Lyssnar ju på poddar non-stop om dagarna och förvånas över att det låter ibland som att det kan vara rätt svårt att vara mamma i Sverige.. eller kanske Stockholm? Typ att man måste gömma sitt vinglas om man man ammar? Att man får arga blickar när bebisar skriker på ICA? Att det är prestige att hämta barn tidigt på dagis?

Det är iallafall något som är bra med USA, jag har aldrig känt att mina vildingar är i vägen, att de stör när de gråter eller att folk inte gillar barn. Här stannar ju folk i alla åldrar för att gulla när de ser att jag har en bebis bärandes i en schal, förra veckan fick jag high fives av två gubbar som satt på en ute servering för att jag var ute och gick med två barn och en hund. Folk har med sig sina kiddos överallt, på breweries, restauranger, etc. Jag ammar aldrig med filtar över Theo eller gömmer mig på någon toalett.  Folk blir glada när de ser barn och jag känner alltid att jag och mina mini-me är välkomna.

Har jag rätt eller fel? Hur är medmänniskornas syn på kiddos där hemma?

Klart alla vill hänga med oss som dofta härlig mjölkspya  

18 Comments

  1. I Spanien kan jag väl sådär allmänt säga att folk älskar barn, alla gullar med dem och ingen tittar argt på en om de gråter. Helt tvärtom i Finland, där ska barn inte störa, inte gå på restaurang, man får nästan inte titta på en främmande bebis etc etc. Där vinner Spanien helt klart. Men det är svårare rent ekonomiskt här; Lönerna är låga, arbetsdagarna långa (typisk kontorstid kan vara 9-19, med två timmars lunch), och arbetslösheten hög. Många har inte råd med ens ett barn, en del bara med ett. Många kvinnor slutar jobba då de får barn, om de klarar sig någorlunda på mannens lön, vilket många inte gör. De flesta mor-och farföräldrar tar hand om de barn man inte har råd att skicka till dagis, eller är så små (fr.o.m. 4 månader) så man inte vill att de ska gå där. De som inte vill ge upp sin karriär och har råd, har nanny eller någon som tar hand om barnen efter skolan, så då träffar föräldrarna typ inte alls barnen under veckan.

  2. Jag ska väl egentligen inte klaga för jag har det väldigt väl förspänt ändå, MEN det jag tycker är jobbigt i Sverige som jag inte upplever när vi är i USA är att man är så ensam här. Ingen hjälper till! Folk är så tafatta här. Om man handlar med bebis/barn och det är kaos och man tappar saker osv så ser man verkligen hur folk låtsas att de inte ser. Och det där med att hålla upp dörrar osv… det är så tråkigt!!

    • Jaa! Exakt så. Bor inte i Sthlm men när jag var gravid och nu när jag är ute med dottern så blir jag verkligen förvånad om någon ens håller upp en dörr. Blir även förvånad över hur många ställen som inte är barnvagn/handikapp-anpassade (automatiska svängdörrar, går inte att komma fram i affärer, höga kanter på trottoarerna osv).
      Värst var när jag var höggravid. Hade handlat massa blommor och jord och annat som jag skulle försöka få ut till bilen, ensam, i 30 graders värme. Fick stanna flera gånger och släpa fram grejerna ungefär. INGEN hjälpte till, tittade bara. En gubbe flyttade sig 5 cm för att inte stå i vägen. Tack, liksom.

      • Haha, ja, jag håller med! Jag bor i Belgien och här hjälper folk till hela tiden med att bära barnvagn, hålla upp dörren osv. Visserligen är det urdåligt med hissar, rulltrappor åt alla håll och så i tunnelbana och affärer, så folk hjälper till för att det inte finns annan “hjälp”. I Sverige är det väl tvärtom, det finns mycket hjälp från samhället men vi hjälper inte varandra så mycket. När jag och min man var i Stockholm skyndade han sig fram för att hjälpa en ensam mamma med barnvagn i snömodd. Hon såg först förvånad och arg ut, men när hon insåg att han bara ville hjälpa till sa hon, tack, åh vad snällt jag förstod inte att du ville hjälpa mig!

  3. Hets att hämta på dagis är det hos oss men många är egenföretagare eller har flexibla jobb där vi bor. Att amma offentligt utan sjal tror jag är ok och att ta med barn på resturang är också ok om man inte går på fine dining ställen. På mitt jobb är det ok att ta med barn och tidigare arbetsplatser har haft lekrum (för att man skulle jobba mer dock). Det finns en viss prestige i att vara hemma länge med barnen och att de ska gå på många aktiviteter och ha engagerade föräldrar som samtidigt hinner med egentid,partid, kompistid, träning och härliga familjeutflykter.

