TACK, vilken massiv input det blev på förra inlägget och vad skönt att läsa att alla verkligen ser på detta olika. Det är lätt att tycka och tänka och sen svårt att göra!

Jag är rädd för att jag ska bli en grottmänniska som lever för att det ska vara städat hemma och sen inte vet om vad som händer i världen. Jag är rädd att bli bitter på KC som “lever livet” när jag sitter hemma och torkar spyor och jag är rädd att jag kommer känna mer som en onödig världsmedborgare än vad jag redan gör. Det behöver självklart inte bli så, men jag är lite orolig för det. Och som Caroline säger:

Hur klarar en av att inte själv bli tråkig. Hur kul är det för min partner att komma hem till och prata med någon som vars liv kretsar kring barnet och hemmet? Vad kan jag berätta om från min dag?

Precis det!! Men all den oron ligger ju för hur det ska bli i framtiden, just nu, idag och igår, så mår vi alla så himla mycket bättre av att inte stressa som idioter. Stämningen hemma är såhåååå mycket bättre och det känns inte som vi alltid ligger fem steg bakom. Jag hoppas verkligen att ni i Sverige inser vilken fantastisk förmån det är ha möjligheten att vara hemma och att det är (mer eller mindre) en allmän åsikt att båda partnerna ska vara lika delaktiga i alla delar av föräldraskapet och hemmet. 

Aja, diskussionen fortsätter i kommentarerna  hoppas jag! Så himla intressant att höra om era åsikter och erfarenheter. 

14 Comments

  1. Superintressant diskussion både här och i förra inlägget. Själv var jag hemma i 3 år och vi levde på en lön. Jag trivdes med att vara hemma trodde jag då, men upptäckte tillslut att jag nog egentligen var ganska bitter. Jag hade inget att prata om förutom barn, mat och städning… när jag började jobba igen var det som om hela jag fick nytt liv. Det var rena rama semestern för mig att få jobba, att få prata med vuxna människor och få intellektuell stimulans. Och det var så himla skönt att slippa tänka på pengar och ekonomin.
    Nu i efterhand vet jag att anledningen till att det inte fungerade var för att det inte var ett genomtänkt beslut att jag skulle bli hemma så länge. Det bara blev så för det inte fanns några andra alternativ helt enkelt. Men jag tycker också att det var en av de bästa perioderna i mitt liv. Det är ett jättestort previlegium att få spendera så mycket tid tillsammans med min dotter. Att få lära känna henne, amma hur länge man vill, tala svenska med henne osv. Även om det var tufft ekonomiskt så var det värt det. Och det kommer det vara för dig också Linnea.

  2. Jag har inte kommenterat förra inlägget, dock läst det! Jag har varit hemma sedan Oscar föddes 2013, alltså 4 år och har som du vet också fått barn tätt. Min plan var alltid att vara hemma med Oscar i 2 år. För oss har det fungerat bra, visst har jag dagar då jag längtat efter ett jobb mest för att komma bort från hemmet, men i det stora hela så tycker jag ändå att det har fungerat. Hemmet är absolut INTE städat hela tiden och tvätthögen är alltid ett berg, men vi har sluppit stressa. Barnen får sova ut varje morgon och vi tar det ganska lugnt. Det första året när Ollie föddes hade jag ingen barnomsorg till Oscar men jag trivdes rätt bra ända. Nu när Ollie är 2 och jag jobbar deltid hemifrån så ska det ändå bli skönt att få in båda barnen på dagis (de börjar om 2 veckor när vi flyttar!) så jag kan få jobba mina timmar ifred utan att behöva ta hand om barnen samtidigt. Jag kommer jobba ca 20-25 timmar i veckan vilket räcker. Det är tillräckligt för mig, jag får ut en lön och får göra något annat än de ständiga mammasysslorna.

    Ekonomiskt har jag tyckt det har varit lite jobbigt att vara beroende av R, känt som jag inte bidragit med något annat än ett jäkla CSN-lån att betala av. Så att jag nu har en egen lön känns toppen. Men allt har sin tid som man brukar säga, jag är så tacksam att jag kunnat vara hemma med barnen dessa år för det har verkligen sina fördelar! Ett socialt liv har jag verkligen haft trots att jag inte jobbat, genom barnen och allt vi hittat på.

  3. Jag kan inte låta bli att bli lite provocerad av synen på hemmafruar som en grupp understimulerade kvinnor som inte bidrar “på riktigt”, som enbart lever för barn/hem, eftermiddagsvin & gärna är lite korkade ovanpå det… Har träffat väldigt många drivna kvinnor som av en eller annan anledning blivit hemmafruar under åren utomlands & det behöver absolut inte innebära att man lever för att huset ska vara tiptop & identifierar sig 100% med den rollen. Det blir väl helt enkelt vad man gör det till! Det behöver liksom inte bara vara heminredning & barn i matchande kläder – det kan lika gärna vara att engagera sig i olika välgörenhetsprojekt som passar ens kompetens, engagera sig i svenska skolor eller plugga på distans. Själv pluggar jag engelska på 50% med första mål att få en bachelor degree samtidigt som jag tar hand om vår 2-åring på 100% & jag är bra mycket lyckligare med det här arrangemanget än vad jag var när jag jobbade heltid mer traditionellt.

    • Ida, jag håller helt med! Jag har trivts att varit hemma med barnen och har aldrig känt mig understimulerad, har träffat så många trevliga intressanta mammor – mitt sociala liv har verkligen varit på topp. Det blir vad man gör det till som sagt!

    • Jag håller med dig. Och det gör mig lite ledsen att ens behöva försvara vad jag vill göra med mitt liv. Ingen annan kan ju bestämma eller styra över mina val ändå. Jag är inte mindre intelligent, eller saknar djup bara för att jag har valt mina barn framför kontoret just nu. Dessutom jobbar jag 50% hemifrån så utan lön är jag Inte. Men jag skulle aldrig välja att sitta största delen av dagen framför datorn på ett kontor när jag kan vill med mina barn. Finns inget jobb i världen (för mig) som är viktigare än mina barn.

      • Nej jättebra kommentarer! Också trött på den här stämpeln av att hemmafru är något fult & dåligt. Om en vill & har möjlighet att vara det så är väl det fantastiskt att få vara hemma med sina barn. Men nästan blivit något fult. Men kan man inte bara få göra som man själv vill och så tycker man att det är bra så länge alla är nöjda och glada 🙂

    • Håller helt med dig Ida! Synen på hemma-mammor (speciellt i Sverige) är ofta lite nedlåtande. Får alltid frågan om det inte är långtråkigt att bara vara hemma? Jag har varit hemma-mamma i 3 år och vi har fullt schema varje dag. Jag trivs jättebra med vårat fria liv, vi besöker olika parker, barn-museum, playdates, träffar andra mammor, tränar, går på barn-sång, gymnastik osv. Engagerar oss i ideella projekt och pluggar halvfart på kvällarna när barnet sover. Jag hinner absolut inte bli uttråkad. Det är skönt för både mig och barnet att ta dagen som den kommer och inte ha några egentliga måsten, vi gör det roliga men har vi en dålig dag så stannar vi hemma i soffan och ser på TV. Det finns tid att flänga runt på jobb och skolor senare i livet, och jag är verkligen tacksam att jag kan ha all den här tiden med mitt barn just nu. Lev inte livet för andra, är du och din familj nöjd — skit i vad andra tycker.

      • Sen ska jag ju förtydliga att jag alltid gjort det klart att jag är hemma-mamma, inte hemma-fru. Jag tar hand om barn, vilket är ett fulltidsjobb, men min uppgift är inte att serva en man. Hinner jag med lite hushållsarbete är det en bonus. Jag handlar och lagar mat (de flesta dagar, är det mycket hämtar mannen med sig mat på vägen hem). Mannen diskar. Vi delar upp städningen och husskötsel. Klart jag plockar mera eftersom jag är hemma mest men stor-städar gör vi tillsammans. Sen måste man ju naturligtvis göra upp den ekonomiska biten så att det blir rättvist vid separation. Plus att du inte ska känna att du ber om pengar, allt ska komma från samma pott.

    • Fast min erfarenhet av att umgås med mammor som har varit hemma är att de pratar myyyyyyycket om barn och hem. Jag är van vid mer intellektuell stimulans än så, och har därför svårt att hantera det.

