Hos parteraputen talade vi idag om hur viktigt det är med attachment, och hur det går ifrån att ifrån att vara nyfödd och få sina behov fyllda, till att vara gift och känna sig sedd och älskad, jag sitter mest där och snurrar på tröjan och suckar högt.. Det låter som de upptäckt jesus när de talar om “the attachment theory”. Tänker rätt mycket på hur lite folk vet om attachment i USA.. hur vi, på sjuksystrarnas inrådan,  lät WK sova sin första natt i “barnrummet” med andra nyfödda barn, och de kom in med honom när han behövde ammas.. (har så dåligt samvete över det, men vi visste inte bättre). Hade ju varit bra att fått veta sånt innan man blev mamma och inte lärt sig det själv flera år senare. DEN HÄR ARTIKELN ÄR BRAAA – tips tips om att inte vara en dickhead parent.

Hur många av er här känner att ni har “omvärderat” er barndom sedan ni blev vuxna? Jag kanske inte har omvärderat den.. men jag ser dem som på nytt igen nu med egna barn.. Synd att jag hittar alla nycklar nu.. så här ett halv liv senare. Undrar lite vad jag kommer komma på om 15 år som jag hade önskat att jag vetat nu? Säkert att det är onödigt att ha ångest. JAMEN JAG VET! Har ångest över det med.

Walter sa till mig i veckan “Mommy, my heart hurts when you are mad at me”.. noll päronpoäng.

Nu ska jag sova, Theo håller på att få tänder och ammar hela nätterna. Blir galen. Älskar att amma 20%, AVSKYR att amma 80%.

(Bilderna jag lägger upp här, på insta och FB har alltid fått föräldrarnas tillstånd, bara så ni vet)

23 Comments

  1. Jag har omvärderat min barndom i omgångar. Först att förstå att min barndom inte var som andras. Att mina föräldrar försökte så gott de kunde men att den inte var bra. Jag har insett att det jag önskar av dem fick jag inte. Men också att de inte kunde ge det på grund av sina egna besvär.
    Så ja, jag har verkligen omvärderat och önskar att de kunde gjort annorlunda.
    Jag skulle vilja ha haft föräldrar som var bättre på att visa vad gränser var och hur man når sina mål. Jag levde väldigt gränslöst och det har gjort att jag inte förstår vad som är bra och dåligt behandlande. Det är svårt det där. Jag tror att föräldrar gör utifrån den bästa förmåga dem har. Men att det inte alltid är bra eller räcker.

  2. Jag läste länken och tyckte att tipsen var jättebra men jag reagerade på en. Den om droger. Knarkar alla i USA eller vad är grejen? Hon får det ju att låta som att det är oundvikligt att ungarna kommer testa knark. Jag känner hur många som helst som aldrig någonsin rört droger!

  3. Min mamma nojar fortfarande över att de tog mig till ett annat rum när jag var nyfödd och att hon bara fick hålla mig när jag skulle ammas. Det var säkert inte det klokaste men nu är jag medelålders och njuter av livet och säger till henne varje gång att SLÄPPA det där already innan själva nojan blir jobbigare än något som hände för flera årtionden sedan! Även om terapi gör mycket gott kan den också tuta i en att det nästan vilar någon sorts förbannelse över oss pga saker som har hänt. Det är också terapeutiskt, på ett osentimentalt sätt, att lita på att det mesta fixar sig alldeles utmärkt ändå. Jag gillar Winnicott. Han ansåg att good enough var bättre än perfekt för i sprickorna och tomrummen har barnet möjlighet att skapa något eget.
    Hoppas du får soooova snart!

  4. Oh, ja. Har ägnat många timmar i terapi åt att omvärdera och utvärdera mina föräldrar. Detta trots att jag haft en trygg och bra barndom, med allt från uppväxt på en gård, egna djur, sagor, en pappa som förstod mig på alla sätt och en mamma som satte gränser, bärplockning, egen pool (nästan ingen hade det då), skjuts till kompisar, hemlagad mat, släktingar som bodde på fina ställen med massor av plats där vi (en familj på sex pers) hälsade på, många trygga vuxna runt mig….. etc etc. Men jag behövde ändå omvärdera och utvärdera dem! Var arg på dem några år runt 20 där, tyckte de gjort allt fel..!
    Idag är jag 41, har två barn och en man. Älskar mina föräldrar och tycker mycket om att spendera tid med dem. Kan reta mig på dem, ja, men det går fort över.
    Min teori är så här: de barn vi föder är inte en replika av oss. De är helt nya individer som förhåller sig till världen på sitt eget sätt. Istället för att tvinga in dem i olika former och förhållningssätt ska vi förhålla oss nyfikna till deras sätt att se, och istället för att göra nerslag på alla”fel” de gör: uppmuntra det de gör som är bra. Och oavsett hur bra vi försöker vara som föräldrar, så kommer barnet växa upp och må och vara på alla sina olika sätt. Trots en trygg barndom kan man bli en otrygg tonåring, och vuxen. Det kan vara en del av ens personlighet. Jag tror aldrig mina föräldrar skammat sig själv för hur jag mått under åren hit och dit. Endast funnits där för mig. Och det tror jag är bra!
    Nåja, blev en uppsats detta.. Men ör hemma och vabbar 8-åringen så det hade jag tid med

  5. Britt-Marie Reply

    Vill gärna veta hur du omvärderat din barndom. Vad hade jag kunnat göra bättre….massor!!!

