När vi bråkar så är det alltid samma tema, jag är negativ och tjatig (vilket är en rätt bra beskrivning på mig just nu, så fair point) och att han inte hjälper till. Jag har svårt att känna förståelse till att min livspartner tycker att jag är tjatig och negativ när han går rakt förbi saker som faktiskt behöver göras, glömmer att betala räkningar och tar förgivet att saker bara fixas. Jag menar inte det här på ett elakt sätt, utan det är så här det ser ut. Svart på vitt. Jag är inte arg utan mer lite uppgiven. Jag tror att enda lösningen är att man väljer att leva i ett ojämlikt förhållande. Att arbetsuppgifterna är klart fördelade och att de inte ruckas. KC skrev in i kalendern för en månad (med påminnelse varje dag) att han skulle bestämma vad vi skulle äta, två dagar i veckan. Jag handlar, jag lagar maten, men han skulle bestämma för jag är så urbota less på att vara den som sköter allt, jag vill också bara bli tillsagd! Det gick en dag. EN. Ok, jag är nog sur ändå. Men det är väl en logisk reaktion. Ha ha haaaaa gråååt.

Jag sa till KC för ett år sedan att vi måste gå till en parteraput om vårt förhållande inte ska dö stendöden men att jag VÄGRAR vara den som fixar det också. Jag har påmint honom om det tre ggr och vi har fortfarande inte någon tid.. trots att han säger att vi måste ta tag i det här nu efter varje bråk.

63 Comments

  1. Väldigt bra beskrivning. Upplever samma sak som du skriver om men min man har en helt annan uppfattning om saker och ting. Att tjata och försöka kommunicera är ungefär lika fruktfyllt som att springa in i en vägg. Slutar alltid med att jag är den gnälliga och negativa för att sedan fortsätta precis som vanligt dagen därpå. Ibland så mår jag bättre om jag bara ger upp och gör allt utan att tjata och bli besviken när det inte händer något. Inget hett tips men att mer fokusera på mig och det jag gör och mindre tankar på vad den andre inte gör har hjälpt mig. När barnen blir större så lättar trycket på relationen enormt. Men oj vad tuffa småbarnsåren är…

  2. Bestill timen til parterapeut også sier du til han: “Nå gå vi bare!”

  3. På ett sätt känns det skönt att läsa allt detta och inse att det inte bara är jag… och samtidigt blir jag helt mörkrädd över hur lite som har hänt på den här fronten!! Och det som är så sorgligt och skrämmande är att vi är sååååå dåliga rollmodeller för mina pojkar – vi cementerar könsrollerna och visar dem inte ett jämställt hushåll. Och detta trots att jag jobbar igen. Hur ska det kunna ske någon förändring om vi inte ens visar dem via exempel?! Jag blir oerhört frustrerad när jag tänker på detta och det är oerhört dåligt för vårt förhållande. Att acceptera detta mönster känns oacceptabelt, men jag har inga lösningar och har inte lyckats bryta mönstret hittills. Förlåt för ett så deprimerande inlägg.

    • Jag haller helt med dig!! Och speciellt att vi later det fortsatta med att vi inte KRAVER ändring, men HUR?! Det blir ju i så fall på bekostnad på familjen och framförallt barnen som helt plötsligt aldrig har rena kläder, lagad middag, eller presenter med sig på kalasen de blir bjudna på. Jag fattar fakiskt inte hur man ska kunna ändra på det utan att det kostar för mycket.

  4. Jag kan skriva under till punkt och pricka på allt du skriver i det här inlägget.
    Vi har ändå pratat om problemen med att prioriteringarna ser olika ut för oss bägge, och varje gång lovar vi varandra förändringar som skall göra allt bättre. Någon lite förändring sker ändå varje gång, men vi är bara olika. Jag vill ha ett “lagom rent” hem hela tiden så man inte ska skämmas om någon gör en visit som man inte planerat, medans han kan leva med dammråttor som flyger runt.. Just nu känner jag att jag gör det jag orkar och vill samt att jag också lärt mig säga ifrån och visa när jag tycker och vill något. Det funkar ganska bra.

