Ok Akuten, Två frågor denna gång!

Tove undrar: Jag undrar om det är fler som har/har haft det kämpigt första tiden med första spädbarnet. Och hur ni gjorde för att komma vidare… hitta rätt.

Och jag undrar: Inskolning.. Hur gör man? WK börjar alltså på dagis nästa måndag. Filosofin i USA (?)och på det dagiset där vi börjar är att köra hela dagar ifrån början samt att “börjar barnet gråta så lämna det direkt till en pedagog, säg hejdå och gå, dra inte ut på avskedet“. Vi hälsade på dagiset förra veckan och det gick bra, även om vi alla tre var så slut efter en timme där att vi inte orkade äta middag eller prata med varandra efter så hade WK det kul. Det är ursorgligt att han ska sluta hos sin dagmamma, men han behöver mer stimulering och barn i sin egen ålder. Men så, hur tycker ni att man gör en inskolning lyckad? Ska man göra som de säger här, typ dra av plåstret snabbt, eller ska man göra som Louise Hallin och låta det vara typ halva dagar i en vecka eller två? Det sistnämnda är typ omöjligt att fixa iom jobb som inte är flexibelt. 

Vill du ha hjälp av en världsbest tribe? Lämna en fråga i kommentarerna så ser jag till att den läggs ut.

30 Comments

  1. Hej Tove!
    Nej du är inte ensam! Vi är många som har det kämpigt när vi fött vårt första barn. Kämpa på!
    Kram

    • Nej jisses, Tove! Mitt enda tips är att försöka komma UT, träffa folk, mammor, vänner.

      • Tack så mycket för all pepp och tips ni gett mig här! Igår var jag på bäbisträff och det var fint. Idag ska jag hem till en föräldraledig kollega och äta lunch. Vårt barn är underbart, men såklart krävande som alla bäbisar. Hur jobbigt det än känns ibland så är det värt allt att se honom växa och utvecklas lite för varje dag! 🙂

  2. Vi skolade in vår tjej när hon var 20 månader på dagis i USA. Hon hade varit hemma med mig själv fram tills dess så det var verkligen en förändring. Där existerar inte heller inskolning. De tittar på en som om man är tokig när man frågade om inskolning. Ska ni också gå på dagis typ? Där var det lämna och gå som gällde och de ville inte/man fick inte stanna kvar av säkerhet för de andra barnen (inga andra vuxna än personal fick vara där). Det gick faktiskt jättebra (vilket jag tror beror 100% på hur hon är som person, inte att noll inskolning är toppen). Hon grät kanske lite vid lämning men det gick över på några dagar. Men mitt tips är att prata om det jättemycket. Hur ni ska göra vid lämning, vad som händer sen, när ni kommer och hämtar osv. Nu är ju WK van vid att var borta från er på dagarna men jag kan ändå rekommendera Daniel Tiger om han inte redan tittar på det. Vi har haft massa hjälp av flera avsnitt. Sen kan ni gå och sjunga “grownups come back” i kör hemma för att pränta in budskapet:)

  3. Här där vi bor, i södra Spanien, är det också tredagars inskolning. Men föräldrarna får aldig vara med. Det innebär istället att de tre första dagarna lämnas barnet kortare tid; 2-3 timmar, och från dag fyra är det heldag (som bara är fem timmar, på ett fåtal förskolor kan man ha barnen längre, och in på eftermiddagen, men det är ovanligt att det går).
    Avskedet är mycket snabbt, man bara lämnar barnet vid dörren. Föräldrarna får aldrig komma in på förskolan. Jag säger inte att jag gillar det, men det är så det är.
    Sedan får barnen inte smutsa ner sig på förskolan, och på vår kommer de ut nykammade, med nya frisyrer och barnparfym. Jag har bett att slippa barnparfym på vår lilla.
    I början var det tufft med lämningarna, men det blev bra till slut.

