Hemlängtan

Jag vet inte hur man sörjer på distans, jag vet knappast hur man sörjer på plats. Jag har lärt mig hur sorg ser ut genom Hollywoodfilmer och så känns det inte här, jag vill inte och kan knappast gråta.. för det är tomt och bröstet känns tungt. Som en den blyväst man får på sig innan man åker in på röntgen.

Mormor IB lämnade oss för en vecka sedan. Jag var inte där och det är så svårt att förstå var som hände och att greppa verkligheten när man inte är där. Hon hade bukspottscancer och jag visste vad som hände, men jag förstod aldrig.

Det är lätt att förtränga, ingen här delar mina minnen och ingen här skulle ens först om jag skulle försöka förklara vad alla de små små detaljerna i vår relation allt byggdes på.

Det är vad det är och jag skulle kunna skriva sidor av minnen av mormor, om vilken vånda det varit de två senaste veckorna och hur det är (borde vara) att sörja på distans men det går inte. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Det är inte konstigt att folk blir religiösa, jag vill också se någon mening med saker som känns helt meningslösa.

73 Responses to Hemlängtan

  • EllinorO says:

    Åh Linnéa. Det är så hemskt att inte vara där att inte förstå att inte få ett farväl och förstå hela sjukdomsförloppet. Alla sörjer på sitt sätt. Det är helt okej. Du får helt enkelt ta det i din takt.
    Jag vet när farfar dog och pappa berättade i telefon jag trodde han skojade. Jag förstod inte heller fören på begravningen.
    Att inte få se med egna ögon det är inte lätt. För du har inte sett henne sjuk, du har sett din stora starka levnadsglada mormor.
    Kram på dig.

  • S says:

    Jag ville bara säga hur mycket jag beklagar och är så ledsen för din skull! Jag upplevde liknande saker i våras :( Det var en tung vår. Först gick min älskade moster bort i precis samma form av cancer. Jag var på konferens så jag hann inte träffa henne en sista gång när hon var vid medvetande. Har fortfarande ångest. Sedan 2 veckor efter det så gick min mormor bort. Det var också på distans eftersom hon inte kommer ifrån Sverige. Så jag spenderade somrarna hos mormor, men kunde heller inte vara där när det hände eller gå på begravningen :( Det är verkligen tungt!

    Stor kram!

  • Christina says:

    Jag beklagar verkligen Linnea :-( Det är något som jag är så rädd för, att inte vara där när det händer. Baksidan med utlandssvensk-livet.
    Har egentligen inte några råd att ge, vill bara säga hur ledsen jag är för din skull.

  • Mikaela says:

    Usch vad hemskt, jag beklagar verkligen!
    Det är inte lätt att sörja på avstånd. Det har jag fått göra några gånger och för mig har det varit viktigt att åka på begravningen. Och går inte det så kanske någon egen ceremoni är en idé, för att liksom verkligen få förstå att det är sant, att personen är borta. Men att det på något vis är okej, för det är ändå livets gång.
    Hoppas du hittar ditt sätt att kunna sörja på avstånd!

  • Liz says:

    Ah Linnea, vad fruktansvart! Sa ledsen for din skull. Att fa sana nyheter nar man ar sa langt borta gor det om mojligt annu hemskare..jag vet tyvarr hur det kanns da jag som manga andra har fatt dodsfall per telefon och inte kunnat vara dar. Senaste gangen det hande var jag gravid och kunde inte heller flyga dit och vara pa begravningen vilket kandes extra tungt. Jag vet att jag laste en kommentar for inte sa lange sedan av din mormor och jag tankte da att vad skont att hon skrev, da du ju berattat att hon var sjuk. Sa tragiskt. Men skont att ni fick tid tillsammans i varas aven om tid tillsammans aldrig ar tillrackligt.
    Tanker pa dig och hoppas att du har mojlighet att resa hem. Stora styrkekramar till dig!!!

  • Ahhh sa trakigt att hora. Blir sa ledsen nar jag laser detta. Jag gick igenom precis samma sak for sju ar sedan. Ar valdigt svart nar man sorjer pa avstand och inte kan vara med sina nara och kara. Gar inte att beskriva. Jobbigt nar man bor sa langt bort och att man alltid ska sakna nagonting. Man ar aldrig helt komplett liksom. Jag beklagar verkligen sorgen. En stor kram ifran mig!!!

  • Kram till dig. Finns inga bra ord att säga, tror inte på någon mening med såna saker annat än att det är en smärtsam del av livet. Jag är säker på att din mormor tittar ner på dig från sin himmel. Kram igen.