    … Men vi lever inte med dammråttor HELA tiden längre för vi har en robotdammsugare 😀

    Hang in there, det kommer lättare tider framöver. Eller, jag hoppas det i alla fall. 🙂

    • Ja men lagom vore perfekt, typ inte någons gammla strumpor på golvet! Har iof också en robot dammsugare men den är inte så bra på urblanska golv… tyvärrrrr

  5. Jag ammar en 3 -veckors, byter alla blöjor, tar alla dar o nätter. Så är ju lite trött. Maken gnäller om omställning och hur jobbigt allt är med sömn osv ! Utöver det lagar jag frukost, mat och stryker HANS skjortor.
    Alltså, hade jag kunnat flytta så hade jag. Är alla män såhär puckade eller bara min?

    • Nej, alla män är INTE så här puckade! Men de flesta. Tyvärr. Och de kommer undan med det. Helt sjukt.

      • Han har inte alltid varit “dum i huvudet”, men det senaste 2 åren har han ändrats så mycket som person att jag inte står ut längre. +13 år tillsammans, men jag känner att det räcker o blir över. Har tok tröttnat!

        • Förstår det. Känner verkligen med dig och alla andra som upplever samma sak. Blir så ledsen av att alla i omgivningen (eller iaf de allra flesta) som jag tidigare uppfattat som relativt jämställda män som inte varit dumma i huvudet blir som förbytta när det kommer barn. Så otroligt deprimerande.

    • Men guuud, kom och flytta in hos oss!!! Jag tar hand om dig. ALLTSÅ VAD FAAAAN, en nybliven mamma läker, har hormoner så det sprutar ur öronen och då ska faaaan partnern ta ALL MAT, ALLA BLÖJOR, ALLT FIX!!! feed your fucking partneeeeerrrrr. Guuud så arg jag är nu.

  6. Jag kan verkligen känna igen mig själv i det här att man blir helt vanvettigt trött på att mannen inte SER vad som behöver göras, hur blind får man vara liksom?! Men jag tror samtidigt att du gör dig själv den största otjänsten genom att envisas med att inte ta tag i den där parterapi-bokningen. Kanske att du kan tänka att du gör det för barnens skull, att det här är ett jobb du tar på dig för att lätta upp stämningen hemma – små barn är ju så otroligt bra på att känna in om någon är arg/ledsen…

    Är själv en SAHM & det här med att känna sig som ett bittert litet jon är nog alltid en fara när man befinner sig i just den här situationen. För mig hjälpte det väldigt mycket att läsa “the happiness equation”. Den tar upp en massa saker som känns helt självklara när man ser det svart på vitt, men som är väldigt lätt att glömma bort i vardagen. Numera jobbar jag på tre saker som får mig att känna mig mycket bättre överlag: 1) Jag tänker aktivt på att jag faktiskt “vunnit lotteriet”. Vilken LYX ändå att få dona runt i mitt varma, mysiga lilla hus, krama min lilla unge hur mycket jag vill (nåja, så mycket som en 3-åring tillåter), pyssla med mina höns (happy pill!), plugga på distans & ha en man som är världens roligaste & som alltid fyller vårt hem med så mycket energi! Var tacksam för det du har istället för att hela tiden vilja ha mer. 2) Gör fem goda gärningar varje vecka. Det här får mig att känna mig så mycket bättre som människa & känns det lite slitigt med min man så fokuserar jag de goda gärningarna på honom, då är det lättare att bryta den onda cirkeln! 3) Jobba aktivt på att skapa ett tydligt ikigai – alltså anledningen till att jag vaknar upp på morgonen. Det här är lite svårt kan jag känna när man “bara är hemma”, men så här långt har jag kommit fram till att mitt största syfte är att skapa ett hem där alla är glada & om det innebär att jag måste städa för att jag blir knäpp på stök, ja då är det helt enkelt något som måste göras för familjens bästa. Det blir liksom bara skit av allt om jag låter det vara ogjort för att min man ska ta itu med det efter jobbet… Du nämner även räkningar, min man & jag har som mål att köpa ett till hus inom de närmsta åren som vi kan hyra ut så att han förhoppningsvis kan ta ett lokalt jobb istället för att behöva pendla 3+ timmar per dag. Så jag har lagt till den ekonomiska biten till mitt ikigai – vilket har gjort att mängden tjat i familjen har devalverats drastiskt. Kanske något att se över för er del med?

    • är det den boken av G.. någonting… Nej, googlade, det var det inte. Ska kolla upp den! Men ja, älskar att du tänker att du vunnit, det stämmer ju.. maste kolla upp ikigai också!

  7. Åh, kram. Det var evigheter sen för mig men jag kommer ihåg det där. Med en treåring och en ettåring. Har inga tips alls, vi kämpade ju på och det blev lättare (fast sen skilsmässa då, men det var ju många år senare). Men så rövigt att befinna sig i det och känna hur man blir mer och mer sur och besviken… Som sagt. STOR KRAM!

