Food and Crossfit

Branding

Oh, jag fullkomligt älskar folk går det lilla extra steget för att man ska få en kundupplevelse!

_DSC0213

Kroppskontakt

http---makeagif.com--media-10-05-2014-tziXpD

 

Jag och Casey har suttit och skrattat åt denna GIF hela kvällen. Det är såhär jag känner mig bra dagar. typ löökig med en ölmage, lite mysig och “full i sjutton” Andra dagar, som i förrgår ville jag bara dö. Jag har nämnt lite hur jag har haft matångest i olika skeden av mitt liv. Aldrig någonsin så jag tappat kontrollen, men det finns ett ständigt dåligt samvete över att äta onyttigt.  Att gå upp i vikt, oavsett om det är pga bebis, eller chokladkakor, är inte kul. Jag hade kanske högre förväntningar på mig själv att jag skulle ta det med en klackspark, vilket jag gör 95% av tiden.. men jag har definitivt 5% där jag suckar över en viktuppgång. Jag HATAR verkligen känslan av att ha för tajta kläder, att vara kvävd. Jag har sällan haft för trånga kläder, av den enkla anledningen av att jag varit liten och aldrig riktigt gått upp i vikt. Sen började jag på Crossfit och började lägga på mig muskelmassa, det var inte alltid kul. (Även om jag tusen ggr har en squatröv än en plattröv). Nu är det åt andra hållet, magen är större. Armarnabenen, brösten. Allt är trångt och även om jag logiskt förstår att det är för att jag odlar Baby Bo (GP, hehe) så har jag definitivt svårt att säga att jag TRIVS i min nya kroppshydda. Jag trivs med att känna sparkar, jag trivs med att känna mig.. bördig? Men jag känner mig samtidigt.. onyttig? Dels för att jag äter mycket mer kolhydrater nu än vad jag gjort på flera år, men också för att jag är större. Skumt det där, med hjärnspöken.

Lyssnade på NPR i morse (typ som utbildningsradion i Svea kanske?) och programmet jag hamnade mitt i handlade om en psykologstudie ifrån Nederländerna.  Professor Sarwer studerade kvinnor som var sjuka i anorexia och en del av studien var att iaktta hur kvinnorna gick igenom dörrar… Kvinnorna vände på sig och gick ofta sidled genom dörrarna, eller drog in armarna tätare runt kroppen, för att få plats, trots att de hade mycket utrymme. De trodde att om de inte drog in axlarna eller gick sidledes genom dörrarna, inte skulle kunna klämma sig igenom. Här hittar ni en artikel om programmet jag lyssnade på. Otroligt intressant. I stora drag handlar det om hur viktigt det är inte inte göra som jag gör ovan, pratar om min kropp negativt. I stället ska jag, en, alla, försöka tänka positiva tankar eller iallafall neutrala tankar om kroppen. Och att man verkligen tänka kritiska tankar om sig själv, tänka dem i tredje person (tänk Zlatan). Man är tydligare snällare mot andra människor än sig själv och om man nämner sitt namn, blir man lite snällare. Flumm flumm flumm. Men roligare att filosofera om jag är snällare mot mig själv om jag tänker “Linnea, du ar lite runt om magen, inte konstigt att kläderna är trånga, och du har tre månader kvar. Prepare for more” än att sitta och pilla mig i naveln och tänka att “jag hatar hur kläderna känns, jag hatar att det här bara är början..”. Man bygger en egen kroppsbild som tillslut blir verklig, oavsett om den är det eller inte.

Vad tycker ni? Har ni bytt kroppshydda eller kroppuppfattning? Hur hängde hjärnan med i svängarna?

Prenatal yoga

Jag slutade med Crossfit i vintras och sedan dess har jag tränat hemma i garaget. Det var inga problem, förut. Nu när jag i detta ”blessed tillstånd” så har jag plötsligt tusen anledningar att inte behöva träna. Och det är no bueno… mama is getting big and it is a food baby. Idag provade jag pregnancy yoga. Det var maybe not my cup of tea. Yoga är inte helt min cup of tea eftersom det är så himla flummigt och obekvämt. Pregnancy yoga flummigt och obekvämt gånger tusen. Vi satt i en ring, masserade tredje ögat och försökte hitta vår ”motherly spirit”. I got none. Himla tråkigt för de kvinnor som hittade sin motherly spirit såg väldigt fridfulla ut.

Damerna som var där var alla ifrån vecka 11 till vecka 38. Jag som nu är vecka 21 kände mig fortfarande alls redo för prenatal yoga.. Lite samma känsla som när man äter middag på en lite för fancy restaurang eller sitter i en flygplanslounge. Som om någon när som helst kan komma och säga, ”we know you are not one of us”.