  • Ulrika says:

    STOR KRAM till dig! Jag vet hur ont det gör och hur svårt det är att sörja på distans (min mamma). Det tar tid och det är som en berg- och dalbana. Men det går. Ta det som det kommer och gör det du känner för. KRAM!

    • Linnéa says:

      Fy.. farao.. jag kan kanna mig trygg med att mormor hade sina barn där, det känns hemsk att tänka att ens föräldrar är dödliga och att man inte är nära.

  • Johanna says:

    Usch, mina ogon vattnas nar jag laste inlagget for det tog mig tillbaka till april -08 nar min farfar gick bort. Jag kanner dig inte personligen och har aldrig heller traffat din mormor, men vem som helst som foljt dig pa bloggen kan se vilket specielt band ni hade. Allt ni vart med om, alla minnen du har kvar kommer gora att hon finns med dig, lever inom dig. Skickar massa styrkekramar till dig!! Bara du vet hur du kanner och bearbetar din sorg pa ditt satt. Det finns inget right or wrong nar man sorjer. Alla ar vi olika.

    Minns att jag var hem pa julen -07, traffade min farfar for sista gangen (vilket jag inte visste da.) Hade en kansla av att han inte hade langt kvar, men tanken pa att det skulle kunnat vara sista gangen gick inte in i mitt huvud. Sen hade det gatt fort. Glommer aldrig nar min mamma ringde, samtalet jag bavrat for. Aven om man vet att det kommer handa snart sa ar man nog aldrig fullt redo nar det val hander. Kommer ihag att jag var i datasalen i skolan nar min mamma ringde… visste pa en gang vad som hade hant innan hon ens hann saga det. Kande pa mig pa hennes tonfall. Jag rusade ut darifran for jag kunde inte sitta kvar… ville bara ut, visste inte vart jag skulle ga eller vad jag skulle ta mig till. Onskar jag hade kunnat snappat med fingrarna och vart hemma pa sekunden! Hade kunnat gjort vad som helst for att aka hem pa en gang. Som tur var hade jag mina tva svenska fd aupair kompisar (min andra familj har borta), vet inte vad jag hade gjort utan dom just da. Ville hem till begravningen, men hade inte pengar just da eftersom jag inte planerat att aka hem just da, plus att det var mitt i skolan. Tack vare snalla larare (som fixade sa jag kunde gora klart allt innan och gora mina finals mycket tidigare, da begravningen var mitt i finals veckan), familjen jag bodde i just da och min man (som da inte ens var min pojkvan) kunde jag aka hem. Beklagar verkligen… Ta hand om dig och dina nara och kara! KRAM

  • Danne says:

    Jag beklagar Linnéa! Förstår att det känns helt overkligt…

    Jag miste själv min morfar för inte alltför länge sedan. Självklart gör det fortfarande ont men det kommer så småningom att kännas bättre automatiskt för dig och sorgen övergår mer och mer till minnen av de fina stunder man hade tillsammans.

    Det finns inget rätt eller fel som flera personer här säger, vad gäller hur du sörjer! Alla sörjer som sagt olika. På morfars begravning grät jag aldrig ens.. jag var bara övertygad om att vi kommer att ses igen, vilket jag också är övertygad om att du och din mormor kommer att göra.

    Jag är ledsen för din skull Linnéa och jag säger som du sa en gång till mig; Finns det något jag kan göra, vad som helst så är det bara att höra av dig. Tänker på dig och din familj. Stor KRAM till dig!

  • Anna says:

    Usch känner med dig även om jag inte varit i samma sits.
    Minns din mormors kloka ord på bloggen <3
    En vän till mig förlorade sin pappa i bukspottskörtel-cancer i vintras. Han var enbart 60 år. Det gick fort. Det fick en att stanna upp och tänka och ta vara på familjen och vara tacksam! Stor kram till dig!

  • Skickar världens största kram till dig, Linnéa.
    Det är ju det man fruktar mest, att något händer någon man står så nära och älskar så mycket där hemma, eller värre, att de går bort!! Jag blev så ledsen när jag läste det här inlägget, jag vet hur nära du stod din Mormor. Tänker på dig och jag beklagar sorgen.

  • Annika says:

    stora kramar! När min “extramorfar” dog och jag var i North Carolina så skrev jag ett långt långt brev om allting han hade gjort för mig, och hur dom tog hand om mig och alla minnena vi hade tillsammans – vardagsminnen och festminnen. Sen läste min “extramormor” upp det på begravningen. Det kändes som att jag fick vara lite delaktig iallafall trots att jag inte kunde åka hem. Så om du har ord i dig, skriv!

