Ooo det är så mycket jag vill berätta efter varje födsel, så många historier som jag måste släppa ut! Historier om hur sjukvården kan, beroende på vilken doktor och sjuksyster du har, vara fantastisk eller vidrig, hur vissa kvinnor som föder barn blir mammor, och vissa inte, hur vissa föder ensamma i tystnad och andra omgivna av alla de känner (i min senaste födsel så var vi 17 personer i rummet!). Jag har aldrig känt mig så mycket som en kvinna som när jag är i ett rum med en födande. Det är magiskt att se vilken kraft vi har! Alla utom en av mina födslar har varit utan något smärtstillande och det är också helt otroligt att se att det går, även om jag inte ännu förstått varför man gör det. Jag inser hur lite jag visste om vad det fanns för alternativ när jag födde barn, hur trygg jag kände mig med att bli tillsagd. Jag känner starkt att jag inte äger mina födslar som var kejsarsitt, men jag är tacksam för dem.

Kvinnan ovan födde sitt barn ensam i tystnad. Hon fångade det själv och lyfte det direkt till sitt bröst. Efter bara en minut gav hon barnet till sin adoptivmamma, barnet satt fortfarande fast i navelsträngen med sin biologiska mamma, samtidigt som hennes adoptivmamma ömt höll om henne. Det var en helt obeskrivlig stämning av systerskap i rummet.

Varför pratas det inte mer om födslar? Varför är det inte något heligt? Varför hyllas kvinnor inte mer? Aja, jag fattar att jag är 1000år efter här. Men sånt tänker jag på.. hela dagarna. Hur mår ni?

12 Comments

  1. Hej Linnea!
    Jag gillar verkligen dina förlossningsberättelser och tycker att det är så spännande att du funderar och känner in det du är med om. Förlossningar är verkligen inget man pratar om, om det inte just gäller den egna förlossningen. Men det skulle finnas så mycket att prata om! Bra att du lyfter det! Bra att du inspirerar och visar upp andra vägar!
    Kram Jenny

  2. Alltså wow! Snälla berätta mer! Är inte gravid och planerar inte att bli det på ett tag (alltså MINST 7 år 🙂 ) men är så rädd inför den dagen jag ska föda barn och vill bara veta allt och gärna massa massa positivt! Känns som att jag har en förlossningsdepression innan jag ens planerat att skaffa barn! Haha

  3. Är det vanligt med inhemska adoptioner i USA och varför i så fall?

      • I Sverige sker nästan alla adoptioner med barn från andra länder (såvida det inte är adopteringar av fosterbarn osv.)
        Här i USA är det vanligare med ”domestic” (inhemska) adoptioner (vanligare än i Sverige).

  4. Jag är barnmorska, men jobbar inte längre med förlossning eftersom arbetsmiljön knäckte mig. Två år orkade jag med. Det är en sorg så klart, även om jag trivs på Ungdomsmottagningen nu. Men jag är glad för din skull att du får uppleva detta och önskar att fler fick möjlighet till det. Jag tänker att mycket av den rädsla kvinnor känner inför sina första förlossningar beror på att de inte alls vet vad de har att förvänta sig. Förr i tiden tror jag att många kvinnor varit med om flera förlossningar innan de skulle föda själva och kanske var de inte rädda då.

    • Precis! Hade jag sett förlossningar som de jag sett så hade jag känt mig så mycket lugnare, och även förstått att det kan vara fantastiskt! Och definitivt skaffat en doula!

Write A Comment