  4. Jobbar som förskollärare och har också varit med om många inskolningar med olika metoder beroende på vad förskolan hade bestämt om hur en inskolning går till. Tycker att flera olika metoder funkar lika bra, men det viktigaste för att få inskolningen att funka är att ni föräldrar följer planen och är tydliga mot WK vad som skall hända. Inte darra på manschetten även om ni dör en smula inombords ( det är helt normalt att känna så!). Sen ser jag gärna att pappor skolar in, min erfarenhet är att det över lag funkar bättre då. Lycka till!
    Kram Anna N

  5. Tove. Jag tyckte det var skitjobbigt att bli mamma. Spädbarnstiden var jätte-ångestfylld och inte alls som jag tänkt mig. Jag var nervös, trött, stressad, ensam, hungrig och saknade mitt gamla liv och min identitet. Fick nån slags identitetskris, helt plötsligt var jag bara en mat-maskin, fick ångest varje morgon av att bara vara hemma och se timmarna sakta ticka förbi, med stort ansvar över en liten bäbis. Det var en väldigt stor omställning att få barn, även om jag älskade mitt barn över allt annat så var jag inte beredd på tyngden av ansvaret och hur jag helt förlorade min gamla frihet. Jag ammade, barnet tog inte flaska, så jag var låst på ett sätt jag aldrig varit förut. Det gick sakta över. Barnet blev större, jag kom mig ut mer, träffade andra mammor (hjälpte jättemycket!). Gick på baby-sång och försökte gå långa promenader för att få luft och motion. Nu älskar jag att vara mamma men spädbarnstiden var jobbig. Håll ut. Det är ok att tycka att det är jobbigt, du älskar inte ditt barn mindre för det. Kanske inte så många råd, men i alla fall kanske en liten tröst? Nu kan jag nästan längta tillbaka till dagarna jag låg också såg tillbaka till aidensfield ammandes i soffan hela dagarna, men då tyckte jag det var ohyggligt tråkigt.

  6. Det som hjälper de barn som jag skolar in (är ju förskollärare) är att ha en bestämd plan med barnet! Och hålla den. Typ ha som tradition att ni kommer in, hjälper han av med kläder, läser en bok tillsammans (nåtmed ett tydligt slut. Typ leka med blocks kan man ju göra i oändlighet medan en bok tar slut!) Och den gå. Och ja! När du sagt hej då så gå!! Annars gråter barnet innan du går, medan du läser, medan du säger hej då hundra gånger och sen efter du gått. Så snart du gått kan pedagogerna ta över tröstandet och vägledandet. Med en förälder närvarande är det omöjligt att trösta.
    Så berätta planen för WK i förväg och håll den!
    De flesta skolor brukar meddela hur det går de första dagarna medan du är på jobbet för att lätta ditt hjärta!

  7. Tove: jag vet inte hur gammalt ditt barn är. Mitt är åtta månader och för en månad sedan blev det roligt! Eller roligare när han började krypa. Då blev han en person som på egen hand kunde fixa och greja med vad han nu ville.
    Innan dess var det mest ett kolli jag bar runt på. Något jag aldrig fick glömma och ett tungt ansvar.
    När barnet börjar visa mer personlighet. Vad han tycker är roligt/spännande/äckligt/läskigt osv så kunde jag knyta än så som man gör till en vän. Innan var han mest ett ansvar.
    Jag kände och känner mig ensam rätt ofta. Mycket ansvar, blöjbyten, mat, fix, handla och lite vuxet sällskap som stimulerar mig. Tyckte livet blev lättare och jag blev en bättre mamma när jag började göra saker bara för min skull igen. Det blir bättre!

    • Oh jag håller med!! Det där att man kan bli kompis med sitt barn är så mycket roligare!!

  8. Tove: Det ÄR kämpigt, det första är att erkänna det och tillåta det att vara så och inte tänka att man är en kass förälder för det! Sen att våga lita på magkänslan. Alltså jag vet, kass råd, hur gör man det (?!) men det är verkligen så. Våga prova dig fram och lita på att du vet bättre än alla i hela världen vad som är bäst för ditt barn (ja, förutom barnets andra förälder kanske).