    Annars håller jag med om att det är svårt att veta hur man ska sörja och speciellt när man inte är tillsammans med de andra som älskade den som gått bort.

    PS. Vila i frid, Linnéas mormor IB!

    • Linnéa says:

      Ja det här är min “extramormor” med. Jag skrev ett brev till prästen, alla barnbarn blev tillfrågade att göra det så han skulle få en bild över hur hon var, fint men uh så jobbigt. Fy!

      Tack Annika. Kram

  • Emilia says:

    Åh, jag beklagar din förlust. Precis som du säger så är det så onödigt att folk som vi älskar tas ifrån oss. Min styvpappa dog för snart två år sedan, och jag förstår fortfarande inte. Ibland är jag sur på honom för att han dog (precis som att han valde det själv… fast det gjorde han ju inte). Mina vänner tyckte jag var konstig som inte sörjde som de förväntade sig – men alla sörjer ju på olika sätt. De säger att smärtan aldrig försvinner helt, men man lär sig att leva med den – och det är sant. Jag beklagar innerligt för din förlust – och håll hårt i dina minnen, för de är bara era! Stor kram!

    • Linnéa says:

      Jag förstår att du kände dig arg.. jag känner mig förbannad. Inte på någon, men jag är arg! Tack Emilia för fina ord

  • Sofia says:

    EN stor kram till dig Linnea. Det måste vara en oerhört svår tid för dig just nu och hoppas du kan åka hem till Sverige snart för att vara nära din familj.

  • Lina says:

    En av mina bästa vänner dog när vi bodde i olika länder. Det är 1,5 år sedan och jag har inte förstått det än. Jag har inte haft möjlighet att besöka hennes grav men det tror jag skulle hjälpa. Det känns inte som jag har sörjt men det är kanske för jag också samliknar det med filmer. Det är som det är.

  • Fridha says:

    Min farmor gick bort väldigt hastigt när jag fortfarande bodde i England, och det är precis så som du säger.. Hur sörjer man på distans? Det tog väldigt lång tid innan jag förstod att hon var borta, eftersom jag inte var där själv för att se det hända. Men det får ta lång tid, och ens sorg får man ta itu med precis så som man känner själv. Det är din sorg, och ingen annan kan någonsin veta hur det känns för just dig. Tillåt dig själv att känna och reagera precis så som du behöver, utan att tänka på vad andra tycker eller tänker. Men vet att vi är många som lider med dig, och din familj. Jag skickar många styrke-kramar till dig just nu, och önskningar om att du också ska finna styrka i de du har runtomkring dig, och i de fina minnena du har av din mormor. <3

  • Johanna B says:

    Så ledsen för dig och din familj. Det verkligen lös igenom att ni två hade en så fin och äkta relation. Tillåt dig att få känna på ditt sätt, även om det inte tar sig uttryck på det sättet som du trodde att det skulle. Kram!

    • Linnéa says:

      Tack fina Johanna. Ja, det är konstigt hur man kan föreställa sig sorg och sen inte känna något alls som liknar det jag trodde. (Jag tror du menar min andra mormor, hon brukar lämna kommentarer här).

  • Kram.

    Tänk inte på hur du “borde” sörja. Du känner och gör precis det du behöver. Även om det känns fruktansvärt just nu och säkert kommer kännas jobbigt en lång tid framöver så kommer det att komma en dag då du kan tänka på din mormor och le vid minnet av allt hon var och av allt fint ni fick uppleva tillsammans.

    Många jättestora kramar.

  • Casa Annika says:

    Verkligen, verkligen ledsen över vad som har hänt.
    Dina vänner i USA kan förstå sorgen, men de kan inte dela den för de har ingen relation till din mormor.
    Jag har förstått på bloggen hur mycket hon har betytt för dig, och jag vet hur tungt det känns nu. Du skulle behöva åka hem ett tag och vara med din familj. Finns det ingen möjlighet till det?
    Var det för din mormor du åkte hem i våras? Så fruktansvärt det måste ha kännts att åka därifrån och veta att du inte skulle få träffa henne igen!
    Sorgen kommer att värka och göra ont till det outhärdliga, och det är bara att härda ut, det finns inget annat att göra, och sedan mildras den. Och så småningom kommer du att kunna tänka på din mormor utan gråt, synlig eller osynlig, och på det fina hos henne, och på det fina som hon har lämnat kvar i dig. Men det tar ett tag innan det sker, för sorgen är smärtsam och lång. Försök att leva så gott du kan, var med Casey, gå ut med Nala, träffa folk. Sörj. På ditt sätt.
    Och ta dig hem om du kan.
    Styrkekramar

    • Linnéa says:

      Tack Annika. Ja det var henne jag hälsade på då, hon hade precis fått sin diagnos och ja, det var den värsta dagen i mitt liv. Hon visste och jag visste att det var sista gången vi sågs och det var som om att någon slet ut hjärtat på mig. Usch, det önskar jag inte någon. Tack för din fina kommentar.

