Borde inleda denna post med att säga att om man inte gillar slemmiga bebisar och operationer så bör man kanske inte läsa just detta.

Vi kom in till sjukhuset och jag hade ju som sagt, inte så mycket värkar, men så fort vi fick vårt rum så var det som jag slappnade av igen och allt startade, skönt! Vi checkade in i förlossningsrummet och introducerades för min sjuksyrra som hette Gloria och det var det enda som var negativt med hela sjukhusvistelsen.. Gloria från Hell.. Hon började med att känna efter hur dilated jag var och det var det mest smärtsamma under hela förlossningen, jag skrämde livet ur KC när jag skreeek rakt ut, jag bad henne sluta, vilket hon inte gjorde, jag krälade liksom upp i sängen och grät och skrek AJAJAJAJAJ och bad om och om igen att hon skulle sluta och när KC tillslut fick luft och sa åt henne att avbryta så slutade hon och meddelade surt att jag var 6 cm öppen. Det behandlingen gjorde ondare än alla värkar. Jag hulkgrät efteråt, kände mig totalt överkörd och så rädd för henne. Alltså, SKA det göra så ont?? You tell me. Hon lämnade rummet och vi fick en stund för oss själva, både KC och jag var lite chockade av vad som precis hänt. Jag fortsatte att gråta och ville bara åka hem, KC lovade att han skulle agera vakthund om det behövdes. Gloria kom in igen och skulle sätta in mitt IV och nu var jag så rädd/arg att jag inte ens kunde småprata med henne och det är en big deal för mig, jag är ju en compulsive kallpratare och vill ju typ bli bästis med alla främlingar jag möter.. men inte nu längre! Ok, onödiga detaljer men tyvärr mina starkaste minnen. URK! 

Aja, moving on.. Min midwife kom och frågade om jag ville försöka föda vaginalt och det kändes lockande eftersom jag ändå var så pass öppen men sen tänkte jag på att båda mina läkare rekommenderade kejsarsnitt samt att jag inte kände mig tillräckligt “utbildad” att föda vaginalt. Jag hade ju inte gått något kurs eller ens googlat hur man föder barn, hur löjligt låter inte det? Helt sjukt när jag tänker på det nu. Kirurgen kom in och hon var en astuff tjej så jag kände mig trygg igen trots att Gloria från hell skulle vara min sjuksyster. Sen kom the anesthesiologist in och han berättade vad han skulle göra, och jag berättade att jag var nog mer rädd för the spinal (som epidural mer mer?) än något annat och han sa att det skulle gå såååå braaa. Hjälpte inte. Speciellt inte eftersom jag var tvungen att fick skriva under en massa papper om att jag var medveten om att jag kunde bli helförlamad etc.. jag var så nervös att hela kroppen skakade mellan värkarna. 

Ok, så min stora rädsla under graviditeten har ju varit att få den långa sprutan i ryggraden, och jag skakade och grät som en riktig dramaqueen inne i OP rummet.. så pass mycket att jag inte ens märkte när den var lagd. Hepp. Så töntigt. Skäms över hur dramatisk jag var. Ljuset dimmades, de frågade om vi ville lyssna på musik, vilket jag inte ens orkade tänka på, och sen så började det. Jag minns att jag var både arg och besviken på KC här, inte helt logiskt kanske, men han stod upp och försökte filma, ta kort och pratade med the anesthesiologist om hur det är med medical malpractice, expert witnesses, gemensamma vänner/kollegor och annat advokat prat och glömde liksom bort mig där mitt i allt. Kanske lite dramaqueen igen  men va tusan! Håll mig i handen eller säg något peppande! Jag bad KC att “please don’t forget about me…” och han fattade tillslut att jag kände mig lite ömklig, tog min hand och sa en sekund senare “its a boy“.. jag fattade inget alls för jag hade inte ens känt att de hade börjat operera? Det gick så snabbt! Med WK så var det lite som att bli tuggad på av en haj, de drog och slet i mig både mig och WK så mycket att jag både kände och förstod vad de höll på med, den här gången kände jag inget alls. En annan sak var att denna kirurg arbetade helt tyst medan vår förra berättade precis vad hon gjorde. Aja, Surprise, nu var Theo här! Jag fick se honom snabbt och sen tog de honom för att tömma lungor på slem etc. Jag fick delvis en gentle cesarean, det blev inte hud till hud direkt men det tog bara någon minut, de gjorde en vaginal swab (här kan du läsa om det), de var tysta under operationen, jag fick bestämma vad jag ville göra av moderkakan etc. Många hos min midwife torkar den och äter upp den. Alltså det kanske är too much.. men det kommer ett foto på den med. 

