Ibland är jag så tacksam att det skulle vara omöjligt att skilja mig. Jag skulle vara screwed, totalt. Vi har så sjukt olika förutsättningar och jag är the loohooseeheer i den ekvationen. KC har ett högbetalt jobb, kontakter att screw mig totalt om han ville, och alla rättigheter på sin sida. Jag har bara “mamma rollen” för mig. Noll inkomst att tala om, noll familj eller skyddsnät. KC skulle få vårdnaden, slottet och leva lycklig i alla dagar och jag skulle antingen få bo ensam och sur i USA för att få träffa WK och Ninja, eller bo i Sverige utan barn. Hepp. Det är så läskigt att tänka på och absolut inget jag går och fantiserar om, vi är lyckligt gifta, än så länge. haha. Men en dag som denna, när vi båda sovit kanske en timme var under natten, men en trött och skitsur toddler som INTE vill sova, leka, äta, you name it, så är det tungt att ens vara omgiven av människor. Oavsett om man älskar dem till döds eller inte.

Jag har tänk att om jag skulle bott i Sverige, i ett jämlikt förhållande, med lätta förutsättningar att klara mig på egen hand (with a little help from my friends) så skulle jag nog.. se en möjlighet att skilja mig om jag bara kände mig trött och less? Nu finns inte den möjligheten utan den enda lösningen för mig, och oss som ett team, är att arbeta på att vara lyckliga ihop. Vi har inte råd att inte vara lyckliga för konsekvenserna är.. så höga. Vi måste måste måste prioritera varandra, förstå varandra, förlåta varandra. Och jag tänker att om vi hade varit mer jämlika.. så hade vi nog båda sett på vårt förhållande lite annorlunda. Nu är iofs KC kristen och tror på att man är gifta för ever and ever, och jag tror nog mer att man bör skilja sig om man inte är lycklig, kanske lite quick fix. är du inte lycklig? VARFÖR stannar du då?

Oavsett, något att tänka på. Att göra det svårt kanske är lösningen? Pratade med en vän i går och hennes föräldrar är lyckligt gifta efter 60 års förhållande. De träffades första gången på deras egna bröllop, i Syrien, efter allt var arrangerat för dem. Hej och hå.

Hur tänker ni? Ser ni ett giftemål/förhållande som något just nu eller som något för ever and ever?

Jag har aldrig sett ett förhållande som något som är för alltid, men jag inser nu att jag hamnat i det.

Casey + Linnéa 2014-38

33 Comments

  1. Pingback: Ett jämställt förhållande? - Linnéa i USA

  2. Jag är i en liknande situation som du, fast bor i Spanien. Min man tjänar ganska bra, jag blev arbetslös under graviditeten och jobbar nu deltid. I Spanien brukar dock vårdnaden och hemmet gå till mamman, så där skulle jag “vinna”. Men jag kunde inte vid eventuell skilsmässa bara ta mitt pick och pack och dra hem, för vår dotters skull skulle vi vara tvungna att stanna i samma land. Men jag känner nog att äktenskap är för evigt, så länge man inte blir misshandlad eller så. Jag tror många tar för lätt på det, och ger upp mid minsta lilla motgång.

  3. Jag tänker att vårt äktenskap får så lov att hålla de närmsta 10-12 åren iaf, tills barnen är myndiga och själva bestämmer var de ska bo. Vad skulle annars hända liksom? Var skulle vi bo? Vi är från två olika länder och bor i ett tredje… Maken har inte svenskt medborgarskap, vi är i USA via hans jobb, jag skulle nog inte vilja bo i Israel om vi skiljde oss även om jag kan. Vi är rätt likställda i vår ekonomiska sits så det skulle ju mest handla om logistikproblem, dock ganska stora sådana. Det kändes som ett stort steg att besluta att skaffa barn med en person från ett annat land men samtidigt var det ju så självklart att det skulle vara så. Det blev lite lättare av att se hur mina svärföräldrar hanterade sin skilsmässa, de lämnade i stort sett in ett gemensamt papper till domstolen för att det skulle bli legalt och sedan fixade de husförsäljning och uppdelning av tillgångar tillsammans utan advokater. Om de kunde vara så civiliserade så kändes det som att vi nog skulle kunna klara av att se till varandras och våra barns bästa om vi hamnade i en liknande situation. Nu känner jag förvisso också att jag lever i ett lyckligt äktenskap och har inte funderat ett dugg på skilsmässa sedan jag slutade amma den yngste (då tänkte jag det iofs dagligen, jädra hormoner…) men det kanske är lite tack vare att jag inte ser skilsmässa som ett alternativ.