    Det är många som har sagt bra praktiska saker om inskolning ovan och jag instämmer. Men en sak angående avsked: gå inte bara utan att WK är 1. förberedd innan 2. medveten om att du går. Viktigt!! Hade svårigheter med min stora dotter i början… hon var SÅ ledsen. Inte i några minuter, utan grät efter oss i timmar. Fruktansvärt! Men även sen grät hon nästan varje dag vid avsked. De gångerna det blev helt fel (och det känner man ju!) var det en fröken (jaja, pedagog heter det väl men det var lagom pedagogiskt…) som bara avledde och sen skickade ut mig när hon var distraherad. Plötsligt var mamma borta och hon fick panik. När det gick bra följde hon och jag samma rutin med att klä av, gå med in, lägga ett gosedjur på hyllan, pussa och krama och sen vinka. Även då hon var ledsen visste hon ändå vad som gällde och kunde vara trygg i det.

    Personalen har rätt i att man inte ska vara på väg ut igenom dörren 15 gånger innan man verkligen går, men att avskedet kan ta tid är en annan sak och måste få vara upp till er och WK!

    • Håller med här! Jättejätteviktigt att vara tydlig med att du går och att när du sagt Hejdå verkligen går. Försök ha tydliga rutiner och försök att kommunicera med personalen. Jag jobbar på förskola i Sverige och vi finns ju med i avskedet som stör men försöker att vara lyhörd för hur barn och föräldrar vill att avskedet ska gå till men det är mycket lättare när man kommunicerar.

  9. Jag jobbar som förskollärare och har några inskolningar i bagaget ☺ det som är viktigast är att känna av hur barnet är och reagerar när det kommer till förskolan. Är barnet väldigt nyfiken och inte alls bryr sig om föräldrarna kan man lättare köra en kortare inskolning, tex att föräldrarna är med de två första dagarna och då är det kortare dagar. Dag tre utökas tiden något men utan föräldrar osv. På så vis är de flesta barn inskolade och trygga efter 1 vecka.
    Men det viktigaste är att få föräldrarna trygga, för om föräldrarna känner sig trygga blir i regel ofta barnet tryggt också.
    Prata med pedagogerna, dom måste ju vara lite medgörlig tycker man. Fråga annars om föräldrainflytande
    Men jag tror att det kommer gå jätte bra för både WK och er!! Stort lycka till!!

  10. Sorry för test men det såg ut som om jag inte skulle kunna posta utan att fylla i webbsida, men det gick ju! 🙂
    Jag bor i Spanien och har en 3-årig son som skolats in 2 gånger, först på dagis och i september på skola. Det har rört sig om 2-3 dagars inskolning och har fungerat bra. Det jag har starkast åsikt om är själva avskedet och hur man ska bete sig om barnet blir ledset. På min sons dagis var de väldigt rädda för att han skulle bli ledsen och visade att om han blev det att jag gjorde bäst i att gå snabbast möjligt. En gång försökte en pedagog nästan slita honom ur famnen på mig. Jag är av den bestämda åsikten att man ska ta sig tid för att säga hejdå, kramas, pussas och kramas igen om det behövs. Precis som man gör om en vuxen blir ledsen när man ska skiljas åt. Barnet kommer att bli ledset. Men det känner kanske att det är ok. Att bara vinka käckt och springa kommer förmodligen leda till att barnet inte kommer att gråta, men det kommer ha samma känslor inombords. Jag föredrar att min son uttrycker de känslor han har och tycker inte man ska få panik över lite tårar. Under en period när jag kände att avskeden var jobbiga började jag prata med honom i bilen inför lämning, gick igenom vad som skulle hända, kram, puss, säga hejdå, mamma gå, pappa hämtar sen. Och då gick det bättre. Men min upplevelse generellt är att man inte ska vara så rädd för att avskedet blir lite tårfyllt. Det är i alla fall ärligt och öppet. De är små och det är en ny miljö. Det är ok att känna saker. Det är också bra att prata mycket om det, de förstår mer än man tror.