Jag syddes ihop och fick åka till uppvaket. Med WK så var jag så trött att jag sov här, men med Theo var jag så mycket piggare och typ hög på alla känslor. Tydligen hade jag sagt till KC i operationsrummet att “I grew another penis, women are amazing“… suck. Vi fick ligga på uppvaket i två timmar, tills jag kunde vicka på tårna tror jag? Sen kördes vi upp till vårt sjukhusrum och Gloria from hell körde vilse i sjukhuset och fick ringa på hjälp så hon kunde hitta rätt. Vi kom upp och på rummet och sooov.

Dagen efter minns jag inte mycket av men jag gissar att jag ammade, mös och njöt. KC åkte och hämtade WK på eftermiddagen och de sov hemma. Dagen efter träffade WK sin bror första gången och det är typ den sötaste och sorgligaste videon jag har på min telefon. Jag stannade på sjukhuset i tre dagar och sen åkte jag hem med ett tungt hjärta… Dagarna på sjukhuset var magiska. Så skönt att vila, att ha ett eget, helt tyst rum, att bara få ta det lugnt. Älskade verkligen de dagarna. (Casey var med mig i två dagar, jobbade en dag och tog hand om WK på kvällarna.) Tror att dessa dagar är vad som gör att jag vill ha ett barn till, jag vill tillbaka till sjukhuset, till sägnen, till att få mat serverad och inte ha möjligheten att göra NÅGOT förutom att titta på TLC och titta på en bebis. Men ja, jag har inte fått känslan att vi är en komplett familj som andra verkar få? Jag känner rätt starkt att jag vill ha mer barn. Iallafall ett till. Men samtidigt.. den logistiken, UGH! Jag är fortfarande rätt hormonhög och känner mig jättelycklig, jättekär i KC och att livet är perfekt tills jag tänker på alla möjliga katastrofer som kan hända och då gråter jag istället. Oh, the joy. 


23 Comments

  1. Alltså bilderna <3 Jag tror inte att August ens kommer våga kika över planket när det är dags… Och eftersom jag är i god damn vecka 39 bör det väl vara dags nu va va va?
    Kram

  2. Dina inlägg är så otroligt välskrivna!
    Men wow! Som de flesta redan skrivit, vilka bilder! Kan inte låta bli att förundras hur det ser ut vid kejsarsnitt. Ser det ut så i Sverige också, tro? Har väl alltid undrat med tanke på att äldsta föddes med KS, men har liksom inte vågat googla med tanke på vilka bilder som kan dyka upp….

    Hua, lät dessutom som om bm var hemsk! Med mina 2a som var min första vaginala förlossning så var det en helt underbar bm som försökte allt dör att jag skulle ha det bra. Han försökte massera mina fötter på vissa punkter för att det skulle ta bort smärtan vid livmodern, påstod han (hjälpte inte ett skit…), fick prova akupunktur (hjälpte inte det heller..). Han var öm och försiktig, pratade mjukt och vänligt med en. Vad jag kan minnas av det iaf. efter det minns jag inte vad de andra bm var för några, då hade jag för ont och ville bara få ut ungen XD ville dessutom inte att maken skulle filma eller fota under förlossningen… tänkte bara att jag då inte vill ha bild på min “fiffi”, och verkligen inte med ett huvud där i! Nä usch. Tror till och med jag röt det till honom nån gång mellan nån värk. Stackarn… XD

    Jag kan fortfarande inte se/läsa nyheter längre. Jag blir helt förstörd. Mår dåligt och oroar mig alltför mycket. Speciellt när det är barn inblandade. Kan sitta och grina åt olika artiklar. Så jag har slutat. Det blir liksom för mycket info…

    Kan inte låta bli att tänka på hur intressant det är att läsa/ prata om andras förlossningar efter man själv fött barn. Ingen historia är den andra lik. Men det är ju trots allt nåt av det häftigaste kroppen kan göra, först skapa barnet i magen och sen få ut det, på ett eller annat sätt.

