30 dagars utmaningen

Hatred does not cease by hatred, but only by love; this is the eternal rule.

Härligt med en diskussion som flöda. Läs gärna kommentarerna för inlägget nedan så förstår ni vad detta inlägg handlar om.

Jag tänkte förklara lite om hur jag ser på livet.. och förhoppningsvis kommer det att mynna ut i en förklaring till varför jag är så emot vapen och södra USAs vapenlagar. Mycket av det kommer ni känna igen i Staffans kommentar nedan och det är inte så konstigt eftersom Staffan är min bror och vi delar uppväxt.

Jag lovade mig själv för länge sedan att inte leva i tron av att vårt samhälle är det samhälle som Aftonbladet och Expressen myntar. Deras filosofi är att sälja löpnummer och skrämmande löpsedlar säljer mer än löpsedlar om vädret. Det finns ingen anledning för mig att vara rädd för människor och jag försöker att tro det bästa om alla jag möter. Det är inget tankesätt som bara sker utan jag måste vara aktiv i mitt tänkande och passa mig för att inte vara dömande. Med det tankesättet mår jag inte bara bra utav själv utan jag kan även effektivt arbeta för att få andra att må bra runtomkring mig.  

Man blir offer för sin egen politik om man ständigt är rädd för att något okänt kan ske. Jag kan bli rånad, jag kan bli våldtagen men troligtvis kommer det aldrig att ske. Kommer jag bli våldtagen så talar statistiken om för mig att det med ganska hög sannolikhet skulle ske inom hemmets väggar och av någon jag känner och den tanken känns väldigt främmande för både mig och Casey. Jag låter inte heller de offer som finns bli representanter för samhället. Jag vet att det finns kvinnor som blivit utsatta och våldtagna och som det finns män som blivit överfallna på väg hem ifrån krogen men de kommer inte få bli min standardbild av hur det kommer gå till när jag går hem ifrån krogen.

Istället för att lägga pengar på vapen, inhägnade bostadsområden med vakter och kameror och att skydda sig mot det som är okänt och ”farligt”, Satsa istället de pengarna på att bygga ett sunt samhälle!

I Sverige finns inte samma slags fattigdom som i många länder och jag tror att det är en av de orsakerna till att Sverige är ett relativt säkert land. Vi behöver inte slåss för mat, eller för att överleva och det tryggheten tar bort de generella anledningarna till varför brott skulle begås. (Alla brott i Sverige borde med andra ord vara ganska enkla att motarbeta?)

Georgias vapenlag är byggd på just rädsla. Stödet bakom lagen är att om ”vanligt folk” bär vapen på allmänna platser så som tåg och restauranger, så kommer det avskräcka de kriminella att dra vapen mot oskyldiga eftersom de inte vet vem som kan vara beväpnad runt om kring dem. Det är ett moment 22 som bygger på människors rädsla om att kriminella har vapen -> vanliga människor har vapen->  alla har vapen. Ingen vågar göra något. Jag tror inte på den strategin utan jag skulle istället vilja se en samhällsreform och att som alternativ för att skrämma både vanligt folk och kriminella med vapen skulle jag önska att man satsade pengar och tid på att förebygga kriminellt beteende och orsakerna till det som jag skrev ovan.  

Den primära anledningen till varför jag är en no-gun-kind-of-woman är för att jag tror att sannolikheten är större att vapnet skulle skada någon nära än någon okänd fara. Jag tror inte att jag i en panikartad situation skulle kunna skjuta någon inbrottstjuv, om vi mot förmodan skulle få besök av inbrottstjuvar, utan istället tror jag att det skulle lättare för mig att ta fram pistolen och skjuta Casey om han om 40år berättar att han haft en affär med en granne. Jag vill inte ens ha alternativet att kunna skjuta någon! Inte en inbrottstjuv, inte en otrogen Casey, inte NÅGON.

Frankly, jag blir hellre skjuten av en gangster och dör förvånad än att hela livet gå om kring och vara rädd för allt och alla.