    • Jag håller med dig Carin! Vi hade också tre dagars inskolning och jag tror på att försöka förbereda på avsked och försöka bestämma en liten kort rutin. Jag tror på som nån annan mamma skrev att stanna iallfall i 20 minuter första dagarna… och inte börja prata avsked direkt utan först följa med och upptäcka förskolan, hälsa på alla barn, lärare etc. Jag brukar även köra på 10, 5, 2 minuter. Jag säger till 10 minuter innan, sen 5 minuter och sista 2 minuter… t.ex. innan vi ska gå hemifrån. Ärlig och öppen!

      I vårt fall har vi en ganska lång rutin där jag följer med in, vi pratar med lärarna, han hejar och leker lite med kompisar 5min, sen säger jag att nu måste jag gå, vi kramas och sen så vinkar han hejdå i fönstret och jag önskar honom trevlig dag och säger att han ska gå och äta frukost…

  11. Vår dotter nu 2,5 år skolades in på dagis vid 16 mån ålder. Hon är extremt mammig dock rätt tuff och social tjej. Pga mammigheten överlät jag hela inskolningen till pappan och det tog tre dagar sen åt och sov hon där utan problem (utan förälder). Vi var lite chockade för man hör så många skräckhistorier. Lycka till!

  12. Jag skrev ett inlägg igår på min blogg och fick några bra tips. Jag tycker om din föräldraakut och de gensvar du får, så jag tänker ställa min fråga här också, då alla tips är välkomna.

    Fråga:
    Vi har svårt att få vår snart 1,5 åriga dotter att äta kött(korv, kyckling, köttfärs..), det spelar ingen roll om vi försöker “gömma” småbitarna bland sås, mos eller dyl, hon hittar dom i vilket fall och ratar dom.
    What to do?!

    • Måste hon äta kött om hon inte vill? Det går utmärkt att växa upp på en köttfri diet! Livsmedelsverket har rekommendationer på sin hemsida. Gör inte som det italienska paret som gav sitt barn näringsbrist (idioter som dessutom får folk att tro att barn måste äta kött) utan laga näringsmässigt fullgod vegomat till henne. Det viktigaste är väl att hon äter, och köttfritt är dessutom bra både för kropp, miljö och för djuren! Det finns en Facebook-grupp för vegoföräldrar också.:)

    • Äter hon ägg? Det innehåller ju nästan allt kroppen behöver förutom C-vitamin. Annars – fortsätt erbjud och uppmuntra men pressa inte.

    • Vi hade samma “problem” med vår dotter och hennes doktor sa då att så länge hon drack mjölk och äter lite ost så får hon i sig tillräckligt med protein. Jag tror hon var strax under 2 år då.

  13. Ang första frågan: hitta andra atr prata med! Babysång, bvc, andra vänner? Det är ok att tycka saker går i svackor, be om hjälp ❤

    Ang. Inskolning är det nog det klassiska svaret att lyssna på ditt barn. Vi hade möjlighet att skola in en hel vecka med vår jobbsituation, efter en halv dag behövdes typ inte mer. Han var då 1:5. Men vi körde halvdagar en vecka. Efter en månad började han gråta vid lämning och hämtning, gick över på en vecka. Då lämnade vi med vanlig rutin för att inte visa för honom att vi också blir rädda för att lämna, men då var han redan trygg på personalen och det gjorde det lättare så klart.

  14. Jag tror att fokus bör ligga på hur väl han connectar med någon ur personalen. Att han hittar någon som han kan känna sig trygg hos och inte hatta mellan alla pedagoger.

    Personligen skulle jag aldrig lämna mitt barn skrikandes och rusa därifrån dag 1(om jag hade ett val). Då gör man ju lämning till något jobbigt. Pratar vi dag 102 så är det ju en annan femma. Jag tror att känns det fel så ÄR det fel.

    du kan inte ta ut två dagars ledighet och vara med honom på förskolan dag 1 och köra kortdag dag 2?