  8. Alltså, jag känner helt ärligt att jag inte fattar varför man ens lever med en man?

  9. Känner igen mycket! En fördel att vara psykolog och ha en sambo som är psykolog är att vi parterapeutar i vardagen kring allt sånt här. Billigt och ofta bra. En behöver ju absolut inte vara psykolog för att få igång samtalet men det kanske ligger närmare till hands…. Mitt bästa tips är kommunikation, alltså bokade möten med varandra en gång/v, med utgångspunkt ”för mig blir det såhär….” ”jag känner”, inte ”du gör inget” (även om en vill skrika det hehe) Samt listor över sysslor där båda i vardagen släpper ansvaret över den andres sysslor, men med regelbunden utvärdering. Det GÅR inte att ändra något utan en tydlig struktur för ändringen. Hopp, hot och önskningar löser inget. Vårt gemensamma liv(sen 9 år och snart två barn) har blivit så sajter mycket lättare när vi börjat synliggöra och acceptera varandras olikheter och olika sätt att ta oss an problem. Men- det måste ju finnas en vilja hos båda att göra förändringar, inte minst för att det är viktigt för partnerns välmående.

    • Oh, men hur skönt måste det inte vara att ha en partner som typ.. analyserar? Men tack, ska tänka på det du säger.. även om jag nog är en “DU GÖR IIINGET” typ när jag är arg..

      • Haha, jaa oftast jätteskönt. Baksidan är väl att en aldrig bara kan brinna av och skrika när en har lust istället för att prata. Men i längden blir det ju ett trevligare klimat om en inte skriker så mkt 🙂

  10. Hej! Sambo sedan tre år. Andra barnet på ingång. Jag har tvingat honom att göra hälften hemma och att “lära” sig tvätta fintvätt etc etc. Så sjukt klassiskt trist att hamna där. Hur svårt är det bara hjälpas åt med allt? Men så sjukt mycket diskussioner vi haft under åren angående detta. Har suttit lååååångt inne för honom. Jag har varit på vippen att inte stå ut med honom många gånger. För oss blev det bättre när han nu blev föräldraledig och nyligen var vi en gång på terapi. Pratade mest om ansvarsfördelning, planering och att ordna barnvakt så vi hinner planera/prata. Aaaaah älskar att planera. Min sambo not so much = nästa sak som vi diskuterar nu……

  11. Är han en tävlingsmänniska? Jag gav mig själv helt enkelt poäng som jag skrev upp i en anteckningsbok. Sedan visade jag min kille. Det funkade ganska bra. Han blev oerhört provocerad av att jag gav mig själv så många poäng så han började konkurrera om att utföra sysslorna. Det är förstås så att jag ger mig själv megamycket poäng för att jag får skicka julkort till hans föräldrar, men jag har inte dammsugit på hela 2017.

  12. Jag har varit ihop med min man i över tio år och han HAR faktiskt ändrat på sig. Det tog tid och en jäkla massa tjafs, men nu är vi på hyfsat samma nivå i alla fall.

    När vi flyttade till hans hemort, långt från min familj och mina vänner, blev jag arbetslös och satt mest hemma om dagarna. Därför föll det sig naturligt att jag också gjorde det mesta hemma. Men när jag fick jobb och vi fick barn fortsatte det enligt samma mönster.

    En dag fick jag nog och skrev ett långt mejl där jag rakt upp och ner förklarade att jag inte mådde bra av att ha ansvar för allt själv. Jag blev fast i mitt eget hem, som faktiskt inte var mitt utan hans, och alla sysslor hindrade mig från att socialisera mig med andra och skaffa ett vettigt nätverk av vänner som var mina egna. Jag skrev också, lite martyrartat, att jag faktiskt gett upp väldigt mycket för att flytta och dela mitt liv med honom och att göra hälften av hushållsarbetet var det minsta han kunde göra för att jag skulle trivas. Jag var dessutom avundsjuk för att han kunde göra karriär helt obehindrat medan jag inte hade annat val än att sitta hemma.

    DET tog skruv. Han hade ingen aning om hur jobbigt jag faktiskt tyckte att det var och det är alltid starkare att läsa något svart på vitt.

