Det är så sjukt att Theo är en månad idag, känns mer som en vecka, även om jag trodde att jag var pigg och alert efter födseln så vet jag att jag inte alls var det. Man är väl i en dvala oavsett..

Det jag tänker på om dagarna är runt:

  • Varför ammar han vara på ena bröstet?
  • Vad ska jag laga till middag?
  • Hur många gånger kan man värma kaffe i micron?
  • Vad gör vi om jag, Casey och Theo åker bil, kraschar och dör medan WK är på dagis? Hur lång tid kommer det ta innan någon på sjukhuset förstår att vi har en son till? Som behöver hämtas på dagis? Hur lång tid innan någon familjemedlem kan vara här och ta hand om WK? Flera dagar?
  • Om jag dör.. så kommer inte WK minnas mig, och aldrig veta hur älskad han var.
  • Vi måste skriva ett testamente om vem som ska ta hand om WK..

Det är samma katastroftankar som jag hade när WK var nyfödd. Det är svårt att ifrån ena sekunden vara sååå lycklig och tacksam över livet och sen inse hur skört det är.
Jag undviker nyheterna just nu för jag klarar inte av dem, jag vet hur oerhört ignorant det är, men för min egen hälsas skull måste jag stoppa huvudet i sanden i några veckor. Att amma och mysa med en nyfödd, att bråka med WK om att han inte får titta mer på Daniel Tiger och samtidigt se hur en pappa i Syrien förlorat sina två tvillingar i en gasattack gör mig helt förstörd. Det är som jag känner så mycket mer känslor och blir samtidigt lite kallare inombords.. Svårt att förklara utan att låta helt galen.. så jag försöker att koncentrera mig på vad vi ska äta middag, hur man sorterar tvätt bäst, varför Theo bara vill amma ifrån ett bröst..

Om någon av er vet hur man kan hjälpa till mer konkret här i USA, än att bara donera pengar, så lämna gärna en kommentar. 

 

 

19 Comments

  1. Katastroftankar kan göra en knäpp, men ja vi är många som har dem 🙂

    För att hjälpa till.. Jag skänker pengar som någon redan nämnt. För absolut är det det som behövs på plats just nu. Men sådan tror jag också på handling i sin närmiljö och att man gör något när man känner att något är helt fel.
    T.ex i mina ögon suger svensk flyktingpolitik så därför är jag god man åt två ensamkommande. Jag tror att om alla gjorde något för medmänniskor i sin närmiljö så skulle vi ha en så mycket bättre värld. Och det finns så mycket behov att alla kan göra något.
    Spontant tänker jag att det kan vata svårt i början med två kids att signa upp sig på något regelbundet tidskrävande. Men kanske kan du hitta någon aktivitet där de kan vara med. Från att I var tre veckor var hon med hängande i sele på aktiviteter för asylsökande barn. Det kan ju både T och WK vara ok med. Eller kanske något mentorsprogram eller hjälpa till vid soppkök någon gång ibland.
    Jag tror att om alla hjälpte till att ta emot människor på flykt skulle integrationen funka så mycket bättre. Länder skulle ta emot fler. Och även om det inte direlt skulle hjälpa gasade barn, så skulle föer människor ha chans på en flyktväg och ett hopp om en framtid.

  2. Kanske borde du kolla det bröstet som han inte tar. Säkert ingen fara, men jag skulle gjort det.

    • Jag har haft en massa clogged duckts på den sidan så det producerar säkert mindre mjölk.. tycker du jah bör kolla ändå?

      • Helt upp till dig Linnea, vänta och se vad som händer. I regel kan jag tycka att det är värt peace of mind! Jag hade gjort det, speciellt när man har så mycket kärlek i sitt liv. Så lika de är de små.

      • Hugo tog inte heller ena bröstet, då bröstvårtan var lite mindre, vilket gjorde att han inte fick lika bra tag..slutade amma helt på det bröstet när han var ca 3 månader då han totalratade det. Så kan bara vara en sån enkel sak!

  3. Jag tänker ofta på om jag dör, att D inte kommer att minnas mig. hon kommer dessutom helt förlora svenska språket och kontakten med de svenska släktingarna. Jag har en ny telefon som går att filma lite med, och häromdagen spelade jag in D och mig sjungandes tillsammans. Och när jag sedan såg den filmsnutten tänkte jag, att om jag dör kan hon se den här filmen, och då kommer hon förstå hur mycket jag älskade henne.

  4. Ja herregud vad skör man är precis när man fött barn, allt är så oerhört nära. Jag vet inte hur många slags cancer jag fick när min första föddes, jag opererade iaf bort leverfläckar, röntgade ryggen och gjorde mammografi… Extremt jobbigt, men också något vackert med den där känsligheten. Gör det du behöver och härda ut, vad spelar det världen för roll om du går i ide några månader. Det är okej. Apropå amning undrar jag vilken position han ligger i när han äter från det bröst där det funkar bra? Du har säkert fått rådet förut, men ibland funkar det bättre om barnet får ligga i samma position vid andra bröstet. Så om han äter bra på höger bröst nät han ligger med fötterna ut åt vänster, så kan det funka om han får ligga med fötterna åt vänster även vid vänster bröst i så kallad rugbyamning. Lite svårt att förklara, men förstår du hur jag menar? Kan vara värt att testa iaf. Kram

  5. Theo skulle inte minnas dig menar du väl? Även om han är liten skulle ju WK göra det! Inga detaljer men att du fanns och älskade honom skulle han veta, helt säkert! Alltså, inte för att jag tror eller hoppas att ni någonsin får veta om jag har rätt, men det kanske kan lugna katastroftankarna lite? 🙂 Jag går här hemma med en bebis och min fyraåring och tänker att vad skulle hända om jag… ja, inte vet jag, ramlade ner för trappan och svimmade av/kvävdes av nåt jag satt i halsen/fick en stroke eller hjärtinfarkt. Hur skulle de klara sig tills någon upptäckte det?! Hoppas att jag inte gav dig nya katastroftankar nu, jag vill bara göra dig uppmärksam på att du inte är ensam om sådana tankar!

  6. Har precis hittat din blogg och läst mig igenom de senaste månaderna. Du är så bra, så ärlig, så cool! Bor också utomlands, hög igenkänningsfaktor på mycket av det du skriver. Grattis till T! Hoppas du hinner njuta lite också mellan katastroftankarna 🙂 kram!

      • Hej! Jag bodde några år i Kuala Lumpur, därefter i Santiago de Chile och numera bor jag i Madrid. Där ni bor ser fantastiskt fint ut!

          • Hej Zoe! Min sambo är också madrileño 🙂 men du är inte kvar här alltså? Attans jag som var på jakt efter nya bekantskaper! 🙂

  7. Det är pengar som behövs. Alla vi som sitter här med tak över huvudet och mat på bordet måste skänka pengar.

    UNHCR brukar jag ge till. Och Unicef.

    • Vi ger till Unicef men det känns som en sådan lätt “buyout”.. men du har helt klart rätt

      • Det är inte det! Ni är fantastiska som delar med er av det ni har så att proffs på plats får en chans att hjälpa dessa människor i nöd.

        Jag hoppas för övrigt att dina anhöriga i Sverige är okej efter attentatet i fredags. Måtte vi alla vara rädda om varandra.

Write A Comment