verktyg där ute vi skulle kunna lära oss. Men doktorn beviljade ett blodprov, som vi gjorde där och då i tån, tyvärr visade det inte tillräckligt och doktorn ordinerade oss Childrens Hospital för att ta mer blod. Vi åkte dit direkt och tog tre tuber blod och det var HELL, vi var tre stycken som fick hålla ner WK för att få tillräckligt blod och det var så vidrigt och hemskt att vara där, hålla ner honom samtidigt som han skriiker efter hjälp och tittar på mig i ren panik och inte förstår varför 1. jag inte hjälpte honom. 2. varför vi gjorde honom illa. URK.

Men, det gjordes och vi såg fram till att höra vad det för resultat vi fick.. efter några dagar ringde doktorn and I kid you not… det här lämnade han som voice mail:

“Hi Linnea, this is XXX and I have been looking over Walters blood work, it makes no sense and its off the chars, I was really confused when I first looked at this so I  called Childrens Hospital to have them explain it to me (här tänker jag att WK har fått en heeemsk, dödlig och livsfarlig sjukdom.. såklart!!). and when I spoke the nurses it turned out that they had made a mistake and the blood had coagulated so that is the reson why the blood work makes no sense. I can see that Walter has a deficiency in iron, I just cant tell how much”.. etc etc..

Så anyway, they fucked up och vi måste egentligen åka tillbaka och ta om det här blodprovet för att kunna få raka svar, men eftersom det var så jobbigt så ska vi prova att fixa och trixa med mat för att se om det blir bättre, och så hr vi en followup om några veckor.

Så järnbrist då, fick ju det tipsat för oss för länge sedan att barns sömnproblem ofta är kopplat med lågt järnvärde och vi gjorde ju som sagt inget test förens nu, men SUCK det borde vi ha gjort. Tydligen så blir barn “restless” av lågt järnvärde och det är ju precis så WK är, somnar men verkar liksom obekväm i sömnen, vaknar heeela tiden och behöver liksom att någon av oss håller i honom rätt stadigt för att han ska somna om, han rör sig otroligt mycket i sömnen och sover fortfarande på knäna i bland, som bebisar gör, han klagar på ont i fötterna etc. Nu har vi ökat hans intag av järn via mat, mycket fullkorns bröd, cheerios, hemp seeds, torkad frukt etc, och wiihoo! Det hjälper lite! Han vaknar fortfarande men denna vecka han han sovit till 4am flera nätter, jämför det med att vakna varannan timme hela natten! Hej och håååå! Håll tummarna för oss nu, må detta vara vara ett steg i rätt riktning!

Lyssnar ju på poddar non-stop om dagarna och förvånas över att det låter ibland som att det kan vara rätt svårt att vara mamma i Sverige.. eller kanske Stockholm? Typ att man måste gömma sitt vinglas om man man ammar? Att man får arga blickar när bebisar skriker på ICA? Att det är prestige att hämta barn tidigt på dagis?

Det är iallafall något som är bra med USA, jag har aldrig känt att mina vildingar är i vägen, att de stör när de gråter eller att folk inte gillar barn. Här stannar ju folk i alla åldrar för att gulla när de ser att jag har en bebis bärandes i en schal, förra veckan fick jag high fives av två gubbar som satt på en ute servering för att jag var ute och gick med två barn och en hund. Folk har med sig sina kiddos överallt, på breweries, restauranger, etc. Jag ammar aldrig med filtar över Theo eller gömmer mig på någon toalett.  Folk blir glada när de ser barn och jag känner alltid att jag och mina mini-me är välkomna.

Har jag rätt eller fel? Hur är medmänniskornas syn på kiddos där hemma?

Klart alla vill hänga med oss som dofta härlig mjölkspya  

April din räv… du lurades en massa denna gång.

Vi började månaden med detta väder..

Fortsatte till detta.. planerade en massa blommor och annat fint..

…fortsatte till det här, lyx!

och sen det här!

… och sen det här??? … och nu är det 25 grader varmt igen.. 28 på lördag. Ahhhh.

Herrejisses.. igår (lördag) fyllde sockerbiten, aka KC, aka Casey, real name ANDREW år.. trettio hela år. Vi började morgonen bli lite chockade över all snö som hade kommit under natten, hej då våren! Vi försökte rädda våra träd men förlorade tyvärr en massa grenar. Så vi släppte det och gick ut på brunch.. Casey blev nekad att dricka en bloody mary för han hade inte med sig sitt ID, hahaha… och jag fick langa. Jag sörjer att han alltid kommer vara yngre än mig, han kommer ju aldrig i kapp!  Men det är ändå skönt att han är på “rätt” sida.. (han har ju sagt att han är trettio i typ 5 år nu).