    Hoppas att ni kan mötas i detta och att han förstår att du faktiskt också jobbar om dagarna. Och utan lön. Annars tycker jag att du kan kräva att ni anlitar hjälp för att avlasta dig. Och parterapi är ju aldrig av ondo =)

    • hej, vad glad jag blir att läsa att det faktiskt ändrade sig!! det finns alltså hopp!

  13. Samma här.

    Tycker det blivit lite bättre när vi båda jobbar även om jag är hemma mer och har barnflicka… men alltså. Jag vill dö många gånger för att allt är så trögt hos V. Jag ger mig dock inte.

    Problemet är ju att V tänker pp sig och jag tänker på familjen/oss. Det har blivit bättre sedan jag kommunicerar mina behov typ “jag är trött”, jag tar hela natten, jag behöver ocksp kunna tänka, jag orkar inte etc. Men jag har tjatat hål i huvudet på honom.

    Mediterar över tacksamhet och tålamod dagligen och det hjälper också. Men ja… svårt. Men ge dig inte!

  14. Jag känner delvis igen och ärligt talat – när man är runt 30 och har småbarn är man väldigt ambitiös med jämställdheten och man blir lätt superfrustrerad. Fastna inte i det! Du blir bara bitter! JUJST NU är det såhär för du är hemma och ammar etc och han jobbar – men det ser annorlunda ut sen. Det GÅR att ändra saker sen när även du jobbar igen och barnen är större. Man FASTNAR inte i mönster, de går att bryta.

    tips om bra bok: https://www.adlibris.com/se/bok/familjens-projektledare-sager-upp-sig-9789172321359

    Ni kommer från olika kulturer dessutom och han bodde väl typ hemma när ni träffades? Det är svårt även annars, haha.

    Min man har ju varit supermycket allvarligt jättesjuk och frånvarande månadsvis/halvårsvis ibland (från att vårt tredje barn var nyfött) och det var fett knapert många gånger (ett 100% ansvar för totalt housewifeliv utan att den andra tjänar pengar) och kämpigt med massa släktingar till honom att samordna också – då lär man sig att saker löser sig utan planering. Mina stora barn tycker att jag är en slarvig hippemorsa som inte kan planera men sanningen är att jag har VALT att släppa på mycket (och då var jag verkligen ingen listjunkie innan heller). jag tror alltså INTE att man ska försöka kontrollera så himla mycket utan liksom mer acceptera. ingen blir glad av gnäll och tjat.

    Finns det områden där han har flow och fixar bra?
    Gillar han att styra upp helgerna? Gör en sån fördelning. Du tar vardagar.
    Vad tycker ni är kul att göra tillsammans? Gör sånt så mycket det går.
    Låg ambition vad gäller mat i hemmet.
    Ät lunch ute (du alltså). Du ska också lyxa.

    KRAM! Läs boken!

    • har läst detta om och om igen “när man är runt 30 och har småbarn är man väldigt ambitiös med jämställdheten och man blir lätt superfrustrerad. Fastna inte i det! Du blir bara bitter! JUJST NU är det såhär för du är hemma och ammar etc och han jobbar – men det ser annorlunda ut sen. Det GÅR att ändra saker sen när även du jobbar igen och barnen är större. Man FASTNAR inte i mönster, de går att bryta.” och tror du har rätt.. att just nu är typ den sämsta tiden att ta fram måttstocken..

      • Bra – och notera att jag ju inte menar ”ge upp” eller ”sluta prata om det”

        <3

  15. Jag gav upp efter ha irriterat mig länge på hur det funkade hemma hos oss. Vi kör rätt strikt uppdelade uppgifter och hjälps åt när/om det behövs. Tex planerar och handlar min man all mat. Lagar också det mesta, jag lagar när han inte är hemma ungefär men då sånt som han planerat. Han har hand om bilen och allt med den mest av vana eftersom han hade bil och inte jag när vi flyttad ihop. Jag tar hand om allt tvätt och inköp av kläder till barnen. Och så vidare. Jag köper presenter till mina släktingar, han får fixa eller inte fixa till sina. Vi är väldigt olika, jag vill ha koll och planera i förväg medan han gör det mesta i sista minuten och ofta en stund efter det. Nu är det som han inte har fixat hans problem. Jag gör undantag när barnen kommer väldigt mycket i kläm men annars får han fixa med sina nödlösningar själv. Tycker att det numera funkar ganska bra här hemma men så är vi också i slutet av småbarnsåren och det hjälper väldigt mycket. Vi har fått tillbaka de där sekunderna som man kan andas ut mellan barnens kriser. Så håll ut men gå och snacka med någon. Själv eller tillsammans! Det blir bättre ju större barnen blir fast då är ju den krassa sanningen att äktenskapet måste ha överlevt det också

