_DSC0042
Nu kanske du tänker att jag borde googla det.. men jag vill inte googla utan jag vill skumma lite nu, så kan jag googla sen och känna mig som en idiot.

Jag mediterar så ofta jag kan, igång en gång i månaden, och ibland en gång om dagen. Vi har turen att bo precis bredvid en liten co-op meditationsstudio här i kvarteret som flera gånger om dagen erbjuder guided meditations. Vår teacher talar mycket om hur vi ska skala av, känna istället för tänka och framför allt bli av med rösten som dömer, påpekar och aldrig aldrig aldrig är tyst. Att rösten är inte du, utan det är den omgivningen som lärt dig kritisera och vara misstroende. Min röst är för det mesta ett riktigt asshole. Den här rösten har jag ju för att jag har tänker, rationaliserar, värderar och för att jag är omgiven av andra människor som lärt mig vad som är rätt och fel, godkänt och underkänt.

Så jag sitter och mediterar och är så himla sur för att jag hela tiden snurrar bort i tankarna när jag ska försöka att inte tääääänka.. sen snurrar jag vidare på tvätten, på vad jag ska laga till middag, och sen tänker jag på WK. Hur fin han är, hur glad han kan vara och hur arg han kan vara. Wk är ju avskalad, han har ingen dömande röst. Han bara är. Han dömer ingen och allra minst dömer han sig själv. Han resonerar inte, han ser ingen logik, han bara ser. Och det är så himla fint. Han stoppar upp fingret i näsan för det känns spännande för både fingret och näsan. Sen lägger han sig raklång på mattan och stryker med händerna på golvet. Sen kryper han vidare och stänger dörren, öppnar dörren och stänger den igen. Han skäms inte, han gör inget fel. Han utforskar, luktar, smakar och känner. Är något kul, så gör han det tills han tröttnar. Är något tråkigt så går han vidare utan sorg. När han inte blir buren direkt så blir han inte bara ledsen utan hela han ÄR ledsen, hela kroppen känner sig ledsen och det finns ingen logik i den känslan. Inget tålamod eller förståelse. Och på samma sätt är han överlycklig när han ser sin pappa, hela kroppen spritter och han är så lycklig att han skriker, sprattlar och inte kan vänta en sekund av att få krama KC när han kommer hem.

Det är både fint och sorgligt att just nu är han det jag kämpar så att komma tillbaka till. Men WK kommer få sin dömande röst snart. Och undertiden kämpar jag med att minimera min. Och det känns ju ännu sorgligare att den rösten han kommer tampas med i resten av sitt liv kommer mycket vara mina åsikter om honom och mina fördomar som förs vidare.

Hur tänker ni? Kan ni särskilja på era egna tankar och den där rösten?

Fattar ni inte vad jag snackar om? Här kan ni läsa om den där rösten. Här kan ni läsa ett blogginlägg som fick mig att skriva detta inlägg. Väldigt kul blogg dessutom. Och här kan ni läsa vad Elsa Billgren skriver om kommentarer och hur de ibland triggar henne röst. Fint skrivet!

_DSC0054

23 Comments

  1. Pingback: en liten fegis - Linnéa i USA

  2. Intressant, jag tänker att den inre rösten håller oss till den smala vägen för att vara snälla mot omgivningen i dess bästa form. I dess sämsta form är den dömande, och man kan få lära om. Din WK har er som föräldrar som reflekterar, kan hjälpa honom vilket kan göra att han inte utvecklar någon dömande inre röst, utan mer ett samvete, som han kan ha nytta av inför sig själv och andra?

  3. Läser här till och från. Gillar din ärlighet. Jag fattar precis vad du menar. Jag har efter flera års terapi börjat inse att jag är alldeles för hård mot mig själv. Jag har en liten djävul på min axel som konstant har något negativt att säga. Än så länge har jag inte funnit en lösning för att få tyst på rösten. Mina barn som är 7 och 4 (herregud, hur gick det till) börjar tyvärr ta efter mig. Min äldsta dotter är så ängslig och känslig och får fantastiska utbrott när något inte blir som hon tänkt. Jag är så ledsen över att jag inte lyckats hjälpa dem att bevara den där första bekymmerslösheten. Det har nu blivit ett uppvaknande för mig. Jag har börjat på yoga ochförsöker meditera. Än så länge känns det bara knäppt men nu är jag igång. Hur ska mina barn bli trygga och starka individer när deras mamma hatar sig själv? Så kan man ju inte ha det. Lycka till Linnea!

    • Ja.. det ar inte latt.. Men du, jag tycker du ar grym som tar tag i det och som nu ser att du kan hjalpa din dotter. Att prata prata prata och ta kanslor pa allvar måste bara vara bra!

  4. Nog tror jag att jag fattar vad du menar. Jag hör också den där dömande rösten ofta men försöker säga till mig själv att jag inte ska lyssna på den för mycket. Rösten som säger att jag duger och kämpar på och gör bra ifrån mig kan jag lika gärna välja att lyssna på som den dömande rösten. Försöker säga till mig själv att den dömande rösten inte har mer rätt.

    Visst är det underbart med barn hur de bara är och lever här och nu utan att döma ut något eller någon. Men det finns också en poäng i att vara lite mer vuxen för man kan reflektera på ett sätt som barn inte kan och man kan också känna tacksamhet och vördnad som små barn ännu inte känner till alls.
    Kram!

  5. Pingback: Bra känsla i magen - Linnéa i USALinnéa i USA

  6. Tack för det här blogginlägget Linnea! Det fick mig verkligen att stanna upp och tänka!
    Det här är något som jag vill och behöver jobba med förstår jag nu.
    Innan du skrev om det så hade jag inte ens tänkt tanken!

    • Tack Carolina! Om du Bill börja meditera så kan jag verkligen rekommendera appen headspace 🙂

  7. Å, Linnea, du skriver så fint. Da jeg våknet i dag og leste bloggen din, fikk det meg til å reflektere over noe som skjedde i går. Jeg påpekte noe til en gruppe jeg er med i, og spesielt én av de tok det veldig personlig. Jeg hadde ikke ment det personlig, men så slo det meg plutselig i dag tidlig – tenk om underbevisstheten min egentlig påpeker ting FOR å kritisere. Så leste jeg Elsas blogg (takk for at du delte hennes blogg), og begynte å lure på om all kritikk jeg gir til andre egentlig har med mine egne usikkerheter å gjøre – saker som jeg vokste opp med at var feil.
    Uansett… Takk for din inspirerende blogg, du har så mye klokt å si. Og som vanlig, vakre bilder. Og jeg spør som en over her også gjorde: bruker du selvutløser, eller fotograferer Casey også?
    Ha en strålende dag!

    • Hej och tack!! Så bra att det fick ringar på vattnet.. Det är svårt med kritik för det triggar ju verkligen ens dåliga tankar om sig själv..

  8. Åh, Linnéa, du är så klok och du har så rätt! Och jag fattar absolut vad både du och Elsa menar. Det är verkligen kommentarerna som synkar sig med den elakaste och mest självkritiska inre rösten som tar hårdast. Och vi är så fruktansvärt kritiska mot oss själva dessutom – ju mer perfektionistiska, desto värre blir det. Jag tror som du att det inte går att uppfostra barn utan de “inre rösterna” – oavsett hur positiv och uppmuntrande man är – om man inte på något sätt kommit till rätta med sina egna inre röster. Själv jobbar jag hårt på de inre rösterna just nu – att släppa taget om vad de menar är “misslyckanden” och hur jag “borde” vara. För att istället kunna känna in mig på vad jag VILL vara och vad som är meningen.

    Jag är avundsjuk på ditt meditations-coop också! Jag mediterar nästan varje dag, ca 20-30 minuter men på egen hand för jag kommer inte iväg någonstans. Det tog för övrigt tio år eller mer innan jag kom så långt att jag lyckades sakta farten tillräckligt för att göra en sittande meditation så jag är impad av att du fixat det på bara några år (jämför med hardcore-crossfit-Linnéa som för bara några år sen blev vansinnig på att hatha yoga var så flummigt och långsamt om jag minns det hela rätt, haha ).

    Nåja, det blev en lång kommentar men jag blev så glad att höra att någon tänker som jag och jobbar som jag med allt “bagaget” man har av kroppsångest, självkritik och röster som skriker att man måste vara perfekt på en massa olika sätt – professionellt, privat, politiska åsikter, osv. Och är ärlig om att det funkar så.
    Kram!

    • PS. Ja, det är jobbigt att barnen så småningom måste pressas in i de där ramarna. Fast WK har ju KC att brås på också! Och växer kanske upp med lite högre i tak än vi (iallafall jag…) hade – fast amerikanska män har också hårt tryck på sig att bli på ett visst sätt, dvs. framgångsrika/pengar/karriär. Hursomhelst, jag säger som alla alltid säger – du är en fantastisk mamma och jag tror han blir bra, din pöjk, med såna föräldrar och större familj omkring sig 🙂 .

      • Tack Annika.. Vilken varm kommentar. Det är inte lätt att höra sin negativa röst konstant.. Och då blir det lätt att tysta ner den genom att alltid vara omgiven av stimulans.. Kämpas mycket med att stänga av telefonen, datorn, musiken..

  9. Superfint inlägg, precis så är det. Hemskt att inte få behålla det där barna-perspektivet.

    Men en helt annan grej: så fina bilder, som alltid! Orkar du ta med självutlösare, eller är casey en duktig fotograf han med? Älskar hur som helst dina bilder!

    Och formuleringen “spännande för både fingret och näsan”. Exakt så, haha!

    • Ha! Nej jag gör alla inställningar, säger pt Casey att trycka på knappen och skäller på honom för att “allt är fel”

  10. I hear ya! Den rösten är riktigt jobbig! Med barn är det fascinerande att se hur de går från att vara en öppen person, till stor del ett oskrivet blad, innan vi och alla omkring dom sakta börjar forma dom. Det är då man märker hur omgivningen påverkar, som när Alfred började skolan och han några veckor senare kom hem och berättade för mig att rosa är en tjejfärg, då kändes det att allt jobb jag lagt ned på att ge mitt barn en öppen, genusfri barndom raserades… För visst, vi som föräldrar formar dom till stor del, men en annan stor del är allt annat omkring, sånt man inte kan påverka, och det skrämmer mig!

    • Ja.. Man fattar ju att det kommer bli så men det är så sorgligt. Tror att ni har planterat massa frön i Alfred innan så han kommer nog komma tillbaka till rosa lite senare 🙂

Write A Comment