  4. Eftersom det är mannen som är “utlänningen med osäker anställning” i vårt förhållande så är det nog han som har mest att förlora om vi går skilda vägar. Samtidigt skulle jag, kanske, hamna i en liknande situation som BackstageBella med mitt barns pappa i Spanien, men det är inte säkert. Han kan få en lägenhet och han har ju ett jobb som han kan försörja sig på. Jag står på kontraktet på vår hyresrätt nu och han går inte att skriva in, tyvärr. Jag har en fast tjänst och lite bättre lön än vad han har. Så jag är inte orolig för mig på det sättet. Samtidigt tycker jag att det bästa alternativet för oss är att fortsätta vara tillsammans, åtminstone ser det ut så nu. Och vi har inga tankar på att separera heller, så det är nog lugnt. Men man vet ju aldrig hur en relation utvecklas. Och detta med att få barn är ju minsann en stooor utmaning. Det märker jag tydligt.

  5. Intressant Linnea och jag har skrivit om detta på min blogg. Man är väldigt “naken” som utlänning om man skaffar barn och inte har ett schysst jobb. Detta hände mig! Gift med en amerikan, alla lyckliga och tre barn, han jobbade och jag var hemma. En dag tog lyckan abrupt över och där stod jag utan inkomst och ingen familj som stöd. En mardröm. MARDRÖM!

    Fattar inte vart jag fick energin ifrån eftersom skilsmässan var ett helvete som drog ut i nästan två år. Men jag hittade ett jobb, betalade inte mycket, pluggade på kvällarna och bodde hos en amerikansk familj. Barnen bodde i vårt hus och jag bodde där halva tiden och halva tiden hos den amerikanska familjen. Min exman var hemsk under den här tiden.

    Blev färdig med min utbildning, har jobbat upp mig, har nu ett helt fantastiskt jobb, jättebra lön, fina barn, omgift, ett barn till och skulle något hända, ja då kan jag ta hand om alla.

    Jag säger bara från min egen erfarenhet, se till att du kan ta hand om dig själv och dina barn. Räkna inte med alimony och child support är ju inget att räkna med för resten av livet.

    Med detta sagt, så önskar jag naturligtvis er ett äktenskap som varar livet ut! ❤️

  6. Jag ar varken gift eller skild, men blir lite forvanad over alla kommentarer om att “det ar for latt att skilja sig”. Jag har aldrig traffat pa nagon som tyckt det var latt att skilja sig, som inte testat pa allt. Verkar det latt har man nog oftast inte fatt hora hela historien. Vad de gatt igenom, vad de testat. Daremot ar det latt att doma andra och dess handlande.

    • Jag tror inte alls att det är lätt att skilja sig! Kommer ifrån en familj som skiljde sig och det var absolut nödvändigt och den bästa och enda lösningen.

  7. Sådär ser det ju ut för många. De har inga nätverk, är inte självförsörjande, är beroende av sin make. Kvinnor som tvingas stanna med sina män för att de inte klarar sig annars, eller för att de inte annars får träffa sin barn. Kvinnor som får leva i förtryck och våld för att det inte finns nån annan utväg för dem.

    Jag tycker att kvinnor ska vara självständiga och självförsörjande och alltid ha möjligheten att skilja sig om de vill. Det ska inte vara “svårt” att skilja sig, tvärtom. Kvinnor dödas för att det i många länder är för svårt att genomgå, eller klara sig, efter en skilsmässa.

    Jag hoppas alla som kommenterar här inser det.

    • Det tar jag föregivet/hoppas att alla förstår, tror vi talat om olika förutsättningar. Jag talar om att man lever i ett förhållande som inte länge är kul eller passionerat, inte där man är förtryckt. Stor viktig skillnad!

  8. Intressant tanke Linnéa! Att det svåra kan göra att man lättare hålls ihop! Där i stunden när tröttheten är som hemskast är det skitjobbigt och du vill bara gråta själv instängd i skafferiet, men det kommer andra dagar, bättre dagar och jag tänkte här om dagen. Att om några år, när man klarat av småbranårsen och känner att man fortfarande vill leva tillsammans, då ska man ta me tusan ha en fest och fira!!!