  4. Tyckte också diskussionen i kommentarerna på förra inlägget var hur intressant som helst! Det jag kände mest då jag läste ditt inlägg var att det verkar som att du i grunden är missnöjd med fördelningen (det behöver ju inte vara sant och jag förstår ju såklart att bara för att man läser din blogg så vet man ju inte hela situationen och menar inte att sätta känslor på dig som kanske inte finns där – så har jag redan i förhand bett om ursäkt för om du trots det uppfattar det som det). Du skrev ju t.ex. att du var grinig innan för att du fick (eller tog på dig att) göra allt samtidigt som du också jobbade heltid. Och där för mig ringer det en varningsklocka.

    Jag tänker att om ni inte redan gjort det så hade det varit bra att sitta ner och väldigt krasst se över era prioriteringar. Är ni ok med dem så great – kör på! Men är ni båda inte ok med dem – ja då finns det utrymme för att justera. Och då menar jag inte bara arbetsfördelningen utan prioriteringar i stort som också indirekt påverkar er fördelning. Hur ni sedan värderar era prioriteringar är ju upp till er, men om det skaver kanske man ska göra något åt dem.

    T.ex. jag prioriterar att lägga pengar på att resa för att jag blir en gladare förälder och känner att jag är medlem i en global familj. Skulle jag inte träffa dem skulle jag känna mig lost och jag vill även att I känner att hon är del av den familjen. För att ha råd med det prioriterar jag bort nya kläder, luncher ute, ser till att alltid handla på erbjudande och generellt alltid leva snålt i min vardag. Men om man ser krasst på det så prioriterar jag även bort att vara hemma fler dagar med I. Jag hade kunnat lägga dem pengarna på vår vardag och varit hemma längre. För mig är det dock ok, om än inte idealt, då jag sparat föräldradagar och kommer ta ut dem så fort jag jobbat tillräckligt för att få upp min ersättning. Jag kommer därmed vara hemma 480 dagar under hennes uppväxt, men enbart på heltid första året och sedan utspritt. Det hade inte varit rätt väg för många men för mig är det det. Det viktiga tror jag är att man har en medvetenhet om vad ens val får för konsekvenser och att man sedan tar ett beslut om vad som är ok eller ej.

    Så t.ex. eventuella prioriteringar ni gör: finns där kostnader ni kan dra ner på i er vardag för att leva billigare så att KC kunde arbeta mindre? varför är hans karriär den prioriterade – kommer ni byta längre fram (jag har ju tidigare levt i en kontext med många trailing spouses, de som utifrån sett verkade mest harmoniska som par var dem som bytte efter varje stationering, först var det den ena partnerns jobb som fick bestämma land, sedan var det den andres, ev utvecklades inte deras karriärer lika snabbt som om de hade jobbat hela tiden, men det verkade ändå rulla på)?, vad är slutmålet för KC karriärsmässigt – finns där något – eller kommer hans alltid vara den mest prioriterade etc.

    Och jag tror att du glorifierar jämlikheten i Sverige. Utav alla min vänner känner jag ett par som faktiskt delat på föräldraledigheten och drar ett lika stort lass hemma – det är ett par bestående av två kvinnor. Må så vara att min umgängeskrets inte är representativ. Men resten “har inte råd” med att mannen är hemma, ändå har man pengar att t.ex. åka på långsemester utomlands, köpa det senaste etc. Som du kanske märker provocerar det där mig.. 🙂 främst för att jag gärna skulle se att man står åtminstone stod för sina val och medvetet sa “vi vill kunna köpa en barnvagn för 15000 istället för att pappa ska vara hemma”.

  5. Det allra viktigaste är väl att ni är överens <3 han jobbar som en galning – för er skull – du sliter som en galning – för er skull – ni har varandra i slutändan , kärlek <3 ni kämpar mot samma mål – ihop – fast på olika sätt , ni står stadigt fast när vinden viner ,för ni har varann <3 er familj är bedårande och jag önskar er allt gott ❤️

  6. Vad tråkigt att du oroar dig för det. För näe tänker jag! Dels är det väl nästan det mest nödvändiga man kan göra som världsmedborgare att ratta sina barn? Och jag tror att min man tycker att jag är mer intressant nu när jag berättar om vad våra barn gjort under dagen än när han fick höra en massa gnöl om beredningsprocesser och personkretsar i förordningstexter 🙂 Är man dessutom inte stressad och sur så orkar man prata om så mkt mer än bara “varför har du inte, varför gör du inte…” Försök njuta av att ni mår bra istället!

    (Även om jag vet att det är skitsvårt, som svensk sitter det sååå djupt rotat att man SKA jobba.)

Write A Comment