      • Min yngsta är 3,5 år så så tydligen tycker jag att småbarnsåren tar slut när dom är tre! Men min poäng är väl egentligen att vi är förbi tiden då barnen behöver hjälp med precis allt. Att kunna röja i köket samtidigt som man tjatar vidare på att de ska äta upp maten själva gör ju att man får några fler sekunder över jämfört när man var tvungen att sitta bredvid och mata. Barnen kan leka en liten stund själva utan att man sitter med dom eller har dom på höften hela tiden. Jag tycker att första 2-3 åren med båda mina barn har varit jättejobbiga och då har irritationen på maken också varit ganska stor. I takt med att barnen har blivit lite mer självgående har vi som par också fått lite mer luft att hinna prata med varandra.

    • Jag har hand om vår bil och ärligt talat tar det inte jättemycket tid.

      • Håller med! Alltså jag hade egen bil att fixa med förut… Var en del rep jag kunde göra själv, tog lite tid. Och det måste jag ändå säga är ju en mycket liiiiiten del att fixa med bil i jämförelse med allt dagligt slit i hemmet!

        • Var mer exempel på grejor som vi har delat upp mellan varandra och att vi har delat både större och mindre grejor. Just bilen antar jag inte tar så mycket tid, jag har ingen aning eftersom jag helt enkelt inte behöver bry mig om bilen!

  16. tror också att du ska boka tiden för terapi. Kanske är det så att du går och retar upp dig på saker som han inte ens märker…..och om det är så tar det ju bara energi från dig själv. Skit i att det är du som tar tag i allt (känner igen mig). Om inte för annat än känslan av att du i alla fall gjort allt som står i din makt för att komma framåt i äktenskapet. Ingen gillar väl känslan av att jag kunde ringt en parterapeut men sket i det för jag tycket att HAN skulle gjort det… 🙂
    Själv har vi (med nöd och näppe) kommit förbi värsta småbarnsåren med äktenskapet i behåll. Det är ingen lek men håll ut! Det blir bättre! Tror att ni har en stark grundkärlek för varandra och för er familj. Det är värt att hålla ihop det! Kämpa Linnéa!

  17. Matkasse är mitt tips! Annars är jag lika uppgiven som alla andra här. Har provat att strunta i allt som ska göras men det slutar med att jag blir mer arg och gör allting själv som en martyr. Har provat att göra allting också bara ändå utan att säga något och det håller mig åtminstone jämnt arg så jag slipper få utbrott. Men vet inte om det är så himla hållbart i längden heller 🙂

  18. Jag har en kompis som är bisexuell som berättar hur oerhört skönt det är att leva med en annan kvinna. Allt bara löser sig, sa hon. Helt magiskt, hon själv fortsatte göra som hon brukar men det fanns också någon annan som fortsatte göra som hon brukade. Tydligen fantastiskt avslappnande! Synd att en inte kan välja sexuell läggning. Jag kommer leva ensam för evigt.

    • Ja men jag dagdrömmer om det! Är det såå underbart som det är i mina drömmar??!!

  19. Jag har en vän som en gång sa en sak till mig som var en jävla käftsmäll och som kanske inte har hjälpt mig ett skit men som är sant. Hon sa att:

    Han kommer aldrig att ändra sig.

    Gah! Blev helt uppgiven när jag hörde det. Det är ju sant. Han kommer aldrig att ändra sig. Så det enda jag kan göra är att ändra mig själv, jobba med mina egna känslor inför vår relation och hur min partner är.

    Men du? Sen var det där inte sant. Efter vår parterapi (där vi fick höra det igen: vi måste kompromissa och inte försöka ändra varandra, vi kan inte ha en som planerar allt och älskar listor på saker som ska göras och en annan som planerar noll och hatar listor) har vi båda märkt stor skillnad. Så ska du tjata på något så är det väl det: parterapi.

    Stor kram.

