Vi började morgonen med att kolla in kvarterets brandstation, så roligt att bo nära en den. Brandmännen brukar laga pancakes till kvarterets barn och de är verkligen sååå populära. I dag fick WK låtsas köra brandbilen och sätta på ljuset. Han blev så exalterad att han blev blyg, aldrig sett det innan.  Sen var de tvungna att åka på något uppdrag. Hej då!  Vi gick hem och lökade hemma resten av dagen, WK är halvsjuk för han kryper ut ur hundörren HELA TIDEN utan varken tröja eller skor. Blir iskall och sjuk. Men ändå så himla roligt. Vet inte hur många gånger vi inte kan hitta honom och sen visar det visar sig att han är ute och leker för sig själv i trädgården. Spelar ingen roll om det snöar, regnar, eller är mörkt, han vill ut. Att bo så här i city med trädgård är fantastiskt, men tänk att bo på landet. Vilken dröm! 

Arghhh han är så goooooo! Försöker hela tiden tänka på när det kommer bli asjobbigt? Är det när man har en 6månaders och en 2+ åring? Eller en 1 åring med en 3 åring? Eller 2 och 4? Just nu är det iallafall perfekt och jag är så himla himla himla lycklig. ÄLSKAR att inte ha PMS undrar om det kanske är därför jag flyter på rosa moln? Eller om det är hormoner? Eller om det bara är? Alltså det är verkligen asjobbigt flera gånger om dagen, men jag tror att jag kommer titta tillbaka på de här åren som de lyckligaste i mitt liv..

Hej.
Om ni hängt med mig länge så minns ni kanske min kategori “projekt hitta vänner” och inlägg som detta,  detta eller detta.
Att lämna Colorado betyder att jag lämnar alla vänner jag lärt känna, det kan nog vara helt vanlig vänskapsrelationer för dem.. men för mig betyder de här vänskapsrelationerna jättemycket. Jag tror faktiskt att det rätt ofta är så, att relationerna inte behöver vara lika viktiga eller lika tunga för de båda partnerna. Utan att för en är det bara en “kompis” och för den andra kan det vara en livslina. (Därav tycker jag det är jobbigt med folk som slänger sig med uttryck som att vissa vänner är “energitjuvar”..du kanske är deras enda vän så inte så konstigt att de ringer lite för ofta då) Iallafall.. mina vänner här, betyder väldigt väldigt mycket för mig och jag är så otroligt less på att säga hejdå till kompisar och familj. Helst av allt hade jag inte berättat för någon att vi skulle flytta utan bara packa ihop allt, dra mitt i natten, sen skicka ett masstext att vi är i GA till alla kompisar, kasta telefonen i sjön och byta telefonummer och bara glömma varenda jävel så jag inte behöver tänka på vad jag saknar. Avskyr asked såååå mycket att jag blir en icequeen och visar typ noll känslor.

När jag satt och var lite blue över det här så kände jag en väldig tröst av att de vänner jag har online, de relationerna kommer inte påverkas ett smack av att jag flyttar. De kommer vara precis som de alltid varit. Jag är så glad för det.. att jag har vänner online, att jag har relationer som bara är online. Att man aldrig behöver säga hejdå. (och samtidigt kan man bara försvinna.. avfölja och aldrig ses igen om man inte vill). Det är skönt att tänka på det. Jag är så tacksam för den här bloggen har givit mig, så mycket råd, tips och stöd jag fått genom åren av er. Och att jag kan följa många av er tillbaka på era plattformar, facebook, instagram, mail.

Jag fick ett så himla fint mail häromdagen, och jag kunde inte hålla med mer. Älskar verkligen stämningen här inne och alla ni som kommenterar. Tycker att ni är så generösa med råd, tips och peppning.

Det här är ganska random.. Men jag tycker alltid att majoriteten av dina läsare (utav de som kommenterar) verkar vara himla reko folk. Och nu efter att ha bott över ett år i Sverige så känner jag mig.. ganska ensam och med en dessvärre ökad bitterhet över det jag generaliserar och sterotypiserar (är det ens ett ord?) till att vara den inåtvända tråkiga svensken.

Jag började jobba heltid för 1.5 månad sedan och såg framför mig hur jag på en arbetsplats med 130 personer skulle hitta folk att umgås med. Kanske bli medbjuden på en lunch, en afterwork, inte best friends for life direkt – men att jag skulle bygga mitt umgänge som varit begränsat och inte så lätt att ta sig an med att rodda hus och barn själv. Jag såg inte framför mig hur jag efter en och en halv månad fortfarande skulle känna mig lite osäker vid lunchen. Hur jag skulle ankomma matsalen, sätta mig ner vid de enda två som just då sitter där, glatt hälsa, få ett mummel tillbaka och sedan höra hur de fortsätter en konversation jag inte har en chans att inkludera mig själv i (under 1.5 månad är det ingen som gjort en ansats till att inkludera mig i en konversation vid lunchbordet, det är jag som “lagt” mig i dem, det är jag som försökt visa intresse och frågat folk saker), för att efter fem minuter gå utan att säga hej då. Jag såg inte framför mig hur jag skulle sitta själv kvar i en tom matsal och ha tre andra kollegor anlända och se dem sätta sig vid ett annat bord utan att hälsa. Det känns faktiskt som total skit.