  4. På många sätt är det lätt ar vara förälder här tycker jag, eftersom föräldrapengen är otroligt flexibel, och man har rätt både att gå ner i tid och få barnomsorg. Plus gratis skola, sjukvård, allt sånt. Jag känner inte att folk har starkare åsikter om föräldraskap än om något annat, över lag kanske folk är lite fördömande här? Men jag känner inte att någon annan har orimliga förväntningar eller krav heller. Man orkar det man orkar tänker jag.

  5. Jag kan ju bara jämför med Tyskland men och i Tyskland vet jag att jag är udda med jobbet. Att jag jobbade 20% när Nils var tre månader och nu heltid ett tag när V är hemma. Här är normen attman ör hemma typ tre År minst.

    I Sverige var det konstigt när jag började jobba. Konstigt att jag jobbar heltid nu ocv konstigt att jag ska vara ledig ner i höst med Nils. Jag kan inte göra rätt!

    Tycker överlag att tyskar är mer avslappnade med vad barnet äter har på sig och gör därför är det lättare Att ta med barn på restaurang/vart som helst för de kan leka med något, se på ipaden och äta en kaka. Barn är mer välkomna och personalen är trevliga även mot barn. Föräldrar är ju en jäkla bra deal för konsumtion alltså.

  6. Äh jag vet inte. Alla de där förväntningarna, shamandet kring amma/inte amma, hämta tidigt, göra karriär, osv upplever jag aldrig irl, bara på nätet. Och jag hinner inte läsa/ta åt mig för jag försöker rodda 2 kids… Men visst är folk mer tillmötesgående och lösningsoriebterade i USA, det är jag övertygad om. Men det gäller också rent generellt (min uppfattning) inte bara kring barn.

  7. Det är en enorm skillnad i prestige skulle jag vilja sammanfatta det hela. You don’t cut anyone any slack over here liksom. Det teaterviskas bakom föräldrars ryggar om allt de gör fel och hur de borde göra istället. Alla ska göra karriär och vara bästa föräldrarna samtidigt. Vi har en massa bra fördelar med våra föräldradagar och jämställdhet, men den avslappnade inställningen som kommer med uppmuntrandet av hemmafrunormen, är väldigt skön under småbarnsåren. Det går inte att komma ifrån.

  8. Hej! Jag tror det är jobbigare att vara mamma i Sverige än i Norge (där vi bor). Här har vi rätt till 2 timmars betald ammefri från jobb till de är 1 år (jag fick så länge jag ammade, arbetstid 08.00-13.30 full lön till 1,5 år). Syskon har rätt till full dagistid och märker ingen prestige i att lämna/inte lämna. Tycker också fler kommer fram och gullar, kanske bara för att vi bor i en liten stad jag vet inte.. har haft med mig barn på jobbet när dagis haft stängt, inga problem. De är väldigt för amning här, men tror de är mer öppna för vin och amning i Sverige än i Norge! Inte helt det du frågade efter, men ville ändå dela mina erfarenheter. Tack för fin blogg!

    • Hej,

      du skriver full lön till 1,5. Hur kan du få det. Jobbar också i Norge, men får bara i 49 veckor! Är ju jätteskillnad. Undrar också ang det här med ammefri. Vad innebär det? Jag bor i Sverige, men jobbar i Norge. Är det bara extra lön, eller har man rätt att åka hem också?

      Väldigt tacksam för svar.

      Mvh Karin

  9. Ja till viss det. Tror att det är en ovälkommen bieffekt av den generösa föräldraledighet och barnomsorg vi har. I USA “tvingas” barnen vara med mer, mammor måste pumpa på jobbet etc etc. Här förväntas du vara ledig, och hemma med ditt barn. Det finns inga pump-rum på jobben, för nästan ingen kvinna jobbar så snart efter förlossning. Vilket betyder att jag måste anv toaletten. Så barnen, främst små barn, antas vara hemma. Varför amning är så känsligt i Sverige vet jag inte. Men är det svårare i Sverige än i USA? Nej, det tror jag faktiskt inte. Men vi svenskar är himla bra på att klaga, och har känselspröten ute.