  20. Ååå vad det finns mycket att säga i den här frågan! För det första; de känslor som du beskriver tror jag alla kvinnor känner igen, iaf alla jag känner. Jag får också känslan av att du just nu är lite ensam i livet och det gör ju allt så mycket värre. Att inte ha nån i närheten att klaga, svära, gråta och få pepp av gör att allting blir mycket större än vad det är. Det är ju oftast när man sätter ord på känslan som man bättre kan förstå och även släppa saker. Och så sömnbristen på det, gah…
    Jag känner igen allt du beskriver men känner att jag har strategier att hantera det på, och är därför inte orolig att det ska sluta illa. När det är som värst hjälper det ändå att lower your gun och återgå till vetskapen om att min man är inte elak eller på nåt vis självisk eller lat, han bara inte ser jag ser eller tänker som jag. Hans sätt är naturligt för honom, liksom… Men jag tror som Anna skrev, är det nåt du ska ta tag i är det just parterapin. Tänk inte att du gör det åt honom, tänkt att du gör det för DIN skull och framförallt era barns skull. Ni har ett ansvar inför dem att göra allt ni kan för att hålla ihop.
    Det är DU som skapar ditt liv och vet vad du vill, lägg inte över det på honom. Jag tycker ändå det låter bra att han också vill träffa nån å prata, många män vägrar ju ta hjälp. Så kör på tycker jag, hitta en terapeut du gillar och kör på. Om inte annat kanske du kan gå dit själv och få lite egentid 😉
    Håll ut, det blir bättre!! Kram

    • Du har rätt, just nu blir det här nog ett större poblem än vad det är för att typ.. allt är ett problem just nu, haha. Och aj, har inte ens tänkt tanken “ni har ett ansvar för barnen” usch, så hemskt om det liksom skulle stanna i att vi inte ens kan ta oss till en teraput. Dumt

  21. Stor igenkänning! Vi går i parterapi, av exakt samma skäl som du skriver om. Det går långsamt, men är det något som hjälpt så är det terapin. Min man är ingen douche men det märks i samtal med väninnor att detta är klassiskt och att män är väldigt otränade i omvårdnad och empati. Det blev mer tryck bakom mina ord när en tredje objektiv part kunde hjälpa oss reda ut förväntningar och känslor. Han fick en tid som var helt avsedd för det och den tiden hade han inte träning i att ta innan, förrän jag hunnit ruttna. Analysförmågan kommer i takt med att han tränar sig till vanan. Boka tid! Stor kram! Du är i gott frustrerat sällskap. Synd att du är så långt borta annars kunde vi frustrationsriva håret ihop

      • Anna (en annan) Reply

        Det där tror jag är jätteviktigt, just för att det inte är säkert att amerikaner i allmänhet har vår (svenska) syn på jämställdhet. Kan bara prata för mig själv, men varken min man eller flera andra jag träffat verkar förstå vad det innebär på djupet. Tycker ofta att andra (män, men även en del kvinnor) agerar utifrån det uppenbart patriarkaliska samhället som finns här och det gör mig så trött.

        Ett tips är att hitta en svensk terapeut som är villig att ta det på engelska och över Skype. Eller så kan du prata med henne (måste väl vara en hon, eller?) själv, kanske inget säkert att din man skulle gilla att ta råd av en svensk?
        Ett annat tips är att hitta någon som är licensierad i flera delstater, då kan ni få telefonrådgivning av tex någon i CO så länge de även har licens i GA. Eller hitta en olicensierad “coach”. Bra om någon du litar på rekommenderat personen. Förresten, om ni bor i en småstad så kanske det är en bra idé att hitta någon i en storstad, tex Atlanta om man vill hålla det lite mer privat (flera kör över Skype har jag sett)? Ja, det var bara lite brainstorming! Hugs & vet hur du känner det!

  22. Det enda som du faktiskt kanske SKULLE göra som är hans uppgift… är att boka in den där parterapin. Innan du blir helt galen på honom. Strunta hellre i att laga mat åt honom eller låt honom gå till jobbet utan strumpor om det får dig att känna att det balanserar upp det. Men så här kan ni ju inte ha det! Jag förstår verkligen att du är irriterad, det är fan inte lätt att driva företaget småbarnsfamilj ens om man är två. Hade också tappat det om jag skulle ta alla små beslut och sen dessutom genomföra dem, oavsett om han är den som jobbar.

  23. Ibland när jag är i liknande situationer tänker jag att deras avslappnade “det löser sig/d blir väl bra” inställning kommer sig av att det hela deras liv sprungit runt en kvinna och fixat och donat och curlat åt dem vilket gör mig ännu mer vansinnig. Ibland brukar jag svälta ut min kille genom att vägra göra saker som måste göras. Det funkar oftast inte. Det enda som händer är att jag blir ännu argare. Tror parterapi är en bättre idé. Hur som helst: Heja! Jag är nästan helt säker på att du inte överreagerar.

Write A Comment