  6. Ohh det där med attachment pratar vi också om i parterapin. För mig har det varit lite som att finna Jesus haha, eller jag förstår min man så mycket bättre nu när jag förstår att han har ett insecure avoidant attachment pattern.

      • Varsågod 😉 Själv är man ju ett typexempel på ett insecure anxious attachment pattern. Där ser man!

    • De där med Attachment var intressant. Och hur jag kan se såå tydligt att mina syskonbarn har insecure anxious Attachment pattern. Blir så tydligt hur de beter sig mot mamman (& mamman mot dem, det här att se att barnen inte vet vilket humör mamman är på..)
      Sen är pappan allmänt disträ så hjälper väl inte..

  7. Jag hade ingen bra barndom och det har jag från att jag var 8 år varit medveten om, att mina föräldrar inte gjorde som andra föräldrar och att andra vuxna tyckte att de gjorde fel. Men nu när jag fått barn själv så kan jag förstå vilka fel de gjorde (också med hjälp av terapi) men inte varför de gjorde dem för det är så onaturligt för mig.

    Jag försöker bryta de mönstren och stärka Nils där han är. Bli sedd för sin egen skull och inte sina prestationer. Få beröm och kärlek utan villkor.

    Känner iver all att jag är en fantastisk mamma. Jag gör alltid mitt bästa, klart jag inte ör perfekt men gör alltid så gott jag kan. Så får vi se vad det blir av honom.

  8. Jag tror att jag ganska nyligen har insett att föräldrar bara är människor. Att de gör så gott de kan. Tror att jag kanske haft någon slags tro om att föräldrar är övermänskliga, att man kan kräva vad som helst av dem. Så dumt.

    Har även insett i takt med mitt egna föräldraskap att sånt som jag i min barndom såg som enorma orättvisor egentligen var ett bra föräldraskap. Kan även få dåligt samvete över hur jävlig jag var mot mina föräldrar.

    Så jag har väl både omvärderat min barndom och mig själv. Hehe. He.

  9. Jo, vill även skriva att första gångerna mitt barn blev så arg att han skrek “jag hatar dig” dog jag en smula inombords…. jag blev så ledsen att jag grät, öppet och till slut kom barnet och sa förlåt.

    Som Magda kommenterar ovan så verkar du vara en vettig tänkande förälder så jag jag tror du är medveten- Jag läste enormt mycket om attachment när mitt barn var liten och ändå fick han gråta/skrika sig till sömns flera gånger för det var inte “min” natt (hans pappa hade andra strategier…) även alla vår bråk under hans första år…. men jag tror inte det handlar om enstaka gånger utan långvariga saker. Jag minns min barndom som jättebra medan andra tyckte jag var var ett sjukt jobbigt bortskämt småsyskon….

  10. Jag tror att föräldraskapet går i perioder, perioder av utveckling då man som mamma fumlar och inte riktigt vet och sen känner man kanske att nu börjar jag få koll och sen så trillar man dit igen. Nu när mitt barn är 7,5 år så pratar och berättar han enormt mycket. Jag har bestämt vilka saker som är viktiga för mig att hålla på och kämpa med – som våld, bråk, göra andra illa, mobbing etc. Vilka rutiner jag håller hårt på som sömn, gå och lägga oss (mest för min skull faktiskt som kvällstrött). Annars så försöker jag alltid vara en känslig närvarande mamma, även om jag gör fel, blir arg så försöker jag visa känslor, vara ärlig, snäll, säga förlåt… Det är ju underbart att Walter kan beskriva hur det känns, se det som något positivt. Även om det gör ont att höra. Tyvärr är ju föräldraskap sjukt jobbigt. Speciellt när man känner att man gör barnet illa men tyvärr inte kan göra något annat (i mitt fall med en pappa på långdistans som han kommer sakna hela sin uppväxt). även vara ärlig med att man inte kan och har alla svar utan lär sig tillsammans med barnet. Visa sårbarhet. Känna tillhörighet, trygghet. Jag läste mycket av Brene Brown om wholehearted living för några år sedan och för mig är det fortfarande viktigt. Googla på hennes parenting manifesto.

  11. Jag har omvärderat min barndom väldigt mycket sen jag själv fick barn. Visste ju att min uppväxt lämnade en hel del att önska men nu när jag tittar på mitt barn kan jag absolut inte förstå hur man själv kan behandla barn så som jag och mitt syskon blev behandlade. Just nu gör jag allt för att vända trenden så att säga. Läser mycket om attachment och försöker vara medveten. Förmodligen inte optimalt när man har GAD 🙂
    Tycker du verkar vara en väldigt balanserad och vettig förälder Linnéa, har följt dig länge och tycker du förtjänar beröm för att du orkar tänka till! Många kör bara på, “så här har man alltid gjort” osv, utan att tänka ett steg längre. Ah hade kunnat skriva hur mycket som helst om just föräldraskap och att faktiskt sätta sina barn före sig själv vilket man i princip skriver under på att göra när man skickar en ansökan till storken.

Write A Comment