Day 07 – Your best friend

Här i Alabama har jag inga vänner. Eller.. jag ringer en tjej i Caseys klass varje gång jag åker till hundparken. Det är det enda telefonnumret jag har i min telefonbok som inte tillhör det förflutna. One down, more to go! En riktig utmaning har det visat sig. Pepp pepp.

Jag längtar verkligen efter mina vänner. Jag är nämligen fantastiskt bra på att samla på mig de bästa av vänner.

Jag har en grupp vänner i Norrtälje, Sofia, Johanna och Maria. Vi hörs sällan av men jag tror att vår vänskap är skrivet i sten. Vi har varit på olika håll i flera år och varje gång vi ses är det precis som det var back in the day. Jag lärde känna Johanna när vi gick på dagis – hon hatade mig. Hennes pappa tvingade henne att bjuda mig på hennes födelsedagskalas och Johanna protesterade genom att hata min present som jag gav henne (Pettson bok?) Hatet växte till vänskap och i lågstadiet var vi oskiljaktiga. Jag köpte likadana kläder som Johanna och vi ringde varandra pa morgonen för att se vad den andra skulle ha på sig. I mellanstadiet kom Maria till gänget.. och då var det min tur att hata.. jag tyckte att hon snodde min bästis. Med tiden märkte jag ju att Maria var och är den roligaste tjejen jag träffat – hotet växte och blev till vänskap.  Maria ar en klippa! I högstadiet kom Sofia, (hon var med sedan dagis men hade sitt egna coola gäng), Sofia var lite för tuff för oss. Hon spelade hockey, ringette och gillade bilar. Hon var kompis med skolans alla killar och hade en storebror. De minnen som jag delar med Johanna, Sofia och Maria är obeskrivliga, tillsammans har vi gått igenom den första kärleken, första mensen och alla tonårshormoner. De är mina bästa vänner.

 

Maria, Johanna och Sofia

 

Efter högstadiet lämnade jag Norrtälje och flyttade till Enebyberg och gick på Danderydsgymnasium. Där blev jag en medlem i en ny kvartett. Maja, Elin, Rebecka och jag. Vi upplevde istället den första fyllan, den förlorade oskulden och den första riktiga förälskelsen tillsammans. Många av mina bästa minnen delas med de tjejerna. Alla söndagsmornar i Rebeckas säng, alla måltider lagade av Maja, Majas mammas kloka råd, Elins alla upptåg.  Tillsammans sprang runt i Danderyd på hemmafester, försökte få äldre män i Mörby Centrum att köpa ut sprit till oss. Så många otroligt många roliga minnen!

Jag, Rebecka och Maja

Jag, Maja och Elin

Elin, Maja och Jag

På universitetet lärde jag känna Alexandra, Hanna, Camilla, Carro Blond och Carro Brun, . Vi delade all tenta ångest, framtidsångest. Jag vet inte hur många gånger vi har peppat varandra, stärkt varandra och läst igenom varandras CV:n för att hjälpa varandra. Under tiden vi har lärt känna varandra har många av oss även träffat vårt livs (hittills) stora kärlek.  Hur många gånger vi har inte svurit över lärare och druckit alldeles för många drinkar på Kåren och Byttan? Vi har en fin, djup vänskap på ett vuxet och mer nyktert sätt.

 

Alexandra och Hanna

Jag, Alexandra, Camilla, Carro Blond och Carro Brun

Hanna och jag

 

Titeln lyder dock ”Your Best Friend”. Singular. Då måste jag lyfta fram Maja. Världens bästa Maja. Att ha Maja i mitt liv är en sådan lycka. Jag är så stolt över MIG som har en sådan fin vän (och vänner). Maja har ungefär en miljon vänner, alla älskar henne. Hon har en sådan personlighet som gör att folk blir som kära i henne.

Min mamma ser Maja som en familjemedlem, min moster med. Jag är delaktig i Majas familj som hon är delaktig i min, vi är som familj. Maja ger så mycket till alla runt omkring henne. Hon inspirerar och reagerar. Att ha Maja i mitt liv har gjort mig till en bättre människa för Maja är själv en sådan genomärlig och god person. Mot sig själv och mot människor runt om kring henne. Jag och Maja delar obeskrivligt många fina stunder och några få sorger ihop. Jag längtar till att bli gammal, sittandes på ett ålderdomshem vi havet, med Maja och våra kärlekar, Casey och Sebastian. Där ska vi sitta och minnas hur unga och underbara vi var!

Day 06 – Your day

 

 

Så här känner jag mig på jobbet

 

Men så här stort ler jag mot alla kunder..

Alex Schulman och jag måste ju haft samma tandläkare?

 

 

 

Min dag – en skitdag.

Jag vet att jag lovade att svära mindre, men ibland är det så skönt. Idag är det skönt.

Jag vakande 03.00, det har jag gjort de senaste månaderna. Ligger kvar i sängen, tar upp alla kuddar som slängts ner från sängen, kollar mailen och efter en tio minuter somnar jag om. Rätt skönt att vakna och veta att jag inte behöver gå upp ännu. Klockan ringer 06.00. Jag ligger och väntar på att Casey ska gå upp.. men han snoozar i trettio minuter tills jag frågar honom om jag behöver sparka ut honom ur sängen för att han ska resa på sig, kärleksfullt så klart. Han tar sig i kragen och går och duschar. Jag går upp, släpper ut Nala, mata Nala, gör kaffe och varma mackor (jag vet att det är onyttigt men det så gott med varm frukost när det är kallt ute). 07.00 åker Casey till hunddagiset och lämnar Nala.. sen vidare till skolan. 

Jag lökar vidare till 10.45 då jag börjar jobba. Sista dagen som lärling och idag fick jag vara servitör och hade en trainer servitör gå bakom mig och betygsatte allt jag gjorde. Jag hade fyra bord att ta hand om och det gick fint. Fick 185 poäng av 188 och i morgon får jag mina egna första bord att ta hand om. I morgon kommer jag alltså börja tjäna 14 kronor i timmen och leva på dricks. Dricksen jag fick idag gick till servitören som gick bakom mig. Idag var min tip procent 17.46%. Det blev 40.90$ på 6 timmar. Plus att man skall med sin egen tip betala av the bussers, bartenders  och food runners (bussers – städar borden, food runners – de som bär ut maten) Servitörerna är ansvariga att betala deras lön (helt jävla sjukt) och man måste följa en tip procent till dem, så det var minus 10$.  Servitören som gick bakom mig fick alltså 30.90 $ för sex timmar. Det är 212 kronor. Jag dör lite varje minut som går på jobbet.. för det är ett skitjobb. Efter 4 timmar så får jag äntligen tid att springa på toaletten, där kollar jag mailen. Mail ifrån Wells Fargo – tack men nej tack, an annan applicant has better qualifications. Alltså inget bankjobb. Läser nästa mail, kommer från Casey skola, De skulle starta en kurs I Svenska nästa termin och ville anställa mig som lärarassistant. Dock ville ingen student läsa svenska (no shit shirlock) och kursen kommer ställas in. Alltså ett Tack, men nej tack till. Jävlahelvetseskit. Går ut från toaletten med hjärtat i skorna, kollar schemat och ser att managern har uppdaterat det.. jag ska nu jobba på Thanksgiving. Brevid schemat sitter en lapp ”everyone has to work at all holidays” Hepp.

Går äntligen hem, sätter mig i soffan och tänker på allt jag ska göra,

Städa –det luktar hund

Tvätta jobb kläderna till i morgon

Laga mat

Träna

Söka nya jobb (suuuck)

Ringa Caseys mamma och säga att jag nog inte kan komma till Thanksgiving after all

När Casey kommer hem två timmar senare så sitter jag kvar i soffan, har inte rört mig en millimeter men lyckats äta en hel chokladkaka. Och jag sitter kvar nu med.. tittar på Glee.

Morgondagen kommer bli bättre, men urk urk uuurrk för idag. Ni som tror på att “lycka är ett val” Berätta gärna hur man gör.