    Det finns så många underliga rutiner kring barn som är för små för att kunna uttrycka sig helt. I Sverige var det vanligt att man lämnade sina sjuka barn på sjukhuset (de behövde inneliggande vård) i två veckor utan kontakt med förälder på inrådan av personalen. Detta för att barnen inte skulle skrika. Efter två veckor var anknytningen typ bruten, så då skrek inte barnen längre när föräldrarna gick (efter att ha hälsat på). Vad jag vill ha fram är att bara för att man jobbar med barn betyder det inte att man vet vad som är bäst för dem. Mama knows best!

    OBS! Man kan bara göra så gott situationen tillåter! Det vet vi alla!

  15. Har ocksa skolat in barn pa amerikansk forskola. Fordelen med att WK borjar mitt i terminen ar ju att alla barn inte ar nya och grater i famnen pa pedagogerna, da alla foraldrar dragit av plastret och gatt samtidigt. I September ar det verkligen kaos med alla gratades barn och ett par larare som desperat forsoker trosta alla, WK’s pedagoger kan ju ta hand om honom lite extra da de andra barnen redan ar vana vid forskola. Fraga om du/ni kan stanna 15-20 min pa morgonen den forsta veckan och sen ga? En mini-inskolning pa amerikanskt vis? Funkade pa min son. Han blev trygg, blev inget tvarstopp och grat i dorren, utan han fick komma in i leken och aktiviteten, sen nar han var glad och upptagen sa jag hejda, puss och kram och gick. I bland grat han, ibland sa han bara “hejda mamma”. Sag det dock fran borjan, att “mamma ar har en stund, men sen gar jag” sa att det inte blir en stor overraskning att du ska ga. En san mini-inskolning gor att du ocksa lar kanna pedagogerna och se lite hur det gar till pa forskolan. Lycka till! WK kanske ur-trivs och inte alls har nagra separationsproblem. Tror att det ar viktigt att det finns en larare han knyter an till och gillar. Min son gar pa en kyrklig forskola, vilket jag egentligen inte alls gillar, men jag alskar hans larare sa det gor att jag har overseende med allt “religiost dravvel”. 😉

  16. Jag har skolat in två väldigt olika barn, en osäker ledsen, en trygg och glad. Bägge behövde mig där ett par timmar första veckan. Hela dagen första dagen, halva dagen andra dagen, och sen lite efter behov resten av vecka 1. Om du kan så skulle jag tipsa om att vara med en del i början. Då får man en bra känsla för stället och barnet hinner vänja sig lite. Men han kommer greja det hur ni än gör, det är säkerligen en större grej för dig än för honom.

  17. Vi hade också 3-dagars. “hela dagar” förälder mwd hela första dagen och sedan satt man en timme nu och då till personalrummet. Funkade bra för båda barnen.
    Det som var extra ovanligt för dem var ju att vara utan sin föräldrar och det har ni ju klarat av…
    Lycka till!

  18. Angående inskolning så körde de någon slags tredagarsmetod på vår förskola (och tror det är rätt vanligt att de gör så i Sverige). Föräldern är med barnet i tre hela dagar på förskolan och har då ansvar för lek och toabesök/blöjbyten etc, samt sitter bredvid barnet vid mattillfällena. Syftet är att visa barnet att detta är en okej/härlig plats att vara på. Tror jag… Fjärde dagen lämnar en ungen själv (med överlämning till en pedagog) och hämtar lite tidigare, kanske direkt efter eftermiddagsvilan? Och sen får barnet gå till typ klockan tre i en vecka innan den kan börja gå sina vanliga tider. Om allt fungerat bra. För oss fungerade det väldigt smidigt. Vi har skolat in två gånger, en gång när H var 1 år och 4 månader, och en gång nu i höstas när han precis fyllt 2. Lite härligare denna gång om en säger, men rent generellt har det gått bra båda gångerna. På hans första förskola kunde han gråta vid avsked (även om han snabbt blev glad igen) men det har ALDRIG hänt på den han går på nu. Kanske har det med förskolan att göra, kanske med mognad. Oavsett vad är det skönt. Lycka till!

Write A Comment