Har ändå svårt att förstå att han är så ung och redan hunnit med så mycket, vi gifte oss när han var.. 23? Träffades när han var 20! Han ljög ju om sin ålder redan då.. och tur var väl det för jag tror kanske inte att jag hade givit honom en chans om jag vetat hur ung han var!

Jag hade bjudit in våra vänner på fest, och som allt jag gör så är det halvfixat, halvplanerat och sista minuten, men jag hade iallafall lyckats få till både mat (catering ifrån en privat kock, SÅ GOTT) och sett till att iallafall de närmsta vännerna fick en inbjudan.. via sms.. tre dagar innan.. Aja.. det gick ju!

Känner att jag vill tillägga här, dagarna till ära, att även om jag klagar rätt mycket på min andra hälft, och jag oroar mig massor, så är jag verkligen medveten om och lycklig att vakna bredvid en partner som älskar mig, som vill mig väl (låga krav?) och som tror mer på mig än vad jag själv gör, som älskar att vara med sin familj och som är så himla himla glad jämt. Jag skulle ALDRIG kunna vara gift med någon som är lika hormonell och bergochdalbanig som jag är. Att leva med KC är så lätt och gör det lätt för mig och för oss.

Grattis KC!

Jag var på en Babyshower förra veckan och fick upp ögonen för huuur mycket man kan pyssla om man vill, ALLT var liksom fixat och taget ett steg längre. Jag är så himla opysslig. Orkar ALDRIG fixa sånt här, eller lägga en liten dillkvist på tallriken, eller typ borsta mitt eget hår.. 

Vi kallar honom Big Cheeks / Sweet Cheeks. Hela ansiktet är ju bara kinder, så sött.

Jag minns hur min pappa en gång sa (säkert lite nedlåtande) hur många kvinnor älskar att skaffa barn för det får dem att känna sig viktiga och behövda, speciellt om de inte känt sig behövda innan i familjen eller förhållanden. Då, som ung tonåring, började jag tycka att det lite fult att vilja skaffa barn och vilja känna sig behövd etc. Sa till pojkvänner att jag inte ville ha barn för jag behövde inte det i mitt liv för att känna att det var fulländat etc. (Har iofs inte ändrat mig på den punkten)
Men jag fattar nu att pappa kanske hade rätt, inte med den nedlåtande tonen, utan hur jag som mamma känner mig lite viktig. Att jag gjort något jäkligt bra. Jag vill lägga till mina barn på mitt CV och säga att jag gjorde dem här, det är tusen gånger tuffare och bättre än någon titel eller säljsiffror jag hade innan. Inte bättre än någon annan såklart, men typ att jag gjort något som får mig att vara stolt över MIG. Har aldrig känt det innan, har aldrig haft självförtroendet att säga att jag varit bäst på något, men jag tycker att jag har de två finaste pojkarna i världen, och jag har liksom mig själv att tacka för det! (Och nu har jag hela mitt liv att försöka uppfostra och förstöra de här två perfekta själarna.. arghhh)

Precis som husguden Louise Hallin varnade om så har WK regressed lite sedan han blev en storebror, han har svårare att somna, är stundtals väldigt upprörd och lyssnar lika bra som en räv… senaste veckorna har han börjat kalla sig själv “Baby Walter” och imiterar det Theo gör, alltså vill ha varm mjölk, låtsas gny, ligger i vaggan, etc. Det är så sött så jag dör. Vi säger aldrig år WK att vara en “big boy” för jag tycker det uppenbarligen är att fråga efter lite för mycket, och när han går in i sitt alter ego Baby Walter så passar vi på att mysa och gosa med honom precis som han vill. Tycker det är både fint och lite sorgligt att han i stället för att be om en kram låtsas vara en bebis för att våga bli omhändertagen på det sättet han vill. Eller vad vet jag?

Det är svårt att vara mamma till ett barn, mycket svårare än till en nyföding. Känns som jag kan göra så många misstag med WK, bli för arg, uppfostra för lite, för mycket. På dagis har de ett kortsystem, grönt kort för en bra dag, gult kort om man inte lyssnat och gjort “hyss”, rött kort om man misskött sig genom att slåss, bitas eller använt bad language. WK har fått två gula kort nu, båda gångerna för att han inte lyssnat. Tycker det känns jättetråkigt att dagis har ett poängsystem på det sättet, att det är publikt, (Jag har ju redan fördomar mot barnen som alltid har röda kort, utan att känna dem alls!) och att barnen bedöms.. samtidigt är jag ju tacksam att jag får lite koll på hur hans dag varit och vad vi bör prata om på eftermiddagarna. Svårt. 

Ni som har barn, hur får ni feedback på era barns dagar när de är på dagis/skola?