  9. Det här väckte självklart mina tankar då jag separerade från mitt barns pappa… och vi nu bor på lååångdistans till honom i Spanien. Det var inget lätt beslut och jag försökte få det att fungera och funderade i över ett år innan jag gick ut med beslutet och bestämde mig för en framtid för mig och barnet i Sverige. Vårat förhållande fungerade nog bara när vi bodde i hans land, med hans språk, kultur, vänner etc. Sen kände jag nog att jag vann mer på att separera mig, inte i egentid som är typ noll… men i att jag tar hand om mig själv och barnet… inte även en tredje person. Nu var det så att jag tjänade mer pengar så det väger in. Jag har stöd från mina föräldrar.

    Min moster, fick barn (mina kusiner) med en man från USA för 35 år sedan och när hon ville skiljas så tog hon med barnen på “semester” till Sverige och stannade… barnet blev hämtade efter domslutsbeslut och hon fick mer eller mindre inte träffa barnen alls tills de blev myndiga…

    Om man är beroende så hamnar man ju lätt i en kvinnofälla, där man står ut med mycket mer saker, som otrohet etc. Jag är nog alldeles för självständig för att vilja vara i en beroendesituation, ville aldrig gifta mig, ha gemensam ekonomi etc.

    Ja, det är nog lätt att se det som ett helvete… men förhoppningsvis så är din man en så fin generös person att han vill dig väl, vill barnen väl etc. så han skulle betala… För så är det väl ändå? I Spanien har jag en vän där mannen får betala kvinnan när hon velat separera (trots att det är hon som varit otrogen) och nu bor hon med sin nya kille i deras gamla lägenhet (som han betalar)… Bra skydd för barnen självklart!
    Kanske bra att skriva något om detta, juridiskt papper, för barnens skull…

  10. Förstår helt ditt resonemang, men det skulle väl också kunna vara så att ni tillsammans en dag bestämmer er för skilsmässa och INTE är ovänner. Långt ifrån alla som skiljer sig, gör ju det på grund av bråk och ovänskap. Skulle det inte kunna vara så att ni går isär i framtiden, och löser saker på ett vettigt och vänligt sätt, med delad vårdnad, goda ekonomiska lösningar och fortsatt kommunikation? Eller är det liksom en otänkbar tanke? (OBS: Menar såklart inte att ni skall skilja er, bara om situationen uppstod!) Kram!

  11. Jag tror på kärlek. Kärlek till mina barn och min man. Jag tror på att vi kommer vara gifta för evigt och om jag inte trott det.. hade vi inte redan förlorat då? Man måste väl tro? Hoppas. Önska. Då kommer kämparandan på köpet.
    Vi bor i sverige och i en större stad där det är omöjligt att få tag i boende om man är ensamstående med kids och en halvtaskig inkomst.. om jag vill skiljas pga att min partner varit otrogen eller liknande, kan jag det då? Är jag fast i en kvonnofälla? Så stressande..

  12. Jag tror att du har rätt i att det är svårare om man kommer från olika länder och har barn ihop – och det kanske är bra. Även om det säkert skulle fungera ändå. Amerikanska skilsmässolagar ger nog snarare mer till den andra parten, om jag har förstått det rätt. (Min nygamla amerikanska kärlek är t ex skild – och attans vad det kostade honom. Han förlorade det mesta.)

    Personligen tror jag ändå på att hålla ihop, om det går, eftersom det är utvecklande att leva med en annan människa i många år. Och det blir ändå sällan bättre i ett annat förhållande, annat än i början. Jag tror på att bestämma sig, hålla fast vid det, acceptera att det går upp och ned och att vi gör varandra såväl gott som illa. Och lära av det!

    Ni har ju dessutom redan fattat de stora besluten: flytt, giftermål, barn.

    Själv är jag mer ambivalent. Det är inte givet att flytta utomlands när man är 50+, inte givet att det går att få jobb någon annanstans eller nya vänner – och vad händer egentligen med pensionen? Vill jag på sikt bo någon annanstans än i Sverige, särskilt om jag har min son och eventuella barnbarn här?

    Eller också är det precis tvärtom. Det kanske är nu jag ska flytta, för att få lite förändring i mitt liv innan det är försent. Och vem vet om jag ens lever till pensionen?

    I dag kan jag ångra att jag inte flyttade när jag var i din ålder. Jag tror att det hade varit lättare.

