Igår var en stor dag, det tog mig ett år och två dagar.

Jag började dagen på CrossFit bootcamp och där finns det en urgullig tjej som även hon går både på Bootcamps och CrossFit. Vi tränade, småpratade och när vi var klara så sa hon de magiska orden: “Do you wanna grab some lunch together”? Jag började nästan grina. Jag följde med henne hem och och åt en Paleo friendly meatloaf och gröna bönor. Lyckan var total. Jag har en VÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄN!!! Äntligen!

Sedan när jag och Casey gick på CrossFit på kvällen så var hon och hennