Hej Theo!

Jag vill ju skriva månadsbrev men det är inte så lätt som jag trodde! Så fort jag försöker lägga mig ifrån dig så gallskriker du. Det är nästan bara då du protesterar. Jag brukade vara en snabbduschare, men det var inget alls jämfört hur det är nu. En dusch kan vara 30 sek lång och det känns som en success! Du vill bli buren hela tiden och jag tar inte ens med vagnen längre när vi går på promenader. Du ligger alltså alltid på mitt bröst vilket gör att jag nästan aldrig ser dig, så när du öppnar ögonen och jag håller i dig blir jag ofta förvånad “men, är det så dääär du ser ut?”

Du kom till världen och bromsade liksom upp allt för oss. Innan du var här var det så stressigt och fullt ös, vi försökte fixa, ordna, hinna med, avsluta projekt, med dig så stannade allt. Jag dricker mitt kaffe kallt och tar ännu snabbare snabbduschar nu, men jag har kontroll känns det som. Tack för det. Tack för att du tog ner oss på jorden och fick oss att börja fokusera.

Du börjar att le nu och precis som med din bror är det som jag faller ifrån ett stup varje gång. Hjärtat hoppar över ett slag och jag glömmer att andas. Jag kan inte förstå att vi har fått dig, att jag får ha dig varje dag. Att du och WK kommer, om ni vårdar er relation, aldrig mer varan ensamma. Att du gjort WK till en bror och mig till en flerbarnsmor. Jag längtar så efter att få reda på vem du är, att få en ledtråd till vem som gömmer sig i den här lilla bebiskroppen.

När din bror var en månad så kände jag att hans och min relation var som en idoldyrkan..

“Vi lär känna varandra fortfarande. Jag kan inte dina skrik, och jag vet inte alltid vad det är du vill. Ofta är det att jag glömt byta din blöja. Men vi lär oss. De första dagarna skrämde du mig, samtidigt var jag oerhört imponerad av dig. Det kändes lite som om vår relation var som en idoldyrkan. Du var så häftig och skrämmande och jag blev nervös så fort jag såg dig. Det gick över till att jag gillade dig och kände mig lite lugnare i ditt sällskap och nu älskar jag dig. Jag kan riktigt sakna dig när du inte har legat i mina armar på en stund. Du har den mjukaste huden jag känt, de längsta ögonfransarna, de finaste ögonen och din haka… din haka är helt underbar! Jag kan inte riktigt greppa att du är en produkt av oss. Av min och Caseys släkt. Men jag tycker om att tänka på det. Hur du har fått min mormor och Caseys farmor att dela en genpool. Tänk att du bundit två släkter ihop på det sättet du har. Att vi alla inte längre är släkt på grund av ett giftermål utan nu på grund av att vi delar gener. Det är så fint för oss alla att tänka på. Du har givit oss alla nya titlar. Mamma, pappa, mormor, morfar, farmor och farfar. Morbror, faster och som din gammelfarmor och farfar säger: Farfarfar och farfarmor.”

.. Jag känner inte likadant med dig, och jag är lite ledsen för det, det var så stort och häftigt att få ett barn för första gången. Denna gång är det lite mer som du alltid varit här. Vi älskar dig per automatik. Du är en av oss. Du är självklar medlem i vår tribe. Det är ju såklart häftigt att du är så självklar när din bror var allt annat, men samtidigt lite sorgligt att du kanske inte skakade om vår värld lika mycket. Jag tror du kommer göra det tids nog, vi måste nog bara lära känna dig först. Jag tror att när vi ser din personlighet så kommer vi bli så förvånande att du är en EGEN person och inte bara någon som hänger med. Jag tror det är detsamma med alla runtomkring oss, du kom liksom in till en mormor och farmor redan, de hade sina roller och var redo för dig med öppna armar. Vi behövde ingen inlärningsperiod, du är en del av oss, av vår familj och vår släkt. Du är självklar.

Det är svårt att hantera världen utanför just nu, den är osäker och full av terror ifrån privatpersoner och värdsledare men hemma hos oss är det mer kärlek. Du gav oss mer att älska, mer att tro på och jag är så oändligt tacksam för att du är en del av vår vår familj.

9 Comments

  1. Pingback: Theo 3 månader - Linnéa i USA

  2. Först och främst, hur kan ditt barn redan vara 1,5 månad när min bebis bara är 6 dagar?! Vi hade ju bara två veckor emellan BF? Gud! Tiden!

    För det andra, känner igen mig så mycket i det du skriver om andra barnet. Att kärleken är självklar men att dörren till “barn-kärleken” redan är vidöppen så det blev inte en likadan upplevelse som vid första (där jag var, som även Annikas kommentar beskriver det, hög i flera veckor/månader).

    Well. Ska skriva mer om det jag också tror jag. Theo är ett urgulligt namn by the way!

  3. Efter att jag löst dina brev till WK skriver jag egna månadsbrev till Nils. Jag älskar det. Älskar att summera hans utveckling och mina känslor. Har ingen lust med syskon men redan dåligt samvete för att hens månadsbrev kommer bli sämre.

    Detta var dock ljuvligt att läsa.

  4. Så vackert skrivet. Vad glada dina barn kommer vara över dina nedskrivna tankar. Känner igen känslan av knockad av kärlek till den första, och för mig var det en självklar kärlek till den andra. Nu fyller den andra två år i sommar (whaaaat??) och nu, nu!, knockas jag av hennes personlighet. Till skillnad från min stora, milda, känslostarka, försiktiga, lugna unge är den lilla en virvelvind, social, framåt, högljudd och orädd. Och så självklara kärlekar, men på olika sätt, till de bägge.

  5. Å så kul att läsa, jag kan verkligen längta efter ett till barn nu, så häftig grej att ha två. Som har varann! Kan förstå att det blir helt annorlunda mot förra gången, precis som jag tänker mig att en graviditet blir. Första barnet: TOTALT fokus, andra gången tänker jag att livet bara kör på och sen plötsligt kommer en bebis.

    Himla fint brev!

  6. Åh jag kan inte hjälpa det men jag ÄLSKAR hans uttryck!
    Han är verkligen en liten rumpnisse, en helt otroligt bedårande rumpnisse <3

  7. Åh vad jag känner igen mig. När Alma kom för 3 år sedan så fullkomligt golvades jag av den kärleken vi fick uppleva. Var typ hög i flera veckor! Vilken grej! Så när Edvin föddes för 3 mån sen så var jag liksom beredd på det där kärleksruset igen men det uteblev… istället var det en kärlek som växte fram (och fortfarande växer!) men det där “pang bom!” hände aldrig. Var också ledsen för det, men det blev ju bra sen 🙂

Write A Comment