  13. Jag känner EXAKT som du. Den enda skillnaden är väl att min man inte tjänar överdrivet bra, men bra mycket mer än jordnötterna jag får ihop varje månad. Nu älskar vi tack och lov varandra fortfarande (jag har varit gift halva mitt liv nu, så det känns ganska etablerat, haha), men OM vi skulle vilja gå skilda vägar ligger jag dåligt till. Min man skulle aldrig låta mig flytta till Sverige med barnen. Det skulle inte jag heller om det var ombytta roller. Med min lön idag skulle jag inte ens kunna betala en normal hyra för en familj på tre (jag och två barn). Jag vet helt ärligt inte hur jag skulle lösa mitt liv om vi skildes. Det är absolut inte som i Sverige där skyddsnätet är ett helt annat, samt att inkomst-upplägget är mer 50/50 inom familjen.

  14. Jag har varit gift i drygt 40 år med en amerikan och ang. kvinnans situation här i USA så insåg jag ganska tidigt att vi bor i ett u-land socialt sett. Jag jämför inte längre med Sverige eller med Europa, jag är tacksam över att jag inte bor i Indien (där jag har bott), eller i Brasilien där plastikoperationer är ett måste, eller i Kina där kvinnan är utstött om hon inte är gift innan hon fyllt 25 – osv, osv…. Mitt råd har alltid varit att vara 100% insatt i hur lagen fungerar vid t.ex. en skilsmässa. Men alla har vi ju dåliga dagar eller månader eller år – speciellt under stressiga småbarnsår – och skilsmässa är inte alltid den bästa lösningen.
    Till alla unga mammor vill jag säga: sluta vara så ambitiösa! Det är ok att time-out från karriären, Ni har massor med år ni kan jobba! Själv fick jag mitt drömjobb EFTER att jag varit hemma med barn tills dom började skolan. Har ni turen att kunna välja om ni vill jobba eller “bara” vara hemma med barn – var tacksamma och njut! 🙂

  15. Jag tycker inte man ger upp om man har typ två dåliga år eller så … men det är samtidigt en fråga om hur länge man ska vara olycklig eller hur länge man ska vara “rätt okej” om kärleken har dött. För det kan den ju göra när tiden går och folk förändras oavsett hur försiktig man är med varandra.
    En annan intressant fråga är om folk lever i ett kärlekslöst äktenskap men utan öppen fientlighet är det då “bättre för barnen” att stanna tillsammans eller att separera?
    Och slutligen undrar jag om kärlekslösa (kalla) äktenskap som håller ihop BARA för att man är ekonomiskt eller praktiskt beroende av varandra är så mycket bättre än alltför snabba skilsmässor (men….har man varit tillsammans länge ÄR man beroende av varandra oavsett av finanser eller barn eller praktiska grejer. Självständighet är delvis en myt tror jag).
    Skönt att ni har ett kärleksfullt förhållande och respekterar varandra och hoppas det blir så för alltid! Hoppas jag för min egen del också.
    Kram

  16. Jag tycker inte att äktenskapet är lika allvarligt som att få barn ihop. Det var därför jag tvekade så inför att försöka få barn. Vad händer om det skiter sig framöver, någon gång? Vi KAN ju inte separera. Han i Spanien och jag i Sverige. Var skulle barnet vara? Det går inte. Ingen av oss kan leva utan dottern.
    Vi har inga planer på att gå skilda vägar, men det är läskiga tankar. Vad enkelt om vi vore från samma land.

  17. Jag är skild. Det var det bästa som kunde hända mig. Så klart gick vi in med inställningen att det skulle vara för evigt men livet bjöd oss på tragedier som vi inte klarade av tillsammans.

    Nu är jag omgift och vi har barn. Och barnet gör det till “för evigt” för mig. Oavsett om vi hade varit gift eller inte.

  18. Jag känner/tänker likadant, alltså jag kanske inte är lika beroende som kvinna som många i USA är då det ända finns ett socialt skyddsnät i UK. Men jag tror att det är mkt lättare att skilja sig i Sverige på gott o ont. Jag har en vån här i London, som har det jobbigt med sin partner. De har båda varsin lägenhet i London, han bidrar inte ekonomiskt till familjen direkt och hon har less på deras förhållande. Om de skulle separera som hon pratar om så skulle det mest betyda att hon skulle få några fler barnfria dagar i veckan, då de skulle ha delad vårdnad. Hon skulle kunna bo kvar i samma lägenhet, ha samma inkomst etc. Såklart hon inte behöver oroa sig så mkt, egentligen. Men OM situationen skulle se annorlunda ut så tror jag de kanske skulle kämpa lite mer, försöka få det att fungera etc.

    Jag är inte kristen men tycker att mitt äktenskap med R betyder att vi försöker hålla ihop tills det inte går längre. Att om det behövs marriage counselling så gör vi det innan vi skiljer oss. Att vårat äktenskap betyder mer än ett förhållande där man kan packa väskan så fort man har tröttnat

  19. Jeg ser på et ekteskap som noe som helst bør vare livet ut – men hvis man etterhvert ikke er lykkelige etter å ha jobbet lenge for å bli det, synes jeg at skilsmisse er helt ok.

  20. Jag är inte ett dugg troende och ser absolut inte äktenskapet som “tills döden skiljer oss åt”. Massa saker kan ju hända som man själv inte rår över, den andra kan ju bli knäpp och börja bete sig eller vad som helst. Klart som tusan man ska skilja sig då. Men med det sagt är äktenskapet ändå något oerhört speciellt för mig och innebär ett löfte mellan min man och mig att vi har intentionen att ta oss genom livet tillsammans. Vi får inte bara sticka om det blir trist eller för att det inte känns spännande längre, då måste man jobba på det. Man måste acceptera ups and downs och kämpa för att hålla ihop det. Det är vad äktenskapet betyder för oss och det känns som en stor trygghet för mig att vi är helt överens om det. Nu har vi ju också barn tillsammans och det om något är ju en motivator att hålla ihop. Men som sagt, det finns inga garantier och skulle jag känna att vi uttömt alla vägar och inte gillar att leva med varandra längre skulle jag hellre skilja mig än att leva olycklig resten av livet. Men man måste förtjäna sin väg ut ur ett äktenskap som dr Phil säger:)

  21. Jag är inte ett dugg religiös, men ser äktenskap som något heligt och permanent. Därför tänkte jag aldrig gifta mig, haha. Trodde aldrig jag skulle stå ut med någon i mer än en månad typ. Men nu har jag varit gift i ett år och han är verkligen undantaget från alla mina regler. Det här är för evigt.

  22. Jag tycker nog att ska man gifta sig så ska man göra det endast om man har intentionen att det ska vara för resten av livet. Lite gammaldags där, är jag kanske. Men sen kan allt hända, det finns ju ingen vits med att bägge ska gå runt olyckliga så självklart måste man få skilja sig också. Men som nån annan sa, vissa verkar ge upp lite väl lätt idag. Sen kommer det här med barn in i bilden. Man ska ju vara jäkligt medveten om att den man skaffar barn med blir man aldrig kvitt. Du kommer få sitta vid samma bord som honom/henne på ditt barn bröllop och så vidare, även om ni avskyr varandra (eller så tvingar du barnet att välja, nej fy fasen!). Har man barn ihop så bör man tänka ytterligare en gång innan man skiljer sig tycker jag också (och därav 6 mån betänktetid om du har barn ihop i Sverige innan skilsmässan går igenom). Finns det verkligen inget mer att prova innan man går skilda vägar? Men såklart, även barnen kan må bättre av en skilsmässa än två ständigt bittra och bråkande föräldrar! Det är inte lätt med relationer… men när man bestämmer sig för att satsa på dem så bör det vara med önskan och intentionen att det ska vara för resten av livet, det tycker jag verkligen. Annars kan man förbli barnlös sambo, det är enklare om man ångrar sig!

  23. alltså OBS att jag aldrig någonsin förespråkar att man ska stanna i ett förhållande där man är genuint olycklig eller blir utsatt för någon form av våld. men jag tror faktiskt att folk “ger upp” lite för lätt. å andra sidan är jag inte en person som tror på evig kärlek eller att det var bättre förr. jag tror bara att det är naivt att tro att man alltid kommer vara nykär, och att man både ska och kan jobba på ett förhållande. men det förutsätter ju att båda vill och inte att den ena redan i tankarna är någon annanstans. vi är ett resultat av samhället vi bor i liksom. kollar man på äldre generationen så är det ju inte så att de var ihop för att de var kära i varandra utan för att det var oekonomiskt och läskigt och farligt och helt enkelt otänkbart av andra skäl att skilja sig, medan idag ser man ju faktiskt det hända löjligt ofta. men jag tror mer att det handlar om att folk går in i förhållanden för lätt och blir “clouded” av den här nykärheten, och sen visar det sig att vi delar inte värderingar men vi har en unge ihop som vi ska uppfostra på olika håll. tycker bara folk ska skita i tvåsamheten ibland, haha. men!! däremot tror jag att ett förhållande mår bra av att folk tror på evig kärlek/att ett giftermål ska hålla hela livet för det gör ju att folk kämpar för att de inte har något annat val i deras huvud. men det(i kombination med patriarkatet överlag) gör ju tyvärr också att folk stannar i destruktiva förhållanden.

  24. Det ar kanske darfor sa manga ar otrogna, testar om nagot annat finns innan man byter. Cyniskt kanske.
    Sa lange man inte blir bitter och blir totalt likgiltiga for varandra sa finns det nagon form av karlek dar. Men nar allt forsvinner, da kan man lika garna skilja sig. Pengar ar faktiskt inte allt. Man anpassar sig. Jag tycker att man ar skyldig sig sjalv att vara sin allra basta van, for nar allt runt omkring en forsvinner sa har man bara sig sjalv kvar.

  25. Du har ju tyvärr helt rätt i att du drar det kortaste strået vid en skilsmässa over there. OM det skulle hända, så verkar väl ändå Sockerbiten vara en såpass klok man att han förstår att ni fortfarande är två om att vara föräldrar och att även du måste ges förutsättningar att klara av både ekonomin och barnen?!

  26. Jag tänker definitivt att det är för evigt! Inte för att man inte får skilja sig, och jag tycker definitivt det kan finnas tillfällen då det är bäst, men jag tror man inte har förstått vad man faktiskt säger när man blir gift. Igenom vått och torrt, rikedom och fattigdom, hälsa och sjukdom. Att vara där för varandra och stötta varandra. Alla förhållanden går upp och ner och jag tror väldigt många ger upp för att det går dåligt en period. Alltså om kvinnan tex pga fött barn inte kan eller har lust att ligga i ett år eller mer…. då tycker jag inte hennes partner bara kan säga “this is not what I signed up for! Goodbye! ” om du fattar vad jag menar? Samma med typ allt. Om den ena försöker göra karriär tycker jag den andra får försök bita ihop och hjälpa den några år. Sen måste det ju vara jämlikt så båda får samma möjligheter och spelrum! Går ju inte att den ena offrar sig gång på gång på gång 🙂

  27. Jag tror nog också att det är för evigt. Innan hade jag en helt annan syn på förhållanden generellt sett eftersom jag är lite av en ensamvarg och helst gör saker på MITT sätt, men när jag träffade min sambo (igen, vi känner varann sedan länge men hade aldrig tänkt på att vi kunde vara mer än kollegor / kompisar) var jag nästan 40 år och hade en del dåliga förhållanden bakom mig men allt är så lätt med honom. Han älskar mig fastän jag går upp i vikt, fastän jag har glömt att ta bort håren på benen, fastän jag älskar rå lök på knäckemackor osv. Visst finns det saker som vi irriterar oss på men det är så litet jämfört med lyckan vi har tillsammans. Sen förstår jag att det inte alltid blir för evigt, det vet jag ju själv ch då är det tur att man kan skilja sig! Man ska ju inte må dåligt!

  28. Jag har gift mig på ett tillsvidare kontrakt. Det har jag varit öppen med och många blir så förfärande och rent ut sagt arga… jag tror att inget i livet är för evigt-ingen evig kärlek här inte- eventuellt evig envishet isf. Snacka om att ha glaser halvtomthar också tänkt tanken att vi kan inte skilja oss nu pga det å det- men det kan vi ju givetvis om det så krävs. Men bra att du delar med dig brukar ibland känna mig lite udda i mitt resonemang… brukar också tänka what har vi varit gifta i fem (5!!) År, hur är det ens möjligt

  29. Ett förhållande måste väl inte vara för evigt men har jag gift mig och skaffat barn tänker jag att det är för evigt och tycker att vi ska prova allt innan vi ev går isär. Men jo för mig är det för evigt. Men så har vi båda föräldrar som lever lyckligt ihop efter 35 vs 45 år. Så tänker att det också påverkar till att man hopps att vi också ska kunna vara det. Sen tycker jag inte man ska stanna & leva tillsammans till varje pris. Men ibland när saker är tufft försöka rida ut stormen och hitta tillbaka till varnadra. Men är medveten om att det inte alltid går 🙂

Write A Comment