Ooorkar nästan inte börja skriva för jag har lite svårt att sortera vilka detaljer som inte behöver vara inkluderade. Allt känns ju som en så himla viktig pussenbit. Men jag ska försöka speeda upp lite.

OK, jag jobbade min sista dag fredag den tredje mars, det enda jag ville göra den kommande ”lediga” veckan var att städa, tvätta och fortsätta projekt utdrivning. Men jag såg verkligen fram emot att ha en vecka av egen tid och lugn. Jag började helgen med en långpromenad vilket startade allt, jag fick värkar var tionde minut. Lördagen tog slut och jag hade värkar var 10e minut hela natten. Söndagen kom och gick och jag hade fortfarande värkar var 10e minut. Vilket jag sa till ALLA som frågade hur jag mådde. Haha, oj vad det får folk att bli obekväma!

Måndagen kom och jag kände att det liksom var på G ännu mer nu och av alla känslor man kunde känna här så var jag bara så ledsen. Jag förstod att det troligen var den sista dagen eller iallafall dagarna som jag hade WK för mig själv. Sista timmarna han var min enda minigris och sista gången han hade full access till mig. UGH, mitt arma hjärta. Där låg han i sängen ovetandes om att hela hans värld skulle vändas upp och ner. Så jag tvingade mig mer eller mindre ner i hans säng och grinade i hans hår hela morgonen samtidigt som jag hade värkar. Noll parenting points.

KC bestämde sig att arbeta hemifrån och det var skönt att ha honom nära. Vi tog WK till dagis, mer gråt ifrån min sida, och sen åkte vi till min midwife appointment för ett rutinbesök. Hon sa att det inte alls var ett barn på G utan att jag bara var en centimeter öppen och att jag kanske kunde ha barn senare i veckan om jag hade tur.. yada yada yada. Hon sa att jag troligen var lite uttorkad och att det var därför jag hade värkar, så jag fick order om att dricka vatten, ta en Benadryl, sova och sluta ha värkar. Jag blev lite sur för att hon lät så himla bestämd, men vi gjorde vad hon sa. Åkte och åt lunch, hem och sov framför något värdelöst tv-program KC ville se. MEN nu började värkarna göra så pass ont att jag började humma mig igenom dem, gärna på alla fyra och jag svor långa ramsor till midwifen som så uppenbarligen hade feeeeeel feeeeel feeeeeel.

KC hämtade WK ifrån dagis och jag fick grov ångest av att tänka på att vi skulle föda barn och att WK skulle vara hos våra grannar som så generöst erbjudit sig att ta WK om vi skulle behöva hjälp. Så istället för att använda dem så ringde jag till min vän Darlene och bönade henne att ta WK, och jag behövde faktiskt inte böna för hon svarade telefonen med ”are you in labor?! Can I help?” Hon har tre barn själv och WK älskar henne och hennes barn så det var en så lätt transition. KC packade en väska till WK men kläder för en hel vinter typ.. 7 par byxor, 4 par skor, filtar, nallar, två jackor… och klockan sju på kvällen så åkte de två till Darlene, jag passade på att städa och titta på Girls och när jag kände mig mentalt redo så ringde jag the midwife on call och berättade att vi höll på att föda barn och hon gav mig grönt ljus för att komma in! Med de nyheterna, att jag faktiskt skulle föda barn, så blev jag så lugn.. att värkarna slutade! Moooother!

Jag blev så uppgiven av att allt stannade av.. när KC kom hem efter att ha lämnat av WK så var jag nära att be honom att bara vända om igen och hämta WK, för vi skulle ALDRIG få barn. Men jag orkade inte.. jag orkade inget alls. Det här var ändå måndag och jag hade haft värkar dygnet runt sedan lördagsförmiddag och jag började känna mig trött och less.

Så vi packade ihop.. jag morrade åt KC att ta rätt väg till sjukhuset denna gång. Jag fick äntligen en värk i bilen men nu var det nog 15-20 minuter isär. Vi parkerade bilen, checkade in och jag funderade på att fejka en värk inför sjuksystern som hjälpte oss bara för att hon inte skulle tycka illa om oss som så uppenbarligen inte var in labour.

Förlossningsberättelse för WK del 1. 

Förlossningsberättelse för WK del 2. 

6 Comments

  1. Åååh vad spännande!! Och vad skönt att WK kunde vara hos kompisen i stället. Okej, nu är jag redo för fortsättningen! (Obs, ta den tid du behöver. Såklart. ;))

  2. Grymt jobbat!!!
    Usch, förstår den där ångesten emot WK. Hur känns det nu? Har du fortfarande dåligt samvete över att inte bara vara hans mamma längre?
    Vi är gravida med no 2 och jag har sjuk ångest för just detta. Vill liksom inte dela min uppmärksamhet och kärlek.

  3. Vilka fina sista bilder på dig, WK och magen trots smärtan i dem. Förstår sorgen. Hade den själv innan vi fick vår lillebror. Nu är det självklart att jag har båda och att de delar på mig. Och att jag älskar båda precis lika mycket på precis samma sätt fast ändå olika.

  4. Ååå vad jag relaterar till din sorg och lessenhet för storebror!! Jag ska föda vårt andra i juli och parallellt med glädjen över ett till barn så finns ett sånt vemod och ibland förtvivlan för vår 2, 5-årings skull. Som du uttrycker det, hans värld kommer att vändas upp och ner och jag kommer aldrig mer bara vara hans, och han har ingen aning….känns så sorgligt på nåt sätt och mitt hjärta värker….

  5. Vad jobbigt att de inte tyckte att du kommit igång ordentligt när du haft värkar i flera dagar! Särskilt jobbigt måste det varit eftersom du i princip visste att du skulle föda med hjälp av kejsarsnitt och inte vaginalt och då kan det väl inte spela så stor roll hur öppen man är? Du ville väl mest att det hela skulle ha satt igång… Men lida “i onödan” är det väl ingen som vill?

    Skönt att han kom ut till slut i alla fall, de gör ju det!

    Det ska bli intressant att läsa fortsättningen på din berättelse! 🙂

Write A Comment