Kulturkrockar

Misstag och tacksamhet

I fredags gjorde vi kanske det dummaste vi kunde ha gjort for vår egna sanity skull och framförallt för mitt gravida hjärta. Caseys firma donerar stora summor till olika foundations varje år, ett av dem är ”Make a Wish Fondation” Det är en organisation uppfyller en önskar till barn med livshotande sjukdomar. Barnen får önska i stort sätt vad de vill, 70% önskar sig en resa till Disney World, men sen finns det så klart barn som önskar sig andra saker. En av dem som blev stora i media var Miles som Batkid. (grååååååååt).

i fredags gick vi på en charity dinner för just Make a Wish foundation. Bad idea. Det kommer upp en massa fantastiska barn på scenen, alla med livshotande cancersjukdomar. Barnen berättade vad deras önskan var, en flicka som var 5 år hade önskat sig att hon var en prinsessa så hon hade fått en egen dag utnämnd efter henne här i Colorado, egen crowning, afternoon tea på the Brown Palace och varit domare i en danstävling etc. En annan liten pojke med cancer hade fått träffa sin stora idol, någon country sångare. Jag tror aldrig jag har gråtit, eller sett Casey, gråta så mycket. Det var som att själen brast och om jag bryter ihop att se en flicka i prinsessklänning utan hår på huvudet, hur klarar man sig när det är ens egna dotter?

Jag inser mer och mer vilket helvete mina föräldrar gått igenom när jag och min bror var sjuka och hur tacksam jag är att de orkade ta hand om oss så väl. Jag låg på St Görans sjuhus och mamma som sovit med mig den natten var tvungen att lämna mig för att ta min lillebror till St Eriks sjukhus. Han skulle in på sin sista cancer check-up och den eftermiddagen friskförklarades han från sin cancer, retinoblastoma, och har inte varit sjuk sedan dess. Men jag minns, eller har väl snarare haft det återberättat för mig hur min mamma åkte tillbaka till mig på kvällen för hon klarade inte av att fira att hennes son efter flera år blivit friskförklarad, eftersom hennes dotter låg med benet fulla av odiagnotiserade tumörer som läkarna då trodde var cancer. Det var många år för mina föräldrar med svårt sjuka barn. Jag kan aldrig tacka dem tillräckligt för att de orkade med, att de fanns där, tröstade, läste böcker, bråkade med skolor och rektorer, läkare och psykologer, samtidigt som de båda arbetade, och tog sig tid att spela tv-spel med oss. Aldrig aldrig aldrig kommer jag förstå vad de gick igenom för oss och aldrig aldrig aldrig kommer jag kunna tacka dem tillräckligt.

Sen är jag så tacksam att vi växte upp i Sverige och inte i USA. Mina föräldrar behövde inte någonsin oroa sig över hur de skulle betala alla sjukhuskostnader för min brors cancerbehandling eller mina sjukhusvistelser eller bentransplantation. Att behöva handskas med att ha ett cancersjukt barn och utöver det få räkningar för varenda nål som används när de går på cellgifter, eller för lakarna de sover på, måste vara en helt annan nivå av lidande. Då kommer Make a Wish foundation in och tar en familj i kris på en fullt betald semester, med vad som helst ens sjuka barn önskar att få uppleva. Vilken gåva. Men fy farao. Alla dessa sjuka barn som man bara vill ta hand om?! Vart kom de ifrån? Har de alltid funnits och har jag bara varit blind?

What comes around goes around

KARMASå idag påmindes jag varför jag tyckte att södern var USAs rövhål. Hur kunde jag glömma?

Gick bakom en dam i medelåldern som seeegade sig fram med en Big Mac ena handen och en jäkla stroller i andra. Vi går i en rätt trång korridor och jag går förbi henne, nära men inte så nära att vi nuddar vid varandra eller ens kommer obekvämt nära varandra. Storstadsnära. Så hör jag hur hon väser ”excuse you”.

Jag blev så arg att jag ville slåss! Kanske inte på riktigt men jag fick en skön dagdröm om hur jag bara vände mig om och röt ”I HOPE YOU DIIIIIIEEEEEEEE”. Överdrivet much? Ja, men jag vet! Jag vet inte riktigt vad det var som fick mina dagdrömmar att bli så aggressiva men jag hatar verkligen hur folk i södern liksom anser sig har rätten att uppfostra andra med sina egna jävla åsikter.

Det hade ju kunnat sluta där men eftersom jag är en långsint jävel så har den där kommentaren och gått på repeat och gnagt i mig hela dagen. Jag hör den om och om igen.  Nu på kvällen kom jag till flygplatsen, släpandes på min väska, kissnödig, helt slut efter sju dagar på resande fot och fem av dem på mässa. Check-in köer, security köer, vattenflask/bomb check och security check igen (denna gång med tom vattenflaska), tåg till rätt gate efter att ha gått flera kilometer, tyyp, i fel riktning. Jag var så trött. Så trött att jag ville lägga mig ner i ett hörn och gråta men jag kan inte ens göra det för jag är vuxen och måste kunna ta mig själv till både toalett och gate plus bära mitt egna bagage. Och vad händer? En kvinna går in i mig, bakifrån. Och går bara vidare utan att säga något..….…….. eftersom jag nu har haft den där första tantens kommentar i huvudet HELA dagen så bara kommer det, jag hann inte ens tänka efter.. utan jag väser ”excuse you”. Snorkiga damen som gick in i mig vänder sig inte ens om utan svarar bara iskallt och stentufft. ”Fuck you”. Alltså. Jag blev typ kär i henne. Världen bästa svar.

En kopp kaffe, en hel glutenfull pizza och ett fuck you senare så känner jag mig som ny igen. Så himla skönt att möta den jag önskar jag kunde vara och som dödade den onda cirkeln av att vara en bitch med att vara just vara en bitch.

Vatten

HAVET

Fråga: Om ni har bott vid havet och sedan flyttat ifrån det, känner ni det i kroppen? Jag gör nämligen det, det suger i kroppen efter att vara vid havet. Kanske blir ens element efter vart vi har vuxit upp. Tång och kluckande vatten kommer alltid vara lukter och ljud för min själ. The mountains are not calling my name. Även om de är fullständigt fantastiska.