Nu måste ni hjälpa mig… hur gör ni? Jag är ju på föräldraledighet nu och jag funderar rätt mycket på vad för förväntningar jag har på mig själv, vad KC har på mig och vad som är rättvist. (Jag kommer troligen inte gå tillbaka till jobbet).

HUR delar ni upp hushållsarbetet när en av er är hemma?

Både jag och KC har flera gånger kommenterat att vi som familj är så mycket mer harmoniska nu eftersom jag är hemma och tar hand om allt som behöver göras under dagen.  Nu äter vi lagad middag och inte take-out längre! Gud vilken skillnad! Tvätten behöver inte längre göras på helgerna eller på kvällarna, det är undanplockat! Allt sådan som gav mig en sjuk stress förut är nu fixat och vi kan ha kvalitetstid på eftermiddagarna och helgerna i stället för att panikstressa med matlådor, tvätt, planering, städning, hämtning och lämning. Det är en otrolig skillnad i mitt humör och hur stressnivån är här hemma. Vi hinner med varandra lite mer och jag hinner framförallt med att inte leva under en sådan tidspress. Vill tillexempel WK läsa en bok på morgonen innan dagis så gör vi det nu, innan hann vi ALDRIG med något sådant. Samtidigt som jag helt älskar den här nya situationen med lägre stressnivåer och färre bråk så vet jag ju att det är en sådan kvinnofälla. Plötsligt så är jag helt beroende på KCs inkomst, och jag står hemma och tvättar.. känns ju väldigt 1950. Även om jag iofs alltid varit beroende av KC…

Aja, för att återgå, jag tänker att om KC var hemma underdagarna så skulle jag förvänta mig följande:

  • Städat och fixat hemma. (tvätt, inhandling av mat, städat)
  • Maten lagad.

Hur gör ni? Jag tänker att i Sverige är ju alltid ens partner hemma så det går åt båda hållen. Här är det ju mer en partner som är hemma och den andra jobbar och man delar inte upp ansvaret. LÄR MIG! Är jag helt ute och cyklar? Är jag en feministisk skam? Vad hade ni gjort i samma situation?

Egentligen så var det ju jag som gjorde det ovanstående innan med när jag jobbade. Men kostnaden var att jag var jävligt sur och irriterad undertiden. Hoppas att kanske nu så tar jag bort ett heltidsjobb och kanske inte behöver vara så stressad och irriterad längre? Lyssnade ni förresten på Lillelördag i går? När det är ca 8 minuter kvar av podden så pratar Ann om hur kvinnor mår så himla dåligt sedan 80talet då vi försökt balansera både familjliv och jobb… mutter mutter. Men IGENKÄNNING. Jag HATADE det. Inte att jobba, älskar att jobba, men älskar inte att även behöva vara projektledare hemma. Jag vet att det är mitt fel på ett sätt, jag har ju sakta men säkert tagit rollen som projektledare eftersom KC alltid varit den som varit “prioriterad”. Han har gått i skolan, studerat för the bar och sedan varit tvungen att visa framfötterna på nya jobb medan jag ansökt om greencard, försökt hitta en karriär i USA etc. Det är ett medvetet val att hans karriär har prioriterats eftersom den har varit vår livlina.. och jag har alltid varit den som kostat i brist på bättre ord.

Guud jag måste sluta ramble. Har ju uppenbarligen väldigt mycket att säga om detta ämne.. Men hit me med era åsikter och hur ni löser vardagen. 

 

91 Comments

  1. Jag har varit hemma med barnen i åtta år… Åtta år! Trodde aldrig jag skulle vara hemma så länge. Trodde förresten inte jag skulle vara hemmamamma överhuvud taget. Men så blev det av olika anledningar. Jag blir lätt förtvivlad när jag tänker på det ur ett jämställdhetsperspektiv, men det är helt enkelt vad som har fungerat för oss (här i USA).

    Och nu har jag startat eget företag. När jag pratade med barnen om det såg min yngsta son mycket ledsen ut och sade “Men mamma, ska du inte vara med oss längre?!” Den kommentaren fick mig att inse hur värdefullt och tryggt det har varit för dem att veta att jag alltid har varit där. Och det kommer jag fortfarande vara, men nu känns det bra att visa dem att jag också jobbar så de inte tror att mammor “bara” är med barnen och fixar med hemmet.

    Som så många har sagt tidigare i sina kommentarer, man måste välja det som fungerar bäst för sin familj och sin situation. Och vara mycket lyhörd för att det mycket väl kan förändras. Svår fråga med många faktorer som spelar in, men gör det som gör dig glad!

  2. Pingback: - Linnéa i USA

  3. Det viktigaste: när han kommer hem är även din arbetsdag slut. Du är prioriterad att få gå ut från huset, träffa vänner, träna, bio osv. Helgerna är det 50/50 eller att han tar mer.

      • Jag ser jobbet som fritid när jag är föräldraledig och när min sambo är föräldraledig så ser jag hemmet och barnen som fritid. Det gör säkert fler. Tror kanske att du har större behov att träffa folk/träna/komma hemifrån än han, han har större behov att få va hemma med familjen. Kanske. Nått sånt kanske. Sen ska ni ju se till att vara hela familjen plus bara ni två 🙂

  4. Jag tänker att det i princip är ett heltidsjobb att ta hand om två barn och att de ska vara högsta prioritet, dvs. strunta i om det är stökigt en dag när du t.ex. varit i parken med barnen. Vilket också betyder att ni båda har lika stor rätt till fritid, typ träna, fika med en kompis mm. Du kanske inte behöver ha maten på bordet varje dag när KC kommer hem, men bara att kunna förbereda matlagningen sparar mycket tid, typ välja recept, tina det som varit fryst etc underlättar sjukt mycket! Märkte det direkt när jag började jobba, för även om mina studier verkligen var på heltid så kunde jag ändå förbereda på ett annat sätt när jag var hemma under dagen. Så, underlätta utan att göra allt tänker jag och se till att sätta ett värde på att du tar hand om barnen. Det om något är feministiskt i mina ögon, att värdesätta en traditionellt sett kvinnlig syssla.

    Var snäll mot dig själv, det är tufft att vara hemma med två små barn och ni bor i ett land som inte direkt underlättar för familjer och för jämställdhet. Se till att hjälpas åt så att era barn ser att ni båda kan göra saker. Mina föräldrar har ofta kört att den som lagar maten slipper disken. Min pappa har alltid jobbat mycket samtidigt som mamma tog all föräldraledighet och pluggade under 3,5 år (utan studielån eftersom min pappa tog alla extraknäck han kunde då). Både jag och min bror har dock bra kontakt med båda våra föräldrar, vilket jag tror beror på att vår pappa alltid har valt att göra saker med oss, t.ex. varit tränare till brorsans fotbollslag och spenderat åtskilliga timmar i stallet med mig. Så, försök få till så att KC också gör “vardagsgrejer” med barnen. Jag tror att det lätt blir som någon skrev ovan annars, att den som jobbar mest är förälder på helgen…
    Jag tänker också att det är viktigt att ni pratar om hur det kan vara att vara hemma med barnen (kaos!) så att KC får en förståelse för att du kanske vill fixa mycket hemma men varför det inte alltid blir så. Det kanske man får lite på köpet om man har möjlighet att dela på föräldraledigheten.

    Jag har själv reflekterat över detta för egen del och konstaterat att sannolikheten att jag kommer skaffa barn i ett land utan föräldraledighet (som båda föräldrarna kan nyttja) är sjukt låg och sannolikheten att jag kommer bilda familj med en man som inte kan tänka sig att dela föräldraledigheten 50/50 är obefintlig eftersom jag är sjukt rastlös. Jag tror inte att jag kommer ha ro att vara hemma med barn i flera år, möjligtvis jobba deltid? Till skillnad från någon annan här i kommentarsfältet anser jag att mitt jobb, mina intressen och mitt engagemang definierar mig som person. Att vara mamma/syster/dotter, maka/sambo/flickvän eller kvinna kommer aldrig göra det.

  5. Andra perspektiv som jag funderar på i de här diskussionerna med min partner, som jag är intresserad av vad andra och kanske särskilt ni kvinnor som är hemma tänker om:

    – Att ge sina barn bra förebilder. Är ni alls rädda att era barn ska tycka att det är naturligt med traditionellla kvinno- och mansroller, och begränsas av det i sin uppväxt?

    – Svårt att bryta mönster. När du och din partner väl har vant er vid den här uppdelningen av sysslor, hur lätt är det egentligen att bryta mönstret? Är det verkligen “bara att skaffa ett jobb” om en som kvinna tröttnat på att vara hemma?

    – Att den som är hemma blir understimulerad. Alltså fine att umgås med andra mammor och barn ibland, men det ersätter absolut inte den typen av socialt sammanhang man har om en jobbar. Jag jobbar t ex på universitet och är van att diskutera idéer, blir sjukt uttråkad av att umgås med (framförallt amerikanska) traditionella hemmafruar som typ bara pratar om sitt hem, sina barn, sin man.

    – Hur klarar en av att inte själv bli tråkig. Hur kul är det för min partner att komma hem till och prata med någon som vars liv kretsar kring barnet och hemmet? Vad kan jag berätta om från min dag?

    • Jag tänker mycket på att både jag och min man ska göra allt dvs jag tankar bilen och han diskar för att visa vårt barn att allt är möjligt.

      Det är sjuktsvårt att bryta mönster vi fastnat i. Lösningen (hoppas jag) är att min man nu är hemma på heltid med barnet. Så att vi får en förståelse för varandra och får samma möjligheter till en bra relation med vårt barn.

      Jag har varit sjuktunderstimulerad men har haft en fantastisk mammagrupp där vi diskuterat allt från blöjor tkll genus och jämställdhet.
      Har haft noll att säga till min man om dagen mer än att bu får han ta över så jag får andas.

      Jag älskar verkligen mitt barn mer än allt annat men jag är mer än bara mamma. Och jag är inte så bitter som jag låter.

    • Har du barn ? Jag tror att många känner en sån stor press att vara både bra “hemmafruar” som fixar o donar hemma, och samtidigt klara av ett heltidsjobb. Men i praktiken är ju det helt omöjligt, att hinna göra allting som en som Är hemma, plus arbeta 9-5. Det är inte fel att välja, om det behövs, för att orka. vi är inte maskiner som kan arbeta på ett och samma sätt allihopa.. vi är bara människor som har våra individuella gränser, kapaciteter och förmågor. Det är onödigt att lägga extra press på kvinnor och familjer över lag, att man ska göra det som är “rätt” i en bok, som säger att jämställdhet är si och så, gör inte så, tänk om det blir så osv…alla som har barn vet att det i sig är ett arbete och vi alla gör så gott vi kan. På det sätt som passar ens liv bäst. Och det måste få vara tillräckligt bra.

      • Ja, jag har barn. Problemet är inte att välja, utan att det nästan alltid är kvinnor som väljer att vara hemma, och nästan alltid är män som väljer att jobba. Och att det är så leder till massa andra konsekvenser som dels påverkar framförallt kvinnor (men även män, som får mindre tid med barn, mer sällan får vårdnad om barn vid skilsmässa etc) negativt, och dels bidrar till att de strukturer som gör att det ofta är just lönsammare eller enklare eller bättre för kvinnan att vara hemma och för mannen att jobba upprätthålls (kvinnor tjänar generellt sett mindre pengar = makes sense för mannen att jobba osv).

        Apropå livsval och feminisim tycker jag det här var intressant: http://theconversation.com/no-feminism-is-not-about-choice-40896

  6. Hos oss är det tvärtom, min man har varit hemmapappa sen vår dotter föddes för snart 10 år sen. Han roddar med det mesta eftersom jag jobbar. I Sverige var det annorlunda, när vi bodde där, eftersom jag kom hem vid 16 eller 17 på kvällen. Då kunde jag ju fixa lite mer hemma. Nu i New York, är jag borta från 06-18 varje dag. Maken lagar mat varje dag. På helger lagar jag ofta maten iof. Kanske rättvist!
    Maken diskar så gott som alla dagar. Men på helgen diskar jag också ofta (speciellt som jag brukar laga mkt mat för hela veckan åt mig själv då jag har en speciell diet att följa och jag diskar gärna av lite då o då istället för att spara allt till jag är klar! Maken är tvärtom!)

    Maken tvättar. Jag hjälper ofta till att vika. Vi hjälps åt att plocka undan och städa när det behövs så klart. Städar fan inte ens varje vecka längre! Hemskt? Kanske. Men jäkligt skönt!
    När vi städar brukar jag damma Och plocka, maken fixar golven.

    Jag handlar maten. Men det gör jag online så maten kommer till dörren. Bästa grejen! Förut handlade jag själv i affären, tog med en stor vagn och gick. Tog minst två timmar varje lördag morgon! Nu kommer maten till dörren för en liten summa. Det kan jag leva med om jag slipper de där 2 timmarna på lördagarna!

    Jag tycker också att den som är hemma kanske drar ett större lass hemmavid. Det är ju också ett jobb liksom, med barn lallar man ju inte runt direkt.
    Sen kan det väl få finnas dagar då allt är kaos. Ingen mat på bordet, stökigt. Vad fan, livet händer!
    Jag som går upp 05 och sen är borta till 18 skulle aldrig orka med allt sånt där efter jobbet.

    Å andra sidan så tycker jag att man hjälps vid på helgerna. Blir lätt att man fortsätter i samma spår då, hemmajobbaren får fortsätta jobba och bortajobbaren tar semester. Det är inte ok!

    Du får också tänka att alla familjer gör det som är bäst för sin familj. Det betyder inte att någon gör ellee har fel. Alla gör sitt bästa. Är man inte nöjd får man fixa det!

  7. Prata. Det är mitt bästa råd.

    Jämlikhet är vad NI kommer fram till, inte vad alla andra tycker. Att dela allt på pricken 50/50 är i praktiken omöjligt. Hur värderar man vad?

    Du vet att jag är hemma och har varit så sedan vi flyttade hit för snart 9 år sedan.

    Jag gör allt hemma – rubbet. Maken går upp kl 04 och kommer hem kl 19:30. Han drar in stålarna och jag viker tvätt (nåja du fattar). Vi har delat upp hans pensionspengar, han har en livförsäkring som är tre gånger större än min utifall det otänkbara skulle hända. Vi har tillsammans med advokater och rådgivare jobbat fram en ekonomisk plan för mig om vi skulle skiljas eller han skulle omkomma. Det är jobbigt men ett måste. Pengarna han tjänar är våra, inte hans. Vi har sedan vi flyttade ihop 1992 haft gemensam ekonomi…då hade jag tre jobb, han pluggade.

    Kvinnofälla? Nah…inte hos oss. Snarare en mansfälla. Tycker synd om honom som missar den här kontakten med kidsen – 16, 15 och snart 12. Jag har såna starka band med dem alla tre pga att jag är med dem överallt. Här i USA är det ju lite annorlunda med körningar till träningar, aktiviteter långt borta och bilresor på upp till 4 timmar för en match…de här stunderna är den största gåva man kan få med sina kids

    Många svenskar och i synnerhet kvinnor är nästan lite maniska (nu blir jag nog snart påhoppad här men jag har sett tillräckligt många svenska kvinnor här för att kunna dra många över samma kam) när det gäller att göra en YRKES karriär. Som om att det är det viktigaste för att vara jämställd. (Lägger till att det självklart handlar om vad man har råd med oxå, men i ditt fall har ju KC utbildning och yrkesbana varit ganska viktig för er ekonomiska trygghet so far)

    Viktigast i min bok är att man är jämställd med sin partner inom sitt äktenskap (förhållande), har samma värdegrund. Jämställdhet är inte bara jobba och sköta hemmet exakt lika, det handlar mycket mer om att man tillsammans kommit fram till vad som är ok för båda så att båda mår bra. Jag har en supersnajdig akademisk utbildning och har både jobbat och drivit eget företag. Ett jobb kommer dock aldrig definiera mig som person, kvinna, maka, mamma. Mina värderingar och min självkänsla, tron på mig själv och att jag står upp för mig själv väger mycker mer i den frågan.

    Jag “jobbar” under min tid hemma när barnen är i skolan, jag har ingen anställning men jag volunteer arbetar säkert 3-4 tim per dag. Just nu är det här min grej, det tillfredsställer mitt intellekt. Funkar fint. Men jag vet, det räknas inte för många, det är inte ansett som ett riktigt jobb. Men gudarna ska veta att när jag drev catering så räknades inte heller det som ett riktigt jobb för jag var ledig på måndagar…haha.

    Oj…babbel babbel…

    Mitt råd är igen – PRATA…gör en plan…och precis som Eastcoast skrev, pengarna är inte hans, inte dina, de är era. Det är viktigt.

    Ni kommer klara det här finfint…du kanske bara ska fundera lite på vad som är jämställt för DIG, för ER och försöka bortse från vad andra tycker är jämställt.

    KRAM

  8. Åh vad kul att läsa att saker äntligen börjar lätta för er! Länge har vi ju läst att du känner just sådan stress och ångest (?) nästan över att du är för mycket på arbetsplatsen istället för hemma. Ärligt talat förstår jag inte hur folk gör som klarar av barn, hem, hushåll, allt annat runt om PLUS två heltids jobb! Hur sjutton hinner man då allt som ska göras hemma dem få timmarna som är kvar av dagen när man kommer hem? Jag förstår att det är ett måste för många att bägge jobbar för ekonomi, och jag själv som är hemma med vårt barn (plus ett till på väg) är verkligen priviligerad och tacksam att det finns en sån möjlighet. Det vet jag, Jag kan dessutom jobba lite hemifrån när tid och ork finns. Men
    det blir inte alls som en börda vilket jag definitivt hade känt om jag jade behövt vara borta 8-9 varje dag. Så ville bara säga att känn inte att du är en dålig “feminist” osv när du ger dina barn 100% närvaro och tid, det är det bästa man kan ge till dem! Livet är för kort för att missa den korta tiden då dem är små, och det är bara en gång i livet.
    Kram!

  9. Jag har provat både det svenska jobba, dagis, föräldraledighet och hemmamammautomlands och jag tycker att vår relation är mycket mera jämställd när jag är hemma. Inte i betydelsen att vi båda gör lika mkt av samma saker utan att båda jobbar lika mycket och har lika mkt “egentid”. Det bygger dels på tanken att alla pengar är gemensamma, (jag skäms inte för att köpa dyra skor trots att han har tjänat pengarna, allt vi äger står i bådas namn osv) dels på att den som är hemma inte bara är hemma 24/7 utan kommer ut i sociala sammanhang ibland också. I Sverige var jag alltid stressad över vad jag borde hunnit, mådde dåligt över att lämna bort barnen så mkt – och över att jag ändå inte kunde vara på topp på jobbet pga gå tidigt och vabba osv. Nu mår alla i vår familj bättre. Vi bråkar mindre. Jag har tid att njuta av barnen!

    Men visst bekymrar det mig hur det blir om ett antal år när barnen är stora och ingen svensk arbetsgivare kommer vilja ha mig pga inte jobbat på ett par år.. Det är då man får börja med yoga och välgörenhet 🙂

  10. Alltså, det är klart du inte ska känna ett ansvar att leva 100% jämställt när samhällets förutsättningar lämnar noll utrymme för det. För mig känns det i nuläget skitviktigt att kombinera barn och karriär MEN om jag varit i din situation hade jag antagligen gjort exakt samma val och varit hemma ett par år. Men tänker att det kan vara bra att prata ordentligt om den ekonomiska biten – att ni liksom är ett team och i det teamet behöver vissa grejer göras för att allt ska rulla (ta hand om barn, städning, mat, dra in pengar osv) men inget ska vara mer “viktigt” än det andra. Så bara för att du inte står för just att dra in pengarna så är dom lika mycket dina ändå. Även med allt vad det innebär med pension och hur såna grejer funkar i USA. Så känn dig inte girig om du tar upp den biten också i diskussionen!

    • Jag gillar din team känsla! Och ja, pension är ju bara ett svart hål av ångest just nu. arghh

  11. Alltså kanske lätt för mig att säga som ensamstående och med ett hyfsat välbetalt jobb men finns det egentligen något rätt och fel? Om ni hittar en situation som fungerar för er och där ni båda känner er harmoniska så är det väl isåfall “rätt” för er? Känns det däremot inte bra för någon av er är det ju en annan fråga.. Stor kram till er och grattis igen till lillebror! <3

  12. Jag tänker: vad skönt att det känns bra! För det är ju det viktigaste.

    När jag var föräldraledig (med ett barn!) och gjorde det mesta hemma höll jag på att bli knäpp. Jag tyckte inte det var ett dugg kul. Samtidigt hörde jag en mammakompis i föräldragruppen säga att hennes uppgift hemma på dagarna var att ta hand om bebisen – inget annat! Hushållsarbete delade de på bär båda var hemma. Å ena sidan kände jag: vad skönt! Å andra sidan kände jag väl att det inte hade funkat för oss helt och hållet, den som är hemma måste kanske göra nånting för att det ska funka. Men jag var inte harmonisk av att vara hemma och både ha fullt ansvar för barn och dessutom städa, tvätta, diska… jag hann knappt vila tyckte jag. Jag orkade egentligen inte så mycket mer än barnet.

    Och sen, att ta hand om ett barn HELA dagen och sen förvänta sig att hemmet är tipptopp och dessutom maten lagad när man kommer hem – en omöjlig ekvation för mig. Jag försökte dock alltid påbörja maten till min sambo kom hem, men den tiden jag behövde göra mat var alltid bebisens gnälligaste tid. Nu när jag är hemma och sambon jobbar är maten ALDRIG klar. Det är ändå jag som lagar den. 😉

    Nånstans känns det som en kvinnofälla hur man än gör. Jag tycker jämställdhet är så galet viktigt men att få till det i praktiken? Så svårt. Jag är liksom så typiskt kvinnlig – projektledaren. Och jag hatar det. Älskade att gå tillbaka till jobbet när min sambo blev ledig. Då blev det bättre, men projektledare är jag då fortfarande… 🙂

    För övrigt så himla intressant och lärorikt att läsa om andras erfarenheter av sånt här!

    • Gillar verkligen det där med att ha maten iallafall uttänkt, jag kommer nog aldrig kunna ha den redo på bordet med en cocktail i handen 🙂 Och ja! Alla har så olika erfarenheter, super intressant!

  13. Förstår att det måste vara väldigt jobbigt att systemet i USA är så otroligt kasst i detta oavseende. Segt segt. Men nu är det ju som det är, det viktigaste är såklart att hitta något ni mår bra av. SJÄLVKLART är du ingen feministisk skam, släpp den tanken direkt! <3 Så bra grej att diskutera det här för övrigt!

    Med det sagt tror jag att det ÄR viktigt för samhället hur enskilda väljer att göra, de som argumenterar för att "alla gör som de vill" har inte riktigt förstått det här med strukturer och vad det gör med både oss och kommande generationer. Det är nämligen strukturer som gör att en viss lösning upplevs som bättre för en viss familj, det är inte som att vi helt kan frikoppla oss från dem och påstå att vi gjort ett "fritt val". Det är liksom det som är HELA grejen med strukturerna – att de påverkar hur vi väljer och prioriterar. Att de påverkar oss både medvetet och omedvetet.

    Jag blir ledsen av att läsa hur många kvinnor i kommentarerna ovan som skriver att de gör mer än sina män, även när de jobbar och mannen är hemma. Och ÄVEN när de påtalat detta och lyft problemet. Jag tycker det är helt sjukt att läsa, har vi verkligen inte kommit längre?! Jag är kanske bortskämd i det här avseendet, med en feministisk man som tänker jättemycket på de här frågorna, och som även sagt att han tycker att vi ska "sikta på 60-40" med hushållsarbetet (där han då skulle göra 60, vilket jag är rätt säker på att han gör också) för att det ökar chanserna att vi faktiskt hamnar 50-50 i slutändan. Hans argumentet i det var att normerna sannolikt gör att jag som kvinna kommer göra vissa saker mer utan att vi själva ens märker det. Siktar vi då 60-40 kanske det jämnar ut sig. Älskar honom för denna skarpsynthet, men vill inte acceptera att det skulle vara unikt. Alla män(niskor) måste väl vilja ta hälften av arbetsbördan i ruljansen det är att ha en familj tillsammans? Hur motiverar folk för sig själva att låta den de älskar dra ett tyngre lass? Obegripligt.

    Sen betyder det såklart inte att man måste göra lika mycket av exakt varje grej. A städar mer än jag gör, han är också den som planerar bra och tänker i tid på vad vi behöver fixa osv (som när det är dags att köpa vinteroverall, present till någon som fyller år eller hundvakt när vi ska åka bort. Jag kommer oftast på sånt i sista stund.) Jag är den som ringer mest "viktiga samtal" – nu när vi köpt hus och måste renovera golven i det är det jag som haft kontakt med mäklare och säljare och besiktningsman och snickare osv. Jag vaknar oftare på natten om barnet vaknar för det tycker jag inte är så jobbigt, vi båda handlar och båda lagar mat, Axel något oftare tror jag. Han tvättar nog också mer än jag.

    När en av oss är hemma föräldraledig gör den såklart mest rent generellt, men vi har uttalat bestämt att den som är hemma inte har några "krav" på sig. Vissa dagar kanske man hittar på något skoj med barnet och hinner inte lyfta ett finger hemma, det är okej i vårt upplägg!

    Jag tycker: släpp alla tankar på att det skulle vara skamligt – det låter ju jättejättebra om ni hittat ett system som ni trivs med. Men det känns lite sorgligt om du typ om du inte ska jobba på jättelänge OM du nu älskar att jobba, som du skriver. Då kanske det går att hitta en annan lösning, som innebär att KC också får göra uppoffringar jobbmässigt? (Fattar här att arbetsgivare i USA sannolikt är mkt svårare att ha att göra med ang detta, eftersom det är ännu mer ovanligt med ett jämställt föräldraledighetsuttag där. Men man kanske kan kika på möjligheterna i alla fall?)
    Och som många redan skrivit: se till att lösa det ekonomiskt så att det inte drabbar dig när du är hemma!! Tror det finns massor av experthjälp att ta vad gäller det, hur man ska tänka. Allt annat är orimligt.

    Ha det bäst och tack för att du lyfter så intressanta ämnen på din blogg! Lycka till med allt.
    PS förlåt att jag skrev så jädra långt!

    • Åh Johanna, bästa kommentaren. Spontant blir jag så glad och rörd av vilken fin man du hittat som föreslår 60-40 (tror absolut att ni har rätt i att det är lätt hänt att ingen av er märker att kvinnan gör med – det finns ju massa undersökningar som visat på det), samtidigt som jag blir ledsen och arg för att jag reagerar så och att det uppenbarligen är rätt ovanligt med sådana män/förhållanden.

      Och tack för kommentaren om att andra här missförstår strukturer. Självklart är det ju inte tillräckligt att hitta en lösning som känns rätt för en själv, eller att en tagit sitt eget beslut (eller att det skulle vara feministiskt). Det finns en anledning till att det för många funkar bättre att kvinnan är hemma, och det är att det är den typen av beslut som premieras i ett patriarkalt samhälle. En man alltså inte använda att det funkar bra som ett argument för att det skulle vara feministiskt.

      Dessutom är det viktigt att komma ihåg att patriarkala strukturer är dåliga för ALLA, män också. Ni som säger att det är synd om männen som missar stora delar av sina barns uppväxt osv: ja, precis. Det är något som ska vägas in. Alltså: det är inte bara för kvinnans skull man ska försöka vara så feministisk och leva så jämställt som möjligt, det är för mannens skull också.

    • Oh, din kommentar är så bra! Du har rätt! Jag tror att vi kommer försöka flytta på hela familjen så det blir “nytt” för oss alla. Bättre jobb för KC, mer möjligheter för oss att bestämma över vår tid etc. Håll tummarna för oss. Men nu till det viktiga, WOW vad ni verkar ha en bra lösning hemma och WOW vad A verkar medveten och villig att vilja arbeta mot strukturer, sorgligt kanske att säga så, för man kan ju önska att alla har det som ni, men jag tror att ni är ovanliga i det! Bra jobbat!

    • Jag håller med om att strukturer är problemet. Men jag tänker att man måste ha lite utrymme för att kunna välja att leva jämställt. I Sverige finns väldigt bra förutsättningar för det och då är det enklare att ställa krav på sof själv och andra. Men i USA är ju situationen helt annorlunda och då måste man få lov att välja annorlunda och inte skuldbelägga sig själv för mycket för det. Det privata är politiskt, men i olika faser i livet orkar man kämpa olika mycket. Som jag har förstått det innebär ett heltidsjobb i USA ofta betydligt mer än våra 40 timmar i veckan. Någonstans går ju en gräns för vad som är fysiskt möjligt, och när minskad arbetstid inte är ett alternativ måste kanske en istället stanna hemma. Jag går på knäna allt som oftast i tillvaron, trots att vi är två föräldrar på två barn och båda jobbar 75%. Förvisso har jag ett dränerande jobb, men jag skulle aldrig orka med att vi båda jobbade heltid. Det är kaos här hemma jämt ändå och barnen är ofta trötta. Jag känner mig om inte dagligen så åtminstone flera gånger i veckan så oerhört tacksam över systemet i Sverige som tillåter oss att prioritera våra barn som vi gör. Och till alla de som kämpat för att vi ska få det så.

  14. Jag var hemma med barnen i usa i flera år. Sedan separerade vi. Han hade fått massa pensionspengar under tiden då han jobbat inte jag. Även om vi hade avsatt pengar till mig hade det tagis på nettolönen och då hade det blivit mindre på att leva av då vi hade en lön att gå runt på. Han hade fått lönepåslag under flera år. Det fick inte jag utan när jag började jobba så fick jag gå in på den lönen som jag slutade med då jag inte hade jobbat under flera år samt inte fått en årlig löneökning. Det är svårt att hävda sig inför arbetsgivaren o få en högre lön eller samma som ens nya kollegor som kanske jobbat i flera år än en själv. Han hade fått fler års arbetslivs erfarenhet och fått gå utbildningar på jobbet och avancera. Han hade fått fler år att knyta viktiga kontakter i arbetslivet. Jag saknade ett uppdaterat nätverk i arbetslivet och kunde liksom inte komma in lika lätt eller känna någon som kände någon som visste om ett jobb. Han behövde vara mer uppklädd på jobb och representation och hade en bättre “garderob” än mig. Om jag köpte något extra än praktiska kläder som passade för utomhuslek och eller bekväma inomhuskläder kändes det nästan som jag slösade på pengarna för det skulle ändå inte kunna användas så mycket. Han åkte ofta iväg på arbetsresor och var ute mer och gjorde saker då han ändå var bortrest med kollegor på kvällarna. Om jag skulle hitta på något så fick det planeras och jag var beroende av hans “godkännande” inte så att han kontrollerade mig men jag kunde inte naturligt gå på en bio eller äta ute på en arbetsresa för jag var hemma 24/7 och det tog bort lite av min känsla av frihet och oberoende. Han åt ofta lunch ute då det inte är av tradition att ta med lunch i kontors usa. Han kom hem till ett städat hem och vikta tvättade kläder i byrån. Färdig middag och barn som hade någorlunda bra rutiner efter hand som jag var hemma. Barnen hade varit i skolan eller på lekplatsen på dagarna och vid middagstid och då i usa är det oftast lite senare än i sverige så hade barnen lekt av sig och var inte lika vilda som de hade varit under dagen. Han kom hem o gosade och ibland stojjade upp dom på kvällen för att han med ville ta del av barnen och jag blev typ irriterad av det då jag äntligen hade fått ned dom i varv efter en lång dag. För oftast så var det inte han sån hade ett uttalat ansvar att alltid lägga barnen. (borde ha avtalat om det inser jag nu) Tillslut kände jag att vi levde i två olika samhällsklasser. Två olika liv. Jag kokade inombords tillslut. Jag tyckte visst om att vara med barnen men det var så mycket mer än att vara med barnen. Jag kände mig som en städerska, kokerska, hämta kemtvätt, etc etc. För innan man har barn så delar man på allt det iallafall och man löste allt ihop. Men när en sedan är hemma så ska “allt” ingå. På helgen “ska” man vara familj och vara tillsammans dygnet runt. Jag ville bara ha tid för mig själv. För det var bara dessa dagarna som jag kunde det. Det var lite svårt att förklara för att han längtade till helgerna för att vara tillsammans. Men han hade ju varit borta så mycket och bara fått små smakportioner av familjelivet under veckan och längtade till hela upplevelsen att vara tillsammans och mysa och leka. Men hans bild av “hela upplevelsen” av vad jag hade på dagarna stämde inte då jag inte bara satt o gullade och lekte. Jag hade så mycket mer. Men jag var helt slutkörd av upphackade nätter, städ, laga mat, skolbusstider, playdates och hinna det och det och det. Så hade jag vetat bättre nu så hade jag bara fokuserat på att vara hemma med barnen som huvuduppgift och allt annat får tas tillsammans eller delas på eller tas på helgerna. Då ska det räknas in med sömnlöshet för den som tar barn på nätterna med. Jag tyckte det var så svårt att som svensk kvinna som stått på egna fötter och varit oberoende och fri och uppväxt i en annan kultur liksom se en annan sanning i ett annat land. Allt i sverige är inte helt perfekt o jämlikt men så mycket mer jämlikt än usa med vabb och dagishämtning och männen växter upp och ser andra män som tar ansvar för barn och hushåll på ett helt annat sätt än män i usa. Det gör faktiskt stor skillnad. Sedan så kostade allt ju. Mammabarn samlingsplats (typ motsvarande svenska öppna förskolan fast en amerikansk variant i kyrkan) där vi bodde kostade flera tusen per termin. Sedan att det var så dyrt med dagis att det var mer värt att vara hemma ekonomiskt. Men nu inser jag att det kanske hade varit värt en deltids plats/deltidsarbete iallafall för min egen skull. Men jag kanske är ovanligt bitter av mig. Men nu arbetar jag o känner mig mer fri och är gladare.

    • herregud, det här är min mardröm! Jag är så ledsen att du gick igenom det ovh bli förbannad åt dina vägar. Jag fattar verkligen vilken lätt fälla det är! Pratade med en vän idag som berättade hur hon måste be om lov för att lämna barnen med hennes man, och ang. arbetslivet så har du SÅ rätt. Glad att se att du har det bättre och är gladare nu. Kram

  15. Man kan inte förvänta sig ett jämställt samhälle om man inte ens kan ha det jämställt hemma tyvärr.

    Jag har funderat en del kring att kvinnor generellt per automatik tar ett större ansvar i hemmet än män, och att män låter det vara så. Kan det bero på att vi själva är uppväxta med mammor som gör mer av arbetet i hemmet? Genom att fortsätta göra så, skapar vi i så fall nya generationer som tycker det är normen?

    Det är svårt att leva jämställt i ett samhälle som inte möjliggör de förutsättningarna som det verkar vara i USA. I Sverige kanske förutsättningarna är bättre, men ändå fortsätter många i samma gamla könsroller, mer eller mindre medvetet.

    Undantag finns givetvis överallt.

    • Lovis – ett tips är att säga “jag” istället för att generalisera din åsikt kring huruvida en kan förvänta sig ett jämställt samhälle på att det skulle vara någon allmän sanning. För det är fel.

      Jag har faktiskt absolut inga problem alls i att ha de förväntningarna.

      • *…”jag” istället för att generalisera din åsikt kring huruvida en kan förvänta sig ett jämställt samhälle. När en använder “man” så uppfattas det oftast som om det vore en allmän sanning. Och det stämmer inte.

        **Läste så konstigt så skrev om paragrafen

        • Fast poängen är ju just att INGEN som inte ens klarar av att se till att den egna familjesituationen är jämställd rimligen kan förvänta sig att samhället ska blir (mer) jämställt. Samhället är en summa av allas våra val.

          Och ja, det är en generell sanning. Det finns massa forskning som visar hur enskilda individers val leder till ojämlika strukturer.

          • Emely Ostberg Reply

            Jag har faktiskt inga problem som helst att göra det. Däremot har jag problem med människor som dömmer andra människors livssituationer, val och bestämmer sig för att berätta för dom vad som är rimligt, riktigt och rätt.

            För övrigt så ser jag gärna att du refererar till denna forskning som påstår att det helt omöjligt går att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det ser jag oerhört mycket framemot att läsa.

            • Emely: Det finns ingen forskning som visar att det är helt omöjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt…. Och det var ju inte heller det det handlade om här.

              Däremot finns det mycket forskning som visar att förväntningar på att kvinnor kommer att vara hemma med barn (och män inte vara hemma med barn) etc leder till att kvinnor har svårare att göra karriär, att kvinnor får lägre lön för samma arbete osv. Vilket i sin tur leder till att fler indivier “väljer” att handla på det sätt som förväntas; att kvinnan är hemma (eftersom det är med lönsamt för familjen).

              • Och det är självklart att det inte är omöjligt eller fel att säga att vissa val människor gör inte är rätt eller rimliga. Att hävda att alla val människor gör är rätt eller rimliga är absurt.

                • Linnéa: Det är jättefint och bra att du tänker på det här och har startat den här diskussionen. Så himla bra gjort. Det viktigaste är ändå att en tänker på de här frågorna och inte är omedveten eller lever i förnekelse ang hur ens egna val påverkar och påverkas av strukturer. Ni är väldigt begränsade av att leva i USA som verkligen inte kommit långt med avseende på jämställdhet, så då får en vara snäll mot sig själv. Men superviktigt att reflektera och prata och fortsätta göra det, som du gör. Inte ta för givet att ens val är fria och inte påverkar, men inte heller vara för hård mot sig själv. Jag blir imponerad av att du lyckas behålla så mycket av ditt feministiska tänkande trots att du nu levt ett bra tag i USA och har folk omkring dig som hon som ber om lov för att “lämna” barnen med sin man. Du borde vara stolt.

  16. Jag har tänkt flera gånger hur jag ska skulle göra om jag var i din situation, dvs bodde i USA där barnomsorgen suger och är svindyr! Då hade jag helt klart tagit en paus från jobbet i några år! Gick tillbaka till jobbet för 3 månader sedan efter att har varit 1år FL. Nu är min man hemma med vår son och om du frågar mig så hade vi det sjukt mycker bättre när jag var hemma, nu är jag tröttare och irriterad hela tiden även om jag jobbar 80% helt enkelt för att jag nu har två jobb! Innan tog jag hand om hemmet vilket min man inte gör nu till 100% vilket innebär extra jobb för mig.. så ja även här i Sverige där vi har dem bästa förutsättningar så är det inte självklart att vi delar lika och det krävs lika mycket jobb att hitta vad som funkar för varje familj, för att vi är ju alla olika!

  17. Jag har städat mycket när jag varit hemma men jag tror egentligen aldrig min man förstod precis hur mycket. Han kunde ändå påpeka att det var så himla äckligt hos oss. Det var det inte och han var orättvis och borde istället göra det äckliga om han såg det istället för att muntligt lägga fram dem, tycker jag. Oavsett om jag är hemma eller inte är jag den som lagar mat nästan jämt. Och jag är i princip den som tvättar och viker och projektleder hushållet. Inte så vidare jämställt men jag är inte helt säker på att det är han som är skurken utan jag tror att jag är väldigt “duktig” och högpresterande på ett inte alltid helt förmånligt sätt för mig själv.

    Jag tycker ni ska spara till dig, med tanken kanske att det ska vara pensionsspar, men det skulle kunna vara buffert för vad som helst som ändras i livet.

  18. Jag har varit hemma i två år, jag tog 90% av ansvaret för allt hushållsarbete då också. MEN det innebar också att jag bokade en städerska en gång i veckan för att orka hålla hemmet på den nivån vi ville. Vissa dagar var det jättefint, andra total katastrof, men så fick det va. Nu är det ju ändå lego-pussel-kaos precis överallt men åtminstone på rena golv. 😀
    J tog ingen pappaledighet, han har sparat sin till C är äldre och vi ska resa några månader. Men å andra sidan jobbar han hemifrån två dagar i veckan så de har fått väldigt mycket tid ihop.
    Nu går C på förskolan på halvtid, de timmarna jobbar jag i vårt egna bolag. Timmarna efter ägnar jag helt åt honom, vi handlar och gör middag till familjen, städar. När J kommer hem delar vi 50/50 på plock, nattning osv.
    Jag tycker det är SÅ skönt även om jag saknar min karriär i Sthlm ibland. Men allt har sin tid, får ut mycket mer av detta. Både med sonen, relationen och faktiskt ekonomiskt. Får vi en till kommer jag va hemma helt då också.
    Man ska göra det som alla i familjen mår bäst av, hur det än ser ut. Ingen mall passar alla.

  19. Min situation är lite annorlunda då både jag och maken jobbar hemifrån, och båda jobbar mer än heltid, men jag tänker rätt mycket på detta. Han drar in väldigt mycket mer pengar än jag, och då känner jag typ att jag borde dra det tyngre lasset hemma för att “gottgöra” det faktum att han står för ekonomin. Om vi någonsin skaffar barn blir det mitt företag som blir lidande eftersom hans går bättre än mitt.

    Jag har haft mycket skuldkänslor för detta tidigare, typ “nu är jag ju hemmafru fast jag jobbar konstant, får man verkligen göra så och vad skulle suffragetterna säga och blablabla”. Men efter många samtal med maken (som inte ställer några krav, allt detta är bara min egen neurotiska hjärna) så känner jag att det faktiskt är skitsamma. Jämställdhet måste inte vara att man gör 50/50, det finns flera sorter och vår sort är minst lika bra som någon annans. Vi är båda lyckliga och trivs, och har dessutom den stora förmånen att lägga upp vårt liv som vi vill. Inte sjutton borde jag låta hemmet förfalla mot min vilja, eller skaffa ett kontorsjobb jag vantrivs på, bara för att leva upp till vad jag tror att någon annan tänker?

    Jag har visst också svårt att formulera mig i detta, märker jag. Det jag ville komma till var nog det där om en feministisk skam, vilket du inte är och inte jag heller. Man får faktiskt vara hemnafru och feminist, och man kan vara jämställda fast den ena tjänar 80% mer och den andra gör allt hemma. Precis som med allt annat i livet! Någon har tio barn och en är barnfri, någon annan vill bo på landet medan en lever för stadslivet… you name it liksom. Inget är mer rätt än det andra. Vi är ju olika som individer, så då är det ju självklart att vi mår bra av olika saker också. Ni har hittat något som funkar för er familj. Det om något är vackert och en stolthet!

  20. Gör precis vad som fungerar bäst för er MEN se till att du är ekonomiskt säkrad om ni down the line skulle skilja er eller om din man skulle gå bort före dig. Tänk även på din pension, vet inte om det går att dela pensionsrätter i USA? Svinjobbigt att tänka på och planera för, men så viktigt, framförallt att det känns rättvist.

  21. Om en är hemma är det ju inte konstigt att den gör mer hushållsarbete, oavsett om det är mannen eller kvinnan. (I vårt fall jobbar jag heltid och Peter jobbar hemifrån med bloggen, så det är han som handlar och lagar mat.) Din situation är inte lika vanlig i Sverige kanske, men självklart finns de de som för så också. Inget fel i sig. Det jag hört en del prata om är att se till att man inte hamnar i en orättvis ekonomisk situation. Även om den ena har anställningen så hjälps ju båda åt. Om då den ena får alla fördelar (pension till exempel) kan det ju drabba den andra väldigt orättvist. Nu kanske systemet är annorlunda i USA, men ändå. Sedan är det ju bra om den som jobbar inte totalt vänjer sig vid att allt bara sker av dig självt. För att uppskatta att någon annan gör hushållsarbetet måste man ju själv känna på det emellanåt 😉

  22. Vi tog in hjälp. Det var det som återupprättade känslan av rättvisa. Innan dess bråkade vi en hel del. Jag hatade min man för han inte såg allt jag gjorde. Han gillade nog inte mig särskilt mycket heller, av samma anledning. Vi har nu en nanny som kommer två dagar i veckan som städar när L sover (vilket han alltid gör minst hälften av tiden). Att få egen tid gör att jag kan göra saker själv och hinna tänka klart mina tankar åtminstone några timmar i veckan. Jag lagar aldrig mat till oss. Generellt är jag inte alls någon särskilt tam hemmafru, eller något omtänksam. Tänker att det får vara min feministiska handling.

    • “Generellt är jag inte alls någon särskilt tam hemmafru, eller något omtänksam. Tänker att det får vara min feministiska handling.” ÄLSKAR DET HÄR

  23. Jag har vart hemma i 3,5 år och har nu en 3,5 åring och en 6 månaders samt en heltidsarbetande amerikansk man. Jag är så glad att jag läste din mormors kommentar. Det är verkligen ett privilegium att få vara hemma med barnen. Ibland glömmer jag bort det. Vissa dagar hinner jag absolut ingenting, bebis som vill bli buren konstant och 3 åring som agerar bebis och så den energiska hunden. Ibland tar det en timme för alla att få på sig kläder för att gå promenad. Idag kom vi hem sjöblöta och leriga och jag stod i blöta underkläder med skrikande bebis på magen och stekte kyckling medan 3 åring hällde alla sina spel och pussel i en stor hög på hallgolvet. Welcome home honey, liksom. Jämställdhetstankarna har försvunnit och bitterheten jag kände första året hemma har falnat. Jag tror det gäller att hitta en balans där du tar dig tid för sig själv under dagen, träning/socialt/läsning eller vad du nu behöver. Jag gör många aktiviteter med andra mammor och barn, ibland är vi inte hemma på hela dagen och jag har insett att jag hellre lägger fokus på barnen än att hålla huset fläckfritt. För mig har det varit viktigt att bygga upp ett kontaktnät med andra mammor, helt ovärdeligt de dagar jag behöver prata av mig, komma ut, eller bara någon som lyssnar som har en liknande sits.

    • Men så du var lite bitter i början? Varför? Nyfiken för min egen skull och situation såklart, inte för att gräva.

      • Bitter ja, och inte så lite. Över brist på egen tid, tid för mig själv eller vad det nu heter. Men efterhand har jag insett att K ju inte heller har någon egen tid. Att han, precis som jag, måste bortprioritera saker för att det ska fungera för oss som familj. Jag tänker på allt jag kommer behöva prioritera bort sen när jag börjar jobba igen, månadslånga hemresor till Sverige, långluncher, aktiviteter med barnen, hunden etc. Eller som idag, är sjuk med sjuka barn. Jättejobbigt, men att dessutom ha ett heltidsjobb som då måste bli gjort (för sjukdagar tar ju ingen här) känns ju övermäktigt, att istället kunna fokusera på att ta hand om barnen, och bara vara sjuk, det är ett privilegium.

  24. Här kommer jag med en arg kommentar. Inte på dig utan på situationen. Jag har varit hemma med vårt barn i 10 månader och i början gjorde jag allt och tyckte det var kul och soft osv. Ingen stress. Men sedan utvecklades barnet från liten gullig bäbis till en maridörmaskin som kunde förflytta sig från att han var sex månader och då hann jag typ inget. Och jag var så arg och frustrerad att vi då var inne i cirkeln av att jag gör allt och V kommer hem till dukat bord osv. Det har varit såååå svårt att bryta och när barnet slutade sova på nätterna (har aldrig sovit mycket på dagen) grät jah av utmattning. För oss funkar det inte att jag gör allt. Elle är “projektledaren” på egen hand. Jsg vill inte vara det. För när jag är projektledaren projektledare jag också min man = har två barn och jag vill ha en partner också.

    Klart jag gör mrr när jag är hemma. Men prio ett är att ta hand om barnet. Allt annat är en bonus och sånt vi delar på. Sedan har vi ändå typ olika sysslor vi föredrar men hatade att vara projektledaren.

  25. Jag håller med flera ovan, skit i huruvida era val är feministiska eller inte. Ni lever i ett land som i princip omöjliggör att leva jämlikt, det kan du inte lägga på dig själv eller er. Det är systemet som haltar och ni gör det som funkar bäst för er utifrån de förutsättningar ni har just nu. Gällande fördelning av sysslor tänker jag att det kan variera väldigt vad man hinner med på dagarna med en bebis, särskilt om man dessutom har en liten till hemma. Och så måste man räkna in nätterna. Jag ammade båda mina barn första året och tog därför varje natt. Så under dagarna var jag inte särskilt effektiv alls. Rimligt är väl att begära att båda ska kunna koppla av samtidigt på kvällen, så att inte en ränner runt och fixar och den andre kollar på tv typ.

  26. Vi har valt att jag stannar hemma med barnen. Gjorde det för att vi kunde, hade råd, och inte ville att någon annan skulle ta hand om våra barn. Vi har ju hela tiden bott utomlands (Brasilien, Tjeckien, USA och Spanien) och det har känts viktigt att kunna åka till Sverige varje sommar, oftast minst 5 veckor. Hade knappast funkat om jag jobbat. Med facit i hand, barnen är tonåringar nu, så har det funkat jättebra! Men det kräver att maken inte tycker att pengarna är “hans”. Och att man typ har samma syn på hur man ska spendera pengar, vad är värt att satsa på.

    Hur ni ska göra är ju svårt att säga. Det kan bara ni bestämma. Pröva er fram.

  27. Tänk inte så mycket på vad feministerna skulle säga om kvinnofälla och jämställdhet som på vad som känns rätt för er! Vi har inte delat lika på föräldraledighet eftersom jag trivs bättre än min man med att vara hemma. Han är mycket mer rastlös och hela familjen funkar bättre när det är jag som är hemma i huvudsak. Sen är jag antingen lat eller har ovanligt krävande barn (?!!) men alltså… hur skulle jag ens hinna sköta tvätt, städ, matlagning och handling medan han är på jobbet?! En fyra och ett halvtåring och en sjumånaders tar det mesta av min tid, särskilt de dagar jag ska lämna och hämta på dagis också. Visst, jag sköter all tvätt, plockar undan, tar hand om sopor och såklart barnen, men resten hjälps vi åt med. Visst kan jag ha påbörjat städningen när han kommer hem, ha skrivit handlelistan eller skalat potatisen (eller okej, jag lagar faktiskt klart mest mat men det är när han är hemma igen och kan ta barnen) men jag skulle aldrig kunna ha allt det klart. Jag ligger inte i soffan och käkar praliner precis… men tiden bara försvinner ju? Trodde ärligt talat att det skulle bli mer gjort nu när även bebisen börjar bli större, men nepp, inte alls i den utsträckningen jag kanske hoppades. Är det bara mina barn som käkar tid till lunch, tänker jag nu. Fast sen tar ju huset lite tid också, det händer att jag gör nåt renoveringsaktigt också om jag får en chans nån gång, men knappast dagligen. Jämställt? Nej, ojämställt på så många håll samtidigt. Men det funkar för oss, och det är det viktiga! Att kunna sätta sig ner och läsa den där boken på morgonen är ju guld värt, glöm inte det!

  28. Jag minns när jag var hemma första året att jag fortfarande förväntade mig att Justin skulle engagera sig i hushållet. Hjälpa till att välja matsedel, se att återvinningen svämmade över och ta ut den etc, men det gjorde han inte. Men jag bad honom aldrig heller om saker utan var bara arg för att han inte märkte själv vad som behövde göras. Nu när han är hemma och jag jobbar har jag så mycket större förståelse för hur man lätt blir lite disconnected med hushållningen när man är borta hela dagen. Så jag skulle säga att du gör det du kan och hinner på dagarna och behöver det göras något ytterligare så delar ni på det sen, men det viktiga är att kommunicera om saken. Ska även tilläggas att sedan Justin blev ledig har han däremot tagit fullt ansvar för i stort sett allt här hemma. Han vinner helt klart när det gäller stay at home skills. Jag har kanske lagat mat 5ggr och satt på två tvättmaskiner sen augusti, så det ska bli intressant i höst när Lillis börjar dagis och vi ska pussla med båda jobb.

    • Tycker det är så bra att Justin är pappaledig, tror inte alla jenkare skulle vara helt villiga till det!

  29. Åh, svårt. Men viktigt att klargöra förväntningar – och också hur våra förväntningar inte alltid är medvetna.

    Med min ex-man, sonens pappa, gjorde jag en gång ett experiment. Under tre veckor uppskattade vi båda hur mycket vi var med sonen, ensamma och tillsammans. Samtidigt skrev jag upp alla faktiska timmar. Det visade sig att vi båda två gissade helt fel. De veckor vi hade delat lika, upplevde vi båda två att jag hade varit borta mycket mer. De veckor jag hade tagit 75% av tiden, upplevde vi båda två att vi hade delat lika. Självklart påverkade våra sneda föreställningar också våra förväntningar! Och då kom vi ändå från samma kultur. (Jag vågar inte ens tänka på att göra ett liknande experiment med min nuvarande amerikanska man…)

    Så jag tror också att det gäller att förstå strukturerna, kulturerna och de omedvetet snedvridna förväntningarna.

    Men prata, prata, prata! Pröva och experimentera! Vad passar er, just nu? Och se det som en spännande, lärorik resa!

    Lycka till!

  30. Enig med én over her – prat med KC om dette, hva dere forventer av hverandre, hva dere ønsker, osv.
    Veldig fint bilde av dere:) Hvem er det som tar bildene når du ikke tar de?

  31. Även om vi bor i Sverige kan jag inte påstå vi delar särskilt lika på föräldradagarna. Jag tar det mesta för att jag vill. Men vi är noga med att det är våra pengar. Vi bidrar på olika sätt till vårt liv. Han genom inkomst jag genom att ta hand om våra barn. Sen sköter jag all tvätt (gjorde jag också när vi jobbade båda två), disk & matlagning gör jag mesta av men ibland hjälps vi åt för ibland bara funkar det inte vissa dagar. Men de hänger ju också lite på hur myclet ens man jobbar (och vilken tid de kommer hem på kvällen om de ens ska vara möjligt att hjälpa till med mat till barnen). Men inget dåligt samvete om man inte hinner som man tänkt och absolut ingen känsla av att få fickpengar av min man. Vi lever tillsammans och delar på allt och gör vårt bästa för att hjälpas åt. Tror det är viktigt att man hittar en väg som känns ok för båda två sen finns de inga rätt & fel. (Och viktigt att du inte känner dig beroende av KC, eller felformulerat, du ska inte känna att du står i tacksamhetsskuld till honom. Du har ju stått tillbaka för att han ska kunna uppfylla sin dröm också isf 🙂

  32. Hinner ni prata om detta, du och KC? Alltså dina tankar du skriver här ovan? Tänker att det är det viktigaste. Att ni har en bra dialog och att hans förväntningar på dig är liknande som dina på honom om situationen vore omvänd. Exakt vad det innebär spelar ju mindre roll.

    • Ja absolut! Och KC är så himla “vad du vill, jag har inga förväntningar alls” -lökig

      • Anna i Bay Area Reply

        Haha – jag har en lika lökig man som är lugn och trygg och världens snällaste och jag har tagit honom på orden sedan dag ett han gick tillbaka till jobbet efter vår son föddes. Han har verkligen inga förväntningar på mig mer än att jag självklart sätter barnet främst, före att hinna med hushållssysslor. Jag gör vad jag hinner beroende på hur barnet är just den dagen och allt jag hinner är bonus (dvs så att vi slipper dela på det under kvällen). Jag hade inte orkat ha förväntningen att alltid hinna det du skrev upp och hade inte ställt det kravet på min man heller faktiskt, även om jag ironiskt nog tror att han hade roddat hemmet mkt bättre än jag… Det jag gör under dagtid när maken är på jobbet (utöver allt barnrelaterat) är att bädda, sätta i och ta ut ur diskmaskinen, dammsuga typ varannan dag, gå ut med sopor samt småhandla, typ mjölk, bröd och sådant. Tycker det är jobbigt att storhandla med barnet så det gör vi antingen båda vuxna plus barn eller ensam utan barnet. Maken lagar maten när han kommer hem från jobbet och har alltid gjort under våra snart tio år tillsammans. Vi tycker att vårt upplägg funkar bra för oss. Hellre god mat än mat i tid ;-).

        Jag har läst din blogg sedan du var gravid med WK och jag uppfattar dig som väldigt svenskt ambitiös med höga krav på dig själv, och det kan ju tyvärr också bli att man själv sätter orimliga förväntningar och TROR/KÄNNER att ens partner/barn/chef/mamma etc förväntar sig det ena eller det andra av en, när det egentligen inte alls är så utan det sitter i ens eget huvud. Jag tänker att du kanske inte ska sätta för höga förväntningar på hur perfekt allt ska vara nu när du är hemmamamma för då blir ju risken att du fortfarande känner dig stressad och pressad men för delvis andra saker än när du jobbade. Var snäll mot dig själv :-).

        • oh, tack. detn här kommentaren “hit home”. Tror faktiskt att det är en risk att nya stressen är att det inte är PERFEKT hemma typ..

          • Anna i Bay Area Reply

            Ja, jag misstänkte det utifrån hur du skrivit om stress förut och jag kände igen mig eftersom jag var lite av en perfektionist innan vi fick barn men nu som hemma på heltid känner jag att det inte funkar för mig att ha så höga förväntningar på mig själv…. Då blir det knappt inget andrum för njutning eller nåt privilegium att vara hemma med barn utan nästan bara en massa stress, med små ljusglimtar från barnen mellan alla måsten MAN SJÄLV målat upp för sig att man måste hinna med… Naturligtvis hade jag ju som perfektionist på egen idé anmält mig till att plugga på distans också för “nåt vettigt fick jag väl göra” – mitt råd är att det är ett jättebra tips i allmänhet MEN gå INTE i den fällan om du känner igen dig i att ha perfektionistiska tendenser, om det inte är nån kurs du har kvar sedan tidigare och alltså måste göra klart. Lätt att stressa ihjäl sig som ambitiös… Jag hade anmält mig till en intressant kurs men orkade bara färdigställa två av fyra delkurser, (det blev att nästan bara sitta uppe på nätterna) sedan fick det faaan vara nog. För min del räckte inte tid och ork till studier trots att jag KÄNDE att jag borde “för nu hade jag ju köpt böcker och jag fick ju faktiskt A på första delkursen så detta går ju bra”…. Jo fast jag sov ju typ inget och var jämt sur. Att man aldrig lär sig ;-). Det kanske funkar jättebra för dig att plugga men mitt råd är ändå att vänta lite med att bestämma dig för det tills du ser vad du orkar med när bebisen blir mer rörlig och kräver mer, det var typ då min ork tog slut när sonen kröp överallt och drog ut grejer och inte vilade så mycket längre 🙂

            Lita på att KC menar vad han säger, försök sänka förväntningarna på dig själv och som sagt försök tänka att allt du hinner i hemmet under dagtid är bonus som NI slipper göra på kvällen.

  33. Allt har sin tid! Och pengar är inte allt, däremot sådant som man inte kan sätta pengar på är allt! Så om du är hemma i 2 -3 år!? Kanske hinner du plugga något på distans som utvecklar dig?! Så att du inte känner att du bara står och stampar. Väntar äntligen första och sista och blev arbetslös i England samtidigt, får ingen a-kassa för att maken tjänar för mycket .. att jag hittar nytt jobb snart är väldigt liten (+ mår skit). Så inser med andra ord att jag förmodligen inte kommer tjäna en sekin de närmaste 1.5-2 åren. Men jag har mina egna projekt så snart jag mår bättre skall jag ta tag i dem.

  34. Jag har inte barn själv, men när jag växte upp var min mamma tvungen att studera av olika skäl vilket gjorde att hon också kunde vara hemma med mig och mitt syskon samtidigt som min pappa jobbade. Dessa studier ledde senare vidare till andra karriärvägar när hon sedan blev yrkesaktiv igen.

    Så även om det inte nödvändigtvis ger ett ekonomiskt tillskott (jag är osäker på hur det fungerar med CSN om man inte bor i Sverige) så skulle det kanske vara något som är utvecklande inför framtida jobb?

    Som svensk medborgare har du möjlighet att kostnadsfritt studera vid svenska lärosäten och det finns många bra distansutbildningar som inte går på heltid, så det går ju alltid att prova och bryta om det inte funkar. Hoppas det löser sig!

    • Ja, jag har pluggat distans när jag bodde i USA i början och gillade det massor! Ska kolla upp det! Tack för tips!

  35. Jag har nog ungefär samma förväntningar när en är hemma MEN med förståelsen för att det vissa dagar bara skiter sig. Att bebis bara vill bli buren eller syskonet stimuleras eller att man sovit så dåligt så det enda man orkar är att ligga i pyjamas och äta chips medan barnen får röja runt. I vårt fall har det liksom jämnat ut sig. Ibland har den som varit hemma inte orkat/hunnit något mer än att hålla barnen vid liv (vilket ju är rätt prioriterat) och så fort partnern kommit hem har man langat över barnen och lagt sig i ett bad. Då kan det bli take out och gemensam städning på lördagen. Att förstå att vardagen kan vara precis så har underlättat och eftersom båda varit hemma har båda koll på hur det kan bli. Men prata ihop er om förväntningarna och att KC samtidigt aldrig KAN förvänta sig att det ska vara städat och mat på bordet när han kommer hem. Det viktiga är barnen och allt annat bonus. Ska du nu vara hemma på heltid så år ju det också ett heltidsjobb (minst) och du har rätt till din fritid osv. (Sen antar jag att ni typ pensionssparar och sånt på “rätt” sätt så att det inte blir en sån där fälla).

  36. Jag tänker att vi nog fortsätter med samma sysslor som vanligt. Min man tar det mesta städandet och inhandlingen av mat, jag den mesta projektledningen och matlagandet, och tvätten tar den som ges tillfälle. Förväntar mig nog inget särskilt från den som är föräldraledig (aka jag den första tiden hehe), tycker att ta hand om kids är en heltidssysselsättning i sig.

  37. Tänk inte. på hur jämställt det är. Njut av att vara hemma se det som ett privilegium se det som ditt val dela på Caseys lön se till att du inte får “fickpengar” den tid du nu har den kommer aldrig igen, lär känna dina barn. Casey har ju pressen att tjäna pengar så det räcker till er alla och har inte privilegiet att kunna välja. Jag älskar dig och önskar er all en Glad Påsk.

  38. Jag tycker så här:
    Om du är nöjdare, gladare, snällare och gladare av hur det är nu – fortsätt!
    Tänk inte så mycket på hur mycket eller lite en eventuell kvinnofälla finns i ert hem, eller vad feminister all over skulle ha för eventuella synpunkter. Det är väl ändå era egna synpunkter och känslor som är det viktigaste?
    Utan att egentligen känna dig så är min tanke om dig ABSOLUT INTE att du är en förtryckt typ utan mål eller mening, utan snarare att du gör precis det du vill och tycker är bra. Fortsätt med det!
    Om det är på det här sättet ni (du och alla dom andra i familjen) har det bäst, så är det ju så här ni ska ha det.
    Lugnet i vardagen, det är fantastiskt och inte helt lätt att hitta. Jag letar fortfarande.
    Och sen, när du tröttnat på den här typen av vardag kan du ju börja jobba igen. Om du vill. Heja dig!

  39. Fint att det känns rätt för er. Du kan alltid söka nytt jobb sen senare, om du blir less på att vara hemma. Min dotter är ett år gammal och jag har precis börjat jobba (i Spanien). Då jag var hemma gjorde jag det mesta men inte allt, eftersom min man inte jobbar så långa dagar som amerikanerna gör och eftersom min dotter är väldigt väldigt livlig och det är svårt att få något gjort. Jag tycker personligen att om man inte har barn och ena är arbetslös, då kan denne göra alla hushållssysslor, men har man barn är det knepigare.

Write A Comment