  3. Helt otroliga bilder, igen stort grattis till en vacker pojke! Vad spännande med naturligt snitt eller vad man ska säga. Fast trist när de inte berättar vad de gör?

    Det är körigt med flera barn men det är också coolt. Man blir som ett rövargäng där man drar fram. Jag kände inte heller att vi var kompletta förrän trean kom. Men att ha två ÄR perfekt på manga sätt.

    Så kul!

    kram från soliga kungsholmen!

    PS Jag har en liknande erfarenheter från undersökning av bm. Fast jag fött stora barn utan bedövning och den ena till och med låg bak och fram så är den värsta smärtan när bm under första förlossningen skulle få igång det hela lite mer och utförde massage av cervix, OSKÖNASTE EVER! jag låg och sparkade med benen som en jättebebis och ba SLUUUTA SLUUUUTA. Jag hotade med att ha ihjäl henne om jag mötte henne igen på tunnelbanan (har inte hänt på 13 år som tur är).

    • HAHAHA, tur att hon inte träffat dig sedan dess 🙂 och ja, älskar tanken på ett rövargäng ❤

  4. Wow vad kul att läsa och se. Tack för att du delar med dig! Är det en typ tratt de sätter på magen? Hade ingen aning, trodde man bara drog ut bebisen ur snittet.

    En av de absolut med smärtsamma saker under min förlossning (förutom ring of fire för det var absolut värst) var vid första kontrollen hur öppen jag var. Jag trodde det var för att bara vattnet gått och inte hade några värkar ännu och därför var 0 cm öppen men uppenbarligen behöver det inte ha med det att göra. Tänker på den läkaren med hat och skräck än idag (inte logiskt jag vet).

  5. Det är så fint att läsa dina förlossningsberättelser, både för WK och Theo. Och “I grew another penis, women are amazing“ är i klass med en kommentar från när WK kom till världen, där du pratade om att sex kunde ha lett till HIV eller STD men ni fick WK istället. Jag skrattade. Du är nog den enda som ens kan få mig att tänka tanken på att ev skaffa barn eftersom du visar både högt och lågt, mörkt och ljust om vad du upplever.

  6. Usch ja mej, den där Gloria låter som en hemsk sjuksyrra. Du får inte låta henne ha så stor plats i den här fina fina förlossningen, det är hon inte värd. Tycker det är så fint att du har en helt fantastisk man och du är så stark som har fött en andra pojke. Du är verkligen en fin mamma och både WK och Theo har haft världens största tur att ha funnit din livmoder ha! Stor kram och grattis igen till din fina familj!

    • Oh, sant. Bra att du säger det, ska glömma henne! Hon tar ju för stor plats nu!! Tack Marie!

  7. Wow, tack för dessa vackra bilder. De ser ut som proffsbilder typ frân de här böckerna om hur livet blir till! Och tack för att du skriver med sân inlevelse, det är ju nästan sâ att man blir sugen pâ att fâ barn, lite för sent för mig dock, hehe. Och tack för gapskrattet (…women are amazing)!!!
    Grattis till er bâda + storebrorsan!!!

  8. Helt makalösa bilder!
    Vilken otur att du fick den hemska människan! Verkligen inga roliga minnen att bära med sig från förlossningen. Fy sjutton!

  9. Vilka fantastiska bilder!! Ang. undersökningen… alltså det gööör helt klart ont! (om man inte är helt öppen vill jag minnas), men de ska inte göra det under en värk för då känns det förjävligt. Det handlar nog en del om hur de hårdhänt de gör det också, för jag har blivit undersökt av flera olika under mina förlossningar och med vissa har det känts mer än andra. Smärtfritt kan man dock inte säga att det varit. Oavsett får man ju sluta om patienten säger det! Vilken kärring… om du ursäktar uttrycket.

  10. Så fint! 🙂 Kul att ha så mkt bilder från själva förlossningen! Jag har inga, så mina minnen är rätt suddiga.

  11. Men så fint <3

    Jag tycker inte alls du var en drama queen som blev arg på din man, jag hade blivit tokig om min man gjort så.

  12. Gu så vackra bilder och så fint berättat. Gråter lite här på morgonen.
    Nils är också född med surläppen ute, haha! Den kommer fram dagligen här speciellt när man inte får som man vill…

Write A Comment