Monthly Archives: June 2011

I love CrossFit!

Första juni bad vår tränare alla i boxen att sätta upp ett mål för hur många gånger vi ville träna under en månad. Jag satte upp 20 besök till boxen som mål. Idag är det sista dagen på månaden och jag gick 23 gånger! Det är ett fantastiskt tal och speciellt med tanke på att jag sammanlagt varit bortrest 12 dagar och inte besökt boxen en enda helgdag. Helt sjukt! Jag behöver inte vara rädd för BAJSMANNEN längre! Jag springer ifrån honom på två röda! Nej, men så vältränad som jag är idag, just nu, har jag aldrig varit. Allt tack vare CrossFit. Aldrig har jag tränat så lite men fått så mycket resultat. (Lite som i nerlagd tid, mycket i antal gånger).

Speciellt roligt är det att se vad det kostar utslaget per gång! Satan i gatan vad billigt det är om man går ofta och verkligen får valuta för pengarna istället för att gå två gånger i veckan.

Nu en fråga till er: Tycker ni att det är fruktansvärt tråkigt när jag skriver om träning? Jag tycker det är roligt att skriva om och det är en så stor del av mitt liv på sista tiden, men är det döden döden för er så kanske jag borde limitera det lite. Vad säger ni, mer eller mindre?

Så här ser jag ut idag efter en redig middag..

Men om jag inte spänner mig tills jag får huvudvärk så ser jag ut så här..

I will never be the same…

Jag har idag bevittnat något jag aldrig hoppades få se… Jag och Nala var ute och gick i skogen, mitt ute i ingenmansland. Nala strosar och luktar på blommor och jag lyssnar på dagens Sommarpratare. Plötsligt blir Nala så skrämd så hon hoppar högt i luften och jag tittar till höger om mig. Där sitter det en ygge pygge man och hukar. Jag blir ju livrädd jag med, inte för att det sitter en man bredvid mig utan för att jag blev överasskad och framförallt eftersom han inte sagt något. Det är kanske en meter mellan oss?

Jag utbrister: Oops! Yikes! I did not see you there. I was close to walk in to you!

Mystiskamannen: mmm

Jag: (nervöst skratt) Well, puuh. Happy I didn’t!

Mystiskamannen: (tittat upp på mig under kepsen, synbart irriterad) mmm…

Jag: (försöker vara rolig och lägger på en brittisk accent) Soo..We shall carry on.. have a jolly good day!

Mystiskamannen: mmm…

Jag drar Nala med mig när jag gått kanske tre meter bort så vänder jag mig om för att se varför Nala stretar emot, och då ser jag att mannen sitter och bajsar! Det är därför han hukade! Det var därför han inte ville prata! Det var därför han försökte leka osynlig! Mystiskamannen är Bajsmannen!

Jag dööööör!

Fotobevis ca 200 meter ifrån where the shit went down… bokstavligen.

20110630-112755.jpg

But really.. no thanks

Jag brukar hjälpa en granne som är rullstolsbunden, hon fick Polio i unga dar och har suttit i rullstol sedan dess, nu är hon 76 år och livet har gjort henne rätt hård och definitivt envis som synden. Jag har en hel släkt av ruskigt envisa kvinnor och de bleknar i jämförelse med denna dam. Hon vägrar åka bil med någon annan trots att hennes bil är fallfärdig och att hon inte längre kan köra säkert. Hon är helt enkelt för svag för att ens kunna svänga på ratten, och benen lyder inte så hon kan varken bromsa eller gasa som när det behövs. Hon ber mig ofta följa med henne när hon ska göra ärenden så jag kan packa in och ut rullstolen och det är egentligen väldigt roligt att följa med henne, en old southern gal, men att sitta i passagerarsätet när hon kör är som att ge sig själv dödsångest på recept.

Sist jag var hemma hos henne hjälpte jag henne att städa i skåp, i hennes garderob och att sätta upp tavlor. Vi började prata om märkesväskor och jag sa väl något i stilen med att jag längtar tills jag kan köpa mig en riktigt fin väska.

Då ber hon mig ta fram en Louis Vuitton väska som ligger i en dustbag högst uppe i garderoben. Klart fake. Plastig som tusan och gräslig.

Sen säger damen; i´ll give this one to you.

Jag, (som inte vill ha en fake plastig väska): Oh thank you, I can not accept that though. Thank you so much.

Damen: yees, take it!

Jag: You are too sweet. But really. I am fine. I want to buy my own one day.

Damen: I know you want it. Take it!

Jag: No, I can´t take a bag from you and I don´t want to.  But really, thank you for the offer.

Damen: Well, how about this? I´ll let you work it off. I´ll give it to you for five hours of help here at home.

Jag: I´ll help you for free! I really do not want the bag.

Damen: You can´t say no to this offer! I´ll give it to you for five hours of work.

Jag: ….No thank you

Damen: Good, deal! Put it by the door so you don´t forget it when you are going home.

Så nu sitter jag här med en fake plast väska som jag till råga på allt måste arbeta av.