Kulturkrockar

Att vara gravid och föda barn i USA

pinterest

fotot finns här

Att bli gravid och föda barn i USA är ett himla projekt och jag har fått en massa frågor om det. Så jag försökte skriva ner de mest uppenbara skillnaderna. Först ett försök på en neutral version och sen mina erfarenheter (kalla mig eeeexpert)


I USA så föder man med en läkare, inte barnmorska. Läkaren sitter inte direkt och håller en i handen, utan de kommer in i sista skedet och typ fångar bebisen (Kanske överdriver jag lite här). Läkaren väljer man själv.

Första besöket är rätt standard. Man möter sin läkare. Går igenom sin sjukdoms historia. Sen tar man en massa tester. Man testas för könssjukdomar, sin bakteriekultur down under, och de klämmer som tusan for att hitta livmodern. Man får även en liten lektion i hur viktigt det är att spara stamceller ifrån navelsträngen. (Kostnaden nämns dock inte.. ekk) Läser man på om det så verkar det vara lösningen på alla världens problem. Caseys läkare forskar på stamceller och har provat på sig själv, helt fantastiska resultat. Här kan man läsa lite om det.

Efter det går man på koll en gång i månaden för urin test, blodtryck samt vikt.

I slutet av första trimestern, början av andra så får man även testa sig för ryggmärgsbråck, downs syndrome, gentester och om man är över 35 år, fostervattenprov etc. Alla tester är frivilliga men jag har uppfattningen att man tar alla tester som erbjuds så länge ens försäkring täcker dem.

När du går in i sista trimestern så börjar man gå till läkaren varannan, var tredje vecka till vecka 36, efter det går man på koll en gång i veckan. Man gör glukostest samt ännu ett test av ens bakterie kultur down under.

Sen sitter du hemma och väntar på att börja föda. Du får i stort sätt välja själv om du vill föda ur the va-jay-jay eller om du vill ha c-section. Med det menar jag att doktorn tjänar mer pengar på C-section och kan alltid hitta på en anledning till att du ska ha det eller ej. Money talks.

Under förlossningen erbjuds man smärtlindring. Epidural ar vanligast. Skillnad här är att man inte erbjuds lustgas. Jag är inte 100% men jag tror att det är för att de anses ge så pass lite effekt att det är pointless.

Det finns ju såklart en massa kvinnor som faktiskt fött i USA och som kan rätta mig i ovanstående text. Please let me know om jag sagt något fel

Så här har det varit för oss. Först kollade vi vår försäkring. Täcker den allt som har med graviditeten att göra? Eventuella komplikationer? Födsel etc. Uh bara det vara ångest delux. Vi väntade länge med att kolla detta för var så himla mycket material att läsa sig igenom.

Sen valde vi en läkare. Vi valde just den läkaren eftersom han arbetar med Caseys firma som expert vittne i rättegångar när födslar har gått fel. Vi gick på vår första koll. Gjorde alla tester. Ultra ljud och fick se hjärtat slå etc. Eftersom som varken jag eller Casey har koll så signade vi upp oss på att göra även gentester. Inte en urbra ide. Jag fick tillbaka svar att jag hade en gendefekt. VLCAD defect. Men eftersom båda föräldrarna måste vara genbärare så testades även Casey. Han hade inte den genen, men en annan, ännu värre gen defekt. Röv. Smith Leli Optiz Syndrome. Men jag inte hade den genenvar vi safe. Så all oro i onödan. Sen testade vi oss för Downs och Trisomy 18. Räknade ”korvar” på navelsträngen. Mätte näsben, ryggrad och andra saker. Detta var alltså vecka 12. Sen hade vi bara vanliga koller fram till vecka 20. Då vi gjorde om hela proceduren. Kollade njurar, huvud, händer, fingrar tar etc. Allt var bra.