Och då slog mig tanken att Blondinbella ibland kört på inlägg där man kan annonsera efter vänner, men att även om jag läser hennes blogg så känner jag mig inte hemma där. Men det gör jag i din blogg. So… jag undrar mest om du eventuellt skulle överväga att köra ett liknande inlägg?

Jag vet att jag inte är någon blondinbella eller niotillfem tjej, att vi är en liten skara, men jag tycker att alla ni som engagerar er och lämnar lite avtryck är så himla himla bra. Och uppenbarligen är jag ju inte den enda som tycker det. Så söker du en vuxenvän, så kan du ju vara med.

Vi gör som blondinbella –  Skriv i kommentarsfältet:

  • Staden högst upp om det är viktigt, annars kanske du kan skriva online om det går lika bra.
  • En mening som fångar läsaren
  • Några rader om dig själv
  • Några rader om vem du söker
  • Din mailadress/instagram etc

Illustration lånad av Philip Tseng

I dag har jag fått göra något som känns så bra. Hur ofta gör man något som känns bra? Jag gör det alldeles för sällan, har konstant dåligt samvete för allt jag inte gör. Alla saker jag borde göra. Men idag donerade jag all min sparade bröstmjölk till en god vän som nyligen adopterat en liten pojke. Det känns så himla fint att min bröstmjölk kan användas till någon mer än bara Theo.  Att allt det där jobbig pumpandet går till något mer än “barnvaktsmjölk”. Jag skulle förövrigt inte ha något emot att donera ägg ifall någon skulle fråga mig. Skulle nog älska den iden egentligen som den narcissist jag är. Nej, men äggen ligger ju bara där ändå, bättre att de används. Gör ju världens bästa barn. Ibland har jag tänkt att jag skulle kunna vara surrogat, men eftersom jag hatar att vara gravid så tror jag det skulle vara jobbigt och jag har såklart otroligt svårt för tanken att lämna ifrån mig ett barn som vuxit i mig. Jag tror jag skulle kunna göra det för någon som jag skulle uppoffra saker för annars med, alltså inte en främling men en nära familjemedlem eller bästa vän? Där man får följa barnet genom livet på något creepy sätt. Här är det ju lagligt med surrogat och inte helt ovanligt..  Har ni läst denna häftiga artikel? Jag är heeelt emot “surrogat fabriker” som de i Indien, men att göra det till en vän tycker jag borde vara upp till var och en, men åandrasidan.. gråzonen är rätt stor och kanske kan man inte tillåta allt för att skydda de utsatta..

Aja, vad tycker ni?

WK och hans kära vän Runa. Kompisar sedan dag 1.

Runas lillebror Ragnar och Theo, kompisar sedan dag ett de med. WK och KC på Denver Zoo.. typ tre minuter efter att vi hade signat kontraktet för huset. 

Big Cheeks.
Alltså det här trollet, så mycket kärlek jag känner till denna lilla varelse.

Ojoj.. så huset hamnade på marknaden och redan efter ett par timmar hade vi ett cash offer på över utgångspriset. I USA så går det till så att de som lägger bud på huset ofta gör det med bara timmar fönster, så som säljare kan man inte säga att vi tittar på alla bud den och den dagen utan istället är det köparna som säger att mitt bud går ut om x antal timmar. I vårt fall var de flesta buden bara 4 timmar innan expired. Det gör att man som säljare är liter nervös, även om man har the upperhand eftersom det är en sellers market.

Vi fick iallafall ett bidding war mellan en äldre dam som ville ha vårt hus som ett second home i Denver, det var hon som erbjöd cash offer (vilket är lockande eftersom då vet man att de inte kommer nekas något lån etc.. vi förlorade massa hus till sabla cash offers när vi försökte köpa 2014) och ett ungt par som letade efter ett hus att starta sin familj i. Både KC och jag kände att det skulle kännas så mycket bättre att sälja huset till paret istället för damen bara för att vi vet hur himla svårt det är att hitta hus i Platt Park när man, precis som vi blev en massa gånger, budar mot cash offers.  Så är det lite emotionellt, vi köpte detta hus av ett par som fick sitt första barn  i detta hus, vi tog hem våra nyfödingar hit och det känns liksom som det här huset är lite menat som en familj som får barn typ. Löjligt kanske men vi vill gärna se barn här än att det står tomt för att någon har det som sitt second home. Anledningen till att vi vet detta om våra köpare är att det är vanligt i USA att skriva love letters till säljarna. ..(ok lite jobbigt att läsa de där tipsen om hur man skriver ett love letter för det var preciiiis så de skrev.. damnit.)