  • Anna says:

    Det finns inget rätt eller fel sätt att sörja på – sorg är något personligt, och alla sörjer olika. Man ska inte skämmas för det sätt man sörjer på. Förstår att det måste kännas otroligt jobbigt att inte varit och vara där, men jag är säker på att din mormor visste att du var hos henne konstant ändå, även om du inte var där rent fysiskt.
    Gällande minnen så har jag nyligen kommit på något jag själv tänkt testa – att skriva ner olika minnen i en bok. Minnen bleknar ju alltid, men har man skrivit ner dem så kan man alltid återuppleva dem – för de finns ju för alltid därinne i oss.

    Sänder dig världens största kram!

  • Lena says:

    Det finns som tur är inget “fel” sätt att sörja på. Jag tror att du kommer förstå att hon är borta när du är i miljöer där hon vanligtvis skulle finnas. Eller så är du så chockad just nu. Det var jag när pappa dog så de första veckorna levde jag som i en bubbla. Jag grät ingenting på begravningen för att jag var så arg på prästen som bara pratade och pratade och det drog i kyrkan och jag var frusen och gravid och trött.
    Det var först några månader senare som jag totalkraschade. Det finns inga fel gumman. Lider med dig. Kram

  • Elin says:

    Jättekramar!

    Vår snickare dog och jag såg dödsannonsen i tidningen. Vi hade träffat människan två ggr och pratat ofta på telefon och vi fick en bra kontakt med han. Tänkte jag skulle bjuda hit han så han fick se sen då hela lägenheten var klar. Sen dog han innan jag hann ringa. Kändes märkligt och trots att vi bara träffats så få ggr gjorde det ont i hjärtat. Han var så ung, 27 år… Hade barn och fru… Mina ögon fick en ny syn på livet. Känns jättemärkligt! Han som var så trevlig och snäll! Det kändes konstigt att bara se annonsen och det är det enda beviset på att han inte är i livet längre. Vi kände han inte så mycket så det blir ingen begravning för vår del och vi kommer nog aldrig få veta hur han dog. Jag ska skicka blommor till begravningen iallafall.

    Det är overkligt då folk dör. Då farmor dog grät jag ingenting men då min fars nya frus mamma dog storgrät jag. Hade varit lättare att vara en hund vid sådana tillfällen tycker jag, deras sörjeperiod är mycket kortare och de går vidare på ett helt annat sätt än vad vi gör… Kram!

    • Linnéa says:

      Visst är underligt hur man påverkas av människor som man egentligen inte känner, fruktansvärt att dö så ung, vad fint att ni skickar blommmor.

  • Anna says:

    Bävade för att det var något liknande som hänt då jag hann se ett kort inlägg som sen försvann här…
    Hoppades dock innerligt att jag hade misstolkat!

    Lider med dig och alla dina nära som går igenom något ingen egentligen klarar av.. Alla sörjer på sitt sätt och bearbetar saker olika.
    Bara man får stöd brukar smärtan lindras med tiden. Även om det aldrig blir lätt att leva med sorgen så lär man sig hantera den..

    STOR kram till dig

  • Sara says:

    Får tårar i ögonen då jag läser inlägget och hoppas hoppas att du snart mår lite bättre. Jag är själv boende i Rwanda och vet hur det känns när sorg drabbar en och man känner sig så otroligt otrligt ensam. För några månader sedan skrev jag det här:

    “Den 26:e januari emottog jag samtalet som jag nervöst inväntat de senaste fyra åren, ända sedan jag mer långsiktigt flyttade ifrån Sverige. Jag visste att det skulle komma, och jag visste att det skulle göra ont. Ändå, som de allra flesta, beslöt jag mig för att ignorera det och för att hantera det då det väl hände.

    Jag år lunch tillsammans med en god vän i min lägenhet då min telefon ringde. Det stod Restricted Number på displayen. Vilket betyder att det är någon hemifrån som ringer. Under arbetstid. Vilket alltid betyder att något hemskt har hänt.

    Då min pappa berättade för mig att min morfar inte fanns mer, sa jag bara till honom att jag skulle ringa tillbaka. Jag satte mig ner på en stol och tillät mig själv att falla i bitar.