Men.. jag gillade inte min läkare, även om han är expert och urduktig på papper så hade de så dålig kundservice. Tex inga telefon tider. Man är istället tvungen att ringa en telefon svarare, lämna meddelande och hoppas att läkaren ringer tillbaka inom 24 timmar vilket de lovar. Tyvärr ringde aldrig tillbaka. Jag lämnade meddelanden i en vecka för att ställa en fråga om Hot Yoga och fick inget svar. Ringde och lämnade otaliga meddelanden om våra gen tester. Fick aldrig svar etc. Visade sig tillslut att de glömt att skicka in proverna! Jag fortsatte att känna mig obekväm och vi fick egentligen aldrig svar på några funderingar och jag grät efter varje besök eftersom jag alltid gick därifrån med fler frågor än svar, och med en känsla av att bara betala (ca 300 dollar för varje besök) för ingenting. Min doktor frågade min aldrig hur jag mådde, gav mig aldrig en plan över hur de kommande besöken skulle se ut, berättade inget om kost, eventuella besvär, nada. Sammanlagt var jag där fyra ggr och hade under de tillfällena tre olika läkare. Kundservicen var.jäkla.dålig. Så förra veckan bytte jag till en midwife. Så istället för att föda med en doktor så kommer jag nu vara med en barnmorska. Jag signade upp mig till Rose Medical Hospital Midwifes. Ett team på 12 kvinnor, man föder fortfarande på sjukhus men på en egen avdelning. Inga doktorer närvarande tills de rings in, bara något skulle vara fel.

Att prata med en midwife var som natt och dag mot läkaren. Jag fick berätta om min sjukdomshistoria, om mina föräldrars sjukdomshistoria. Jag fick även frågor om hur jag mådde, om pappan till barnet var glad över graviditeten. Om jag var i ett tryggt och säkert förhållande. Om jag någonsin blivit utnyttjad eller varit i ett våldsamt förhållande. Alltså så mycket mer än vad läkaren frågade efter. Han ville ju i stort sätt bara ta blodtester. Men att träffa min midwife var som att komma hem. Så skönt så jag passade på att grina lite i hennes famn. Poäng på den! Att får prata med någon som inte bara brydde sig om blodprover, eventuella genproblem eller att få in så många patienter på så kort tid som möjligt kändes så skönt. Nu fick jag istället lyssna på någon som var intresserad av min graviditet, om hur jag mådde och som kunde berätta om vad jag kan förvänta mig vid nästa besök. I ord som jag förstod.


Kostnad av detta än så länge (läkarbesök, UL och tester): $6,712.4 vilket i sek är 47,950.0

Av detta har försäkringsbolaget tagit alla kostnader utom 2,743 dollar.

Så vår kostnad to date varit 19,600 sek.

Dock har Caseys jobb tagit ca 1,700 dollar så vår kostnad out of pocket har snarare varit 7,000 sek samt vår månadskostnad till försäkringsbolaget på nästan 3,000 sek.

Uhhh. Inte gratis att vara gravid alltså. Men att föda barn utan försäkring är en kostnad (om allt går som det ska) på ca 10,000 dollar. Så över 70,000 sek.

Så. Rättningar eller frågor på det?

Misstag och tacksamhet

I fredags gjorde vi kanske det dummaste vi kunde ha gjort for vår egna sanity skull och framförallt för mitt gravida hjärta. Caseys firma donerar stora summor till olika foundations varje år, ett av dem är ”Make a Wish Fondation” Det är en organisation uppfyller en önskar till barn med livshotande sjukdomar. Barnen får önska i stort sätt vad de vill, 70% önskar sig en resa till Disney World, men sen finns det så klart barn som önskar sig andra saker. En av dem som blev stora i media var Miles som Batkid. (grååååååååt).

i fredags gick vi på en charity dinner för just Make a Wish foundation. Bad idea. Det kommer upp en massa fantastiska barn på scenen, alla med livshotande cancersjukdomar. Barnen berättade vad deras önskan var, en flicka som var 5 år hade önskat sig att hon var en prinsessa så hon hade fått en egen dag utnämnd efter henne här i Colorado, egen crowning, afternoon tea på the Brown Palace och varit domare i en danstävling etc. En annan liten pojke med cancer hade fått träffa sin stora idol, någon country sångare. Jag tror aldrig jag har gråtit, eller sett Casey, gråta så mycket. Det var som att själen brast och om jag bryter ihop att se en flicka i prinsessklänning utan hår på huvudet, hur klarar man sig när det är ens egna dotter?

Jag inser mer och mer vilket helvete mina föräldrar gått igenom när jag och min bror var sjuka och hur tacksam jag är att de orkade ta hand om oss så väl. Jag låg på St Görans sjuhus och mamma som sovit med mig den natten var tvungen att lämna mig för att ta min lillebror till St Eriks sjukhus. Han skulle in på sin sista cancer check-up och den eftermiddagen friskförklarades han från sin cancer, retinoblastoma, och har inte varit sjuk sedan dess. Men jag minns, eller har väl snarare haft det återberättat för mig hur min mamma åkte tillbaka till mig på kvällen för hon klarade inte av att fira att hennes son efter flera år blivit friskförklarad, eftersom hennes dotter låg med benet fulla av odiagnotiserade tumörer som läkarna då trodde var cancer. Det var många år för mina föräldrar med svårt sjuka barn. Jag kan aldrig tacka dem tillräckligt för att de orkade med, att de fanns där, tröstade, läste böcker, bråkade med skolor och rektorer, läkare och psykologer, samtidigt som de båda arbetade, och tog sig tid att spela tv-spel med oss. Aldrig aldrig aldrig kommer jag förstå vad de gick igenom för oss och aldrig aldrig aldrig kommer jag kunna tacka dem tillräckligt.

Sen är jag så tacksam att vi växte upp i Sverige och inte i USA. Mina föräldrar behövde inte någonsin oroa sig över hur de skulle betala alla sjukhuskostnader för min brors cancerbehandling eller mina sjukhusvistelser eller bentransplantation. Att behöva handskas med att ha ett cancersjukt barn och utöver det få räkningar för varenda nål som används när de går på cellgifter, eller för lakarna de sover på, måste vara en helt annan nivå av lidande. Då kommer Make a Wish foundation in och tar en familj i kris på en fullt betald semester, med vad som helst ens sjuka barn önskar att få uppleva. Vilken gåva. Men fy farao. Alla dessa sjuka barn som man bara vill ta hand om?! Vart kom de ifrån? Har de alltid funnits och har jag bara varit blind?

What comes around goes around

KARMASå idag påmindes jag varför jag tyckte att södern var USAs rövhål. Hur kunde jag glömma?

Gick bakom en dam i medelåldern som seeegade sig fram med en Big Mac ena handen och en jäkla stroller i andra. Vi går i en rätt trång korridor och jag går förbi henne, nära men inte så nära att vi nuddar vid varandra eller ens kommer obekvämt nära varandra. Storstadsnära. Så hör jag hur hon väser ”excuse you”.

Jag blev så arg att jag ville slåss! Kanske inte på riktigt men jag fick en skön dagdröm om hur jag bara vände mig om och röt ”I HOPE YOU DIIIIIIEEEEEEEE”. Överdrivet much? Ja, men jag vet! Jag vet inte riktigt vad det var som fick mina dagdrömmar att bli så aggressiva men jag hatar verkligen hur folk i södern liksom anser sig har rätten att uppfostra andra med sina egna jävla åsikter.

Det hade ju kunnat sluta där men eftersom jag är en långsint jävel så har den där kommentaren och gått på repeat och gnagt i mig hela dagen. Jag hör den om och om igen.  Nu på kvällen kom jag till flygplatsen, släpandes på min väska, kissnödig, helt slut efter sju dagar på resande fot och fem av dem på mässa. Check-in köer, security köer, vattenflask/bomb check och security check igen (denna gång med tom vattenflaska), tåg till rätt gate efter att ha gått flera kilometer, tyyp, i fel riktning. Jag var så trött. Så trött att jag ville lägga mig ner i ett hörn och gråta men jag kan inte ens göra det för jag är vuxen och måste kunna ta mig själv till både toalett och gate plus bära mitt egna bagage. Och vad händer? En kvinna går in i mig, bakifrån. Och går bara vidare utan att säga något..….…….. eftersom jag nu har haft den där första tantens kommentar i huvudet HELA dagen så bara kommer det, jag hann inte ens tänka efter.. utan jag väser ”excuse you”. Snorkiga damen som gick in i mig vänder sig inte ens om utan svarar bara iskallt och stentufft. ”Fuck you”. Alltså. Jag blev typ kär i henne. Världen bästa svar.

En kopp kaffe, en hel glutenfull pizza och ett fuck you senare så känner jag mig som ny igen. Så himla skönt att möta den jag önskar jag kunde vara och som dödade den onda cirkeln av att vara en bitch med att vara just vara en bitch.