En sämre helg

_DSC0039

I fredags natt så fick Casey ett Grand Mal anfall, som tur i sängen och som tur vaknade han av en aura några  sekunder innan och hann väcka mig. Det finns mycket värre saker som kan hända men jag vet inte om det finns mycket värre saker att se som anhörig. Det är vidrigt, läskigt, hjärtskärande att se den man älskar ha ett anfall. Jag skulle hellre ha ett anfall själv än att se Casey gå igenom ett till, och det är inte för att skona honom utan för min skull. Vidrigt vidrigt vidrigt. Ett anfall varar vanligtvis inte ens 5 minuter men hela helgen har gått till att påminna Casey om vad som har hänt. Nu har det snart gått 48 timmar sedan hans anfall men Casey kan inte ens minnas vad vi åt till frukost imorse. Det känns som om jag har förklarat för honom att han har haft ett anfall över 50 gånger. Berättar för honom att han redan har tagit sin medicin, berättat för honom att vi har redan pratat med hans föräldrar. Det är läskigt. Så fruktansvärt läskigt att se den jag älskar inte ens minnas vad som hände för en timme sedan, snart två dagar efter ett anfall.

Jag är otrolig tacksam att han fick ett anfall i sängen, omgiven av kuddar. Att han vaknade av en aura. Att jag var där. Att vi har försäkring. Att dessa sjuka arbetstimmar mynnade ut i ett epilepsianfall och inte att han somnade bakom ratten på väg hem ifrån jobbet. Det är, hur sjukt det än låter, bra att påminnas om hur skört livet är och hur viktigt det är att lyssna på kroppen. Jag fick se en ny sida av Nala, hon var otrolig. Under anfallet lämnade hon inte Caseys sida och jag fick dra bort henne för att ambulanskillarna skulle komma fram. Sedan han kom hem har hon legat vid hans sida.

Tyvärr är vi tillbaka på ruta ett nu. Casey åt full medicin under detta anfall så nu måste vi försöka hitta anledningen till varför han fick ett anfall trots full medicinering. Casey får inte heller köra bil på sex månader. I landet där alla måste köra överallt. Nu bor vi nära en tågstation och han kan faktiskt åka tåg till jobbet om han tar med sig en cykel. Men det betyder också att han inte får köra upp till och den första månaden vi har barn.

_DSC0066

Naturlig deo,  the följetång.

Så nu har det gått några veckor och JA! Det finns hopp och det finns deodoranter som varken lämnar en med aluminium armhålor eller doften av en pubbig tonåring.

Världens tuffaste mb lämnade en kommentar om Thai stenen. Hon tipsade om sprayen och lämnade mig med en varning om att det kommer ta en vecka innan kroppen vant sig. True statement. Första dagen var no fun men nu fungerar den grymt. Köpte den på Amazon men priset är bättre på iHerb. Ca 40 sek. Plus att det är spray. Minus att den är gigantisk, då är stenen bättre.

Aloe Vera Deo Crystal Roll-On ifrån Urtekram. Samma här. Fungerar som Thai sten sprayen. Not fun den där första dagarna men nu när kroppen vant sig så är den grym. Köpte den i någon livsmedelskost butik i Lidingöcentrum. Life kanske? Ca 30-40 sek. Plus är storleken och att det luktar gott.

Soapwalla. Också tips, denna gång ifrån mamma Maja. Hur bra? SÅ bra! Kräm man får smeta på med fingrarna. Känns lite vaxigt men hela dagen är no svett what so ever och det känns som den är lite antiperspirant också. Plus är allt. Den är grym. Luktar gott. Fungerar sjukt bra utan att kroppen behöver vänja sig. Jag köpte min på Etsy för 14 dollar, runt 100 sek.

To sum it up. Jag har tränat med alla tre deodoranter och alla var lika bra. Alla tre har känts fräscha hela dagen och efter att kroppen hade vant sig så är de väldigt likvärdig men med det var det inte urkul att prova Thaisprayen och Utekram de första dagarna. Men jag gjorde om och gjorde rätt, började på nytt startade Soapwalla. Grym direkt. När jag hade haft Soapwalla en vecka så var kroppen som redo för de andra och, som sagt, sedan dess har alla varit likvärdiga. Soapwalla är dock en klar favorit eftersom den är liten, luktar gott och att kroppen fattade läget på en gång. Bonus med alla deos är att inga kläder längre luktar sunkig deo efter en dag - mindre tvätt!

_DSC0019