  10. Jag bor inte precis i Sthlm utan i en by som verkligen bara är en samling hus utan ens buss, utanför Ängelholm. Men jag säger JA på alla de saker du säger. Nu är jag ju en sån som skiter i allt det där. Jag har ammat på många butikspallar (de där som är till för att nå översta plaggen), i visningsrummens soffor på IKEA, vid matbordet om vi har gäster hemma etc. När ungen är hungrig helt enkelt. Och aldrig med sjal, varför skulle jag? Få säger nåt, men visst tycker många, det märker man. Finns det amningsrum (t.ex. i köpcentrum) så tycker folk man är… vulgär, skulle jag nästan säga, om man inte använder dem. Jag blev på riktigt ovän med två kollegor som tyckte att om bebisen blev hungrig när man var på cafe skulle man gå hem och mata. Typ en halvtimme senare alltså… idioter. Som jobbar med att skydda barn. Uh. Skulle man dessutom ta ett glas vin samtidigt som man ammar…! Har aldrig provat ute faktiskt, men jag är övertygad om reaktionerna. Att jag inte sett nån annan göra det säger kanske allt? Jag tar med barnen nästan överallt; till banken, på restaurang, ja dit jag går förutom jobbet. Men ofta suckar folk utan att göra det om du förstår. Sån skillnad när vi var i Tyskland nyss. På alla restauranger fanns det barnstolar, personalen pratade med barnen, de fick kritor och ibland till och med bebisleksak till lilla och det fanns alltid barnmeny. Jag tror faktiskt, och nu rör jag kanske upp känslor hos vissa här, att det dels är kulturen såklart, men att det också handlar om den “nya svenska” stilen att (inte alls) uppfostra sina barn. Att ta med ett barn som alltid är van att få sin vilja fram och aldrig hört ett nej på ett bankmöte… det blir ju kaos. Och så har bank/ restaurangpersonalen sett det hända förr och blir avigt inställda bara de ser ett barn under tio års ålder. Sen har det kanske också att göra med att vi haft bra barnomsorg här länge, så barnen har inte alltid varit tvungna att vara med. Men barn ska bara vara på ställen anpassade för barn i Sverige, vilket jag tycker är synd! Enda gången jag inte vill ha dem med är när det dricks mycket alkohol eller på jobbet (för att det inte går!

  11. Jag har ingen erfarenhet utav att vara mamma i storstan, däremot i småstan och på landet och med ganska mycket resor inom och utanför Sverige. Och nja.. skulle vara mitt lite halvt otydliga svar.. :).

    Mycket tror jag sitter i en själv, hur vaksam man är på omgivningens reaktioner. Alkohol och amma tror jag kan dra till sig arga blickar och kommentarer bakom ryggen. Jag har aldrig prövat, men det känns som något ganska klassiskt som folk skulle kunna känna att de har rätten att tycka om. Amma har jag gjort överallt och aldrig varit med om att det skulle vara en issue. Men det är något jag också förutsätter, så tittar någon tänker jag inte att de misstycker utan att well.. de bara tittar.

    Jag drar med mig I överallt och har nog en mer liberal syn på det än gemene svensk. Från åren utomlands är det så naturligt för mig att barn finns med på jobbet, att man får hålla någons ettåring medan mamma presenterar på en workshop t.ex. Så ibland kollar jag av med lite familj och vänner om de skulle tycka det vore ok att jag tog med mig I på X event. Ganska ofta tycker de att hon inte bör följa med t.ex. på möten etc. På jobbmöten eller generellt under arbetstid där hon skulle hindra min koncentration och jag får betalt för att vara där fattar jag också det, men typ på vägsamfällighetens möte, eller möten för mitt frivilligarbete.. där tänker jag lite tough shit… Det här är min livssituation. Och vill man att jag ska bidra då får man ta att det sitter ett barn på min rygg. Självklart går jag ut om hon börja skrika, men hon är ett år så att hon sitter där och drar mig i håret och småsnackar.. ja då får det helt enkelt bara vara så. De flesta har varit positiva till att hon är med där barn oftast inte är det. Men då vet också folk att jag är ensamstående på heltid. Jag vet inte hur de hade sett på det om det fanns en till förälder.

    Jag skulle dock säga att människor överlag inte är liiiika välkomnande mot barn i Sverige, alltså det här gullandet och snackandet som sker med barn i många andra länder. Där finns ofta sådan en otrolig entusiasm, i Sverige känner jag att den instinktiva tanken lite mer är “nej en unge.. hoppas hen inte skriker”. Och om jag jämför med de afrikanska länder där jag bott så är även svenska barn uppfostrade att hålla sig på sin kant mer. Lite stranger danger över det hela.

  12. Hej!
    Första gången jag kommenterar här inne, har följt dig länge både här på bloggen och IG.

    Jag bor i Sundsvall, yngsta barnet är 9 år, och JA, det är svårt att vara mamma i Sverige idag. Utan tvekan.

    Du förväntas göra karriär, arbeta mer en 100%, samtidigt anses man som en dålig förälder om man lämnar på fritids före 08:00, och har man inte sedan hämtat senast 15:00, får man med skam i kroppen hämta sitt barn. När hon gick på förskolan var hetsen ännu värre…

    Utöver det är man ingen bra mamma om barnen inte får vara hemma på höstlov, jullov, sportlov och påsklov… och sedan alla dessa studiedagar, som grädden på moset tar du såklart ledigt hela sommarlovet med, rimmar bra när man endast har 6 veckor semester (läs med ironi);-)

    Sen ska du vara aktiv i ditt barns fritidssysslor, ordna med fikor, sälja gud vet allt från toapapper, fryspåsar, korvar till kakor. Ingen orkar köpa, slutar med att du till slut behöver hyra ett magasin att förvara skiten i 😉

    Såklart tar du som en bra mamma gärna på dig klassföräldersrollen, fixar avslutningar i tid och otid för barnen och deras föräldrar (som suckar, för de har inte tid).

    Och en gång per år får den bra mamman glänsa lite extra, för då ska årets barnkalas gå av stapeln! Det planeras i månader, bigpack glass, bullar & saft är ett big no,no,no! Vågar inte ens tänka på vilka summor vi har lagt på barnkalasen

    Utöver det förväntas den bra mamman ha ett rikt socialt liv, hinner träna flera dagar i veckan, bjuder på middagar och fester i tid och otid. Och inte att för glömma ha egentid. Och just jag, mitt i allt detta hinna med sitt arbete sena kvällar, för att dagarna inte räcker till…

    Been there, done that och nu är jag på väg tillbaka efter en djup och allvarlig utmattningsdepression. Aldrig igen.

    Till sommaren lämnar vi Sverige, för ett lugnare liv på Teneriffa, längtar!

    Kram Annika

    • Oj vad jag kan tänka mig in i den stressen att hinna med allt det där!! Huvva låter hemskt jobbigt :/ jag har snart mitt andra barn här, hoppas jag kan balansera allt lagom så alla i familjen kan må bra utan stress. Men hur underbart att flytta till Teneriffa ?! Är det svårt att få jobb från Sverige där? Lycka till med flytten :)!

  13. Det ligger nog väldigt mycket i det du skriver. I Sverige ska ju alla hålla sig på sin “kant”. Ser man tex en mamma som verkar ha det jäkligt kämpigt ute med sitt/sina barn, Gud förbjude om man skulle gå fram och erbjuda sin hjälp! Givetvis finns det undantag, men den hjälpsamme och öppna amerikanaren är betydligt vanligare än svensken av samma sort.
    Sen det med amning.. jag kan inte begripa hur folk går i taket av avsky och diverse andra anledningar när kvinnor väljer att amma sitt barn offentligt och utan sjal över barnets huvud. Att amma är väl ändå bland det mest naturliga vi gör och har gjort sedan länge länge tillbaka.
    Dagis ska vi inte ens tala om! Jag själv lever ensam varannan vecka med mina två barn och jag jobbar 100% som förskollärare. Det är lite antingen eller, vissa föräldrar skulle nog helst lämna sina barn mellan 06.30-18.30 om dom fick, medan vissa sätter prestige i att ha sina barn så lite som möjligt på dagis. Visst, jag tycker själv att det är skittråkigt att hämta mina barn efter 18 de få dagar det blir. Men det är livet!! Dom dör i te eller dom kommer inte bli sämre människor för att dom inte fick gå hem från skola och dagis klockan 15 varje dag! Det är väl jätte bra när föräldrarna kan pussla sina scheman så barnen inte behöver gå jätte långa dagar, men det finns heller ingen anledning att döma eller se ner på de föräldrar om faktiskt måste ha sina barn på dagis mellan 7-17 5 dagar i veckan.
    Kram på dig!

  14. Jag upplevde det inte som jobbigt på det viset. Bara det vanliga med sömnbrist då, men inget av det där och jag hade med mig mina barn överallt. I och för sig gick vi sällan på restaurang.

Write A Comment