Efter ungefär 6 timmars budande så blev både KC och jag nervösa att någon av dem skulle dra sig ut så vår mäklare hörde av sig till paret och sa att om de kunde matcha det nuvarande cash budet så skulle vi ta deras bud utan att ge damen en chans att höja sitt bud, och de gjorde dem! Så vi signade kontraktet lördags morgon via KCs telefon när vi var på Denver Zoo. Vi ställde in säkert 10 andra showings av huset och det kändes sååå skönt att slippa visa huset mer. I USA värderas huset efter att det är under contract och det som är bra med detta par är att de sa att om huset värderas för mindre än vad de köpt de för (hoppas inte!) så kommer de täcka den kostaden med cash, det kan ju bli ett problem annars för att banken inte vill låna ut mer pengar än vad huset är värt. Plus att de inte ville ha någon inspektion av huset för andra saker än typ grunden, vatten läckage etc. Vi hade ett par vänner som sålde sitt hus nyligen och de förlorade massa pengar under inspektionen för att köparna klagade på detaljer som typ avskavd färg etc. Så skönt att slippa det!

Vi är jätteglada att vi sålde huset till några som känns bra, att vi tjänade så pass mycket pengar på huset att vi kan lägga en bra handpenning på ett hus i GA och att det gick så snabbt. Vi flyttar den 30 Juni… ekkk.

Så, lite mer tid nu. kanske 5 sekunder? Gaahh.

Vi började muttra om hur bra det skulle vara att bo nära familj i och med att vi fick WK.. men vi kände aldrig att det var tillräckligt.. sen när vi fick veta att vi hade ännu ett kiddo på G så började jag få en lite ångest över att våra barn kommer växa upp utan släkt, att de inte har kusiner, mor eller farföräldrar inom rimlig distans, etc etc.. Min mormor är min person. Den relationen vi hade när jag var barn var livsviktig, och den relationen vi har nu är min finaste jag har och tanken på att vi tar bort ett sådan eventuell band ifrån våra kiddos ifrån BÅDA våra släkter är helt outhärdligt.

Samtidigt är KC inte urnöjd på sitt jobb (milt sagt.. host host) och han jobbar heeela tiden. Vi har inte den work life balance vi vill ha i Colorado och vi tror båda att det kan bli svårt att nå den här, även på en annan firma.. KCs pappa är advokat och har sin egen firma i GA och han har erbjudit KC en chans att arbeta med honom och samtidigt låta KC öppna upp sin egna “avdelning”.. Casey har alltid velat haft sin egna företag och nu är det alltså möjligt men utan kostnaden av att starta upp ifrån grunden och det är liite ett för bra offer för att tacka nej till.

Så bör det väl tilläggas att det är svårt att vara ensam, vi har en tribe här men vänner som vi ser som familj.. men det är påfrestande. För mig, för KC och för oss som familj och par. I bland känns det som om vi arbetar så hårt på varsitt håll med allt som behöver göras att vi inte ens hinner se eller tala med varandra och det går lite ihop med levnadsstandarden.. vi vill MER och vi tycker fortfarande så pass mycket om varandra att vi vill vara med varandra. Vi har båda sagt att vi inte vill flytta ifrån Colorado av egoistiska skäl, men vi tror båda att vi behöver göra det för familjens skull..

Jag älskar Colorado. Det var här USA blev mitt hem och det var här jag träffade människor som blev min amerikanska familj. Naturen är oslagbar, människorna är glada och genuina, det är här jag födde mina barn och det är här jag och Casey byggde vårt liv.. Jag hatar nog flytten egentligen, jag tycker att GA är en rätt läskig stat med mycket våld och segration, det är vidrig trafik och folk röstar på Trump, jag kommer få börja om att inte ha vänner och att vara jobbig typ. Men en del av mig kan Colorado nu.. jag blir lite rastlös av att vara på samma ställe för länge (det är min förbannelse för samtidigt så letar jag alltid efter en känsla som får mig att känna mig hemma). Men iallafall, jag kan Colorado nu och är lite redo för ett nytt äventyr.. ett nytt kapitel och en ny scen. Foto ifrån Alabama 2010.. hee heee.. back to the south we goooo.

Så min vän, den persiska sanndrömmaren drömde alltså att vi flyttade till GA. Det gjorde min vän A också.. och hon Katarina Zellner. Så vi lyssnade, haha, nej. Vi har pratat om det länge.. och har varit ett så svårt beslut. Men nu ligger iallafall vårt hus till salu. Här kan du se det om du vill.. men förvänta er inte ett svensk, vitt, fräsch, uppdaterat hus.. hehe. Jag hade tänk blogga mer om detta men shit, vi har redan tre showings bokade, och huset har bara varit ute i två timmar. Vi kommer inte ha öppet drop in, utan alla visningar får bokas i förtid. Håll tummarna för oss!