    De följande 36 timmarna byttes mina närmre vänner av med att hålla mig sällskap. De lagade lunch, gav mig blommor, fixade frukost, lagade middag, höll om mig, tände ett ljus tillsammans med mig, pratade och hällde upp en drink.

    Det är under de stunderna man inser två saker.
    Först och främst, du är så himla långt ifrån de människor som betyder så otroligt mycket för dig. Att bo i ett annat land än din familj? Suger.

    Två, det är en enorm skillnad i att ha ett socialt nätverk och att ha ett skyddsnät. Jag har turen att ha det senare. Vänner som verkligen ställer upp då det behövs och som finns där. Vänner som blir en del utav din familj.
    Jag är otroligt tacksam för att min familj hjälpte mig att kunna åka hem för begravningen. För en gångs skull så var inte jag den som aldrig är där. Det var en otroligt sorglig, men vacker dag. Innan vi anlände till kyrkan hade jag ännu inte lyckats ta mig igenom mitt tal utan att börja gråta så att jag inte kunde fortsätta. Men då jag stod brevid morfards kista så tog jag mig igenom det. Jag fick säga adjö till en man som har betytt otroligt mycket för mig och som kommer fortsätta att ha en stor påverkan på mitt liv.”

    Jag hoppas verkligen att du har tid och möjlighet att snart träffa din familj för att sörja tillsammans. Det är fortfarande svårt, men ändå så otroligt enklare då människor vet vem man pratar om.

    stora kramar

    • Linnéa says:

      Usch, tack för att du delar med dig.. det känns sorgligt men, i brist på andra ord, tryggt, att veta att andra har gått samma stig.

  • Agnes says:

    Usch, jag blir så ledsen av att läsa detta. Vet att inget jag kan säga kan trösta… Men jag beklagar verkligen…

  • Kringlan says:

    Finns inget rätt eller fel att sörja på. Filmerna ljuger big time. Jag grät knappt när pappa dog och trots att jag var här hemma och såg honom på
    Bårhuset kunde min hjärna ändå inte få in det. Trodde begravningen skulle få allting att klaffa men ikke. Istället höll jag ett tal och grät en skvätt för att jag såg alla ledsna människor – klarar inte av gråtandes personer det gör så ont. Nä, det tog mig 2mån tills jag stod i duschen och bara grät och grät. Sen försvann det lika snabbt igen. Men nu har man kommit till den punkten att man blir tårögd när man tänker på honom. Men att han är borta för alltid är inget hjärnan har kopplat. Tror aldrig den gör det – som en försvars mekanism. Så det finns inget rätt och fel i hur man känner och sörjer. Vissa är känslostumma andra gråter ögonen ur sig. Försök ta det som det kommer.Det finns skitdagar och så finns det dagar där allting är som innan…Kram

    • Linnéa says:

      Oh, Kram Kittina. Tänker på er hela tiden och är så tacksam över era råd och tips innan mormor gick bort.

  • Desiree says:

    En stor kram till dig Linnea. Jag beklagar verkligen sorgen. Måste kännas oerhört tungt. Calles farmor dog också just i bukspotts cancer. Hon fick några månader efter diagnosen fastställdes men lyckade överleva ett år. Jag är glad att du ändå fick komma hem en sväng och tillbringa lite tid med din mormor här i våras. Även om de omkring dig just nu inte kan förstå alla detaljer så tror jag nog att de kan förstå att du älskade din mormor väldigt mycket och saknar och sörjer henne oerhört.
    En stor varm kram till dig vännen.

  • Miss Marie says:

    Usch och fy, det är så jobbigt och tråkigt och pissigt och sorgligt när någon man älskar lämnar jordelivet. Man vet att det är så livet är, man föds, man lever och man dör, och ändå är det så jobbigt när det händer. Att gå igenom det långt borta från alla andra gör det svårare också, allt man vill är att få krama om mamma och sin familj och sitta och prata minnen. Hoppas du kan få komma hem snart, jag tror det är lättare (?) att sörja hemmavid, där man känner en närvaro av den som gått bort. Men vad vet jag? Det är pissigt, pissigt, pissigt, men du kommer klara av det här också, för det gör man bara. Tänk på din mormor o alla fina minnen du har av henne. Jag tror att du har fått lite av din styrka från henne, och så lever hon vidare i dig. Många kramar!

  • Sofie says:

    Tänker på dig. Det måste vara det absolut värsta med att vara utlandssvensk. Jag våndades när jag var iväg men hade turen att inget hände då. Tusen kramar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *