Browsing Category

Kulturkrockar

Kulturkrockar, lifestories

Hur snowdays är en mardröm för arbetande föräldrar

03.24.16

För mig och många andra föräldrar i USA så är Snowdays helt jävla värdelöst.
Snowday betyder att skolor och dagis har stängt for the safety reasons. Man ska inte vara på vägarna helt enkelt. Förståligt. MEN eftersom mångas arbetsplatser inte stänger så måste man ta en semesterdag (Jag har tio semesterdagar per år, tre av dem har redan gått till snowdays..) Så, i dag, andra dagen i rad som det är en officiell snow day i Denver måste jag ta ännu en dag ledigt eller arbeta hemmifrån. Jag väljer att arbeta hemifrån för jag har inga mer semesterdagar kvar. Så, det är strålande sol ute, 10 grader varmt och en helt perfekt dag. Men i stället för att leka med WK, ta en promenad i snön honom, så sitter jag och panikjobbar för att inte behöva ta en ledigt, och WK får sitta och leka själv i sin pyjamas. (Wk leker inte själv och är alltså ledsen). En hel dag inomhus… Det är en sådan himla loose loose situation när dagis, och i vårt fall dagmamma, stänger.

Jag är så less på hur det amerikanska samhället inte har något svängrum för föräldrar… Det här är ett ämne jag kan diskutera i all evighet men.. jobbet kallar…

SNOWDAY 2016 (596 of 729) SNOWDAY 2016 (607 of 729)

Det stora äventyret, Kulturkrockar, lifestories

Att ha barn i USA

03.22.16

_DSC0662 _DSC0679

5c89921f-6b32-4b5a-b20a-43cbc3e5cc17

En dag för några månader sedan så kom vi hem till ett paket på trappen. I paketet så låg en handstickad mössa med tillhörande snap on/off skägg! Det var Marcios mammas kollega som hade suttit och stickat denna åt oss. Hon bor i Florida, vi i Colorado.
Alltså, USA I LOVE YOU! Främlingar här är verkligen så himla goa. Tänk att denna kvinna har suttit och gjort det här till en liten knodd hon nog aldrig kommer träffa. Vilken gest!

Tycker överlag att folk i USA verkar gilla barn. Människor i alla olika åldrar, speciellt unga män verkar gilla barn mer än vad jag är van vid. Man anses väldigt sällan i vägen med barn eller barnvagn.
Casey var ute och åt middag häromdagen med en mycket ovillig minigris. Då kom en kvinna fram och helt sonika sa, “jag lovar att inte kidnappa ditt barn, men du ser ut att behöva ha en pause” Så tog hon bara WK, lekte med honom i ett hörn och tog honom utomhus och visade honom träd och annat som får en toddler att skratta. Jag får ingen stranger danger av sånt, kanske borde jag det? Jag är bara så glad att någon såg att KC hade uppskattat ett par extra händer och erbjöd honom det.

Några andra vardagshjältar är våra grannar. När jag var gravid så började vi av en random händelse prata med dem eftersom de byggde ett hus några kvarter ifrån vårt och de såg ut att ha en riiiiktigt taskig foundation, Casey jobbade med construction defects då och de ställde en massa frågor om hur man kan gå tillväga för att bryta kontrakt med byggare etc. Iallafall, Casey hjälpte dem med ett brev och de har sedan dess varit så himla fina mot oss. De är i övre medelåldern och skickade små sms till mig genom igenom hela graviditeten och när WK föddes fick vi så mycket fina saker. Sen har det fortsatt, Halloween gåvor, böcker, filtar, kläder, julklappar etc. När WK fyllde år så fick vi en inbjudan att komma över på brunch en lördag, när vi kom dit så hade dukat upp i the dining room, ballonger överallt. Säkert 15 olika gosedjur (!!) Bordet hade en Happy Birthday duk och WK fick en tallrik dekorerad med ballonger och blommor. En sådant engagemang!

Jag vet ju inte hur det är att ha barn i Sverige, men jag är så tacksam att bo i USA just av den här anledningen att barn nästan alltid är välkomna och omtyckta.

Tillbaka till mössan, jag försökte ta foton för att skicka med tackkortet.. gick ju inte så bra. Tyvärr tycker WK att denna hatt, som alla hattar, vantar, byxor och tröjor, är ren tortyr.

Det stora äventyret, Frågor och Svar, Kulturkrockar, passionstories

Walle-Kalle – Svenskan och arvet

02.09.16

KC och jag pratar engelska med varandra. KC talar engelska med Walle. Jag talar svenska med Walle. När vi umgås hela helgen, då talar vi engelska. När vi sitter vid matbordet, så talar vi engelska. Satan i gatan vad mycket engelska det är. Jag läser och sjunger för Walle på svenska men det är ju inte direkt så han sitter i full koncentration och lyssnar. Utan han spinner på, klättar och bökar och jag hoppas hoppas hoppas att det planeras några frön med svenska hos honom där i böket.

Jag är så glad att vi bor just där vi bor för i Denver finns det en svensk skola (som jag har nämnt tidigare  här när jag var svartsjuk på KC, och här när jag var hemmasjuk och kär i KC). Och det är så himla himla bra!  Vi har enrollat WK där sedan han var 5 månader. Så varannan vecka går han i skolan.. Vi sjunger sånger, leker lekar och fikar ihop. Och allt på svenska. Jag är så tacksam för att svenska skolan finns som en möjlighet för oss, inte bara för WK att lära sig svenska utan att han ser att andra barn talar detta konstiga, udda språk som ingen annan fattar, och för min skull, att jag får träffa andra svenska mammor och pappor. Det känns så mäktigt att sitta där inne, men barn som talar minst två språk, och föräldrar som av massa olika anledningar hamnat just här. Vi är alla så olika men vi delar önskan att våra barn ska lära sig vårt språk och förstå deras ärvda kultur.

Jag tror att det kan bli svårt med två språk, det är så dominant med engelskan hos oss, även om jag försöker. Kanske blir det lättare när vi låter WK ha screentime och han kan leka med svenska appar eller se på svenska barn program. Men just nu är det bara jag som talar svenska i hans närhet, och det är en väldigt liten procent av vad han hör hela dagen hos sin dagmamma eller med oss.

Jag har så svårt att förstå att om vi bor vi kvar här, och lever som vi lever nu, så kommer WK vara en självklar amerikan, och bara en liten liten del svensk. Att han inte kommer att växa upp så som jag gjorde, omgiven av svenska värderingar och drömmar. Jag kan inte förstå hur man kan kan förvänta sig (och vilja!) att invandrare ska bryta sina traditioner mot det nya landet. Jag känner så starkt att jag är svensk (och världsmedborgare) och det skulle göra mig ledsen om WK inte identifierade sig som svensk när han blir äldre, eller ännu värre.. om jag skulle känna att jag och mina traditioner inte var välkomna i USA. Tanken på att svenska skolan skulle kunna uppfattas som ett hot mot andra kulturer, och att mitt språk inte skulle ses som det kärleksfulla, vackra språk det är. Ni fattar vad jag går med det här men jag blir helt förkrossad när jag ser både här och i Sverige hur man förväntar sig att invandrare ska anpassa sig till någon annans normal. Att hela det som byggt mig, inte längre är välkommet?

Nej, vi ska fortsätta fira jul den 24:e i ställer för den 25:e. Vi ska äta smörgåsar med smör och ost. Vi ska säga att vi älskar varandra, och att vi måste skärpa oss om vi surar för mycket. Vi ska åka långfärdsskidor, vi ska laga smala (aka tunna) pannkakor, vi ska fortsätta att fika, vi ska baka lussekatter, vi ska lära WKs klasskamrater om de små grodorna och midnattssolen. Vi ska aldrig aldrig aldrig glömma att Sverige är mitt hem och därför WKs hem och många många andras hem. Att i Sverige finns halva släkten och att vi ska vara glada över att vi är en härlig, grötig blandning av olika kulturer. Vi ska försöka odla det bästa vi har med oss i bagaget och tala om det vi inte är lika stolta över.

Har ni flera språk och kulturer i familjen? Hur gör ni? Alla tips välkomnas!

_DSC0112-2

Såhär tindrar WK under lektionerna.. Not. Farao vad han är vild.. vet inte om det är mitt fel, eller han som bara är en vildbatting? När ska man börja oroa sig för adhd?!

_DSC0891

För dem som har lite bättre koordination och kan sitta still mer än en millisekund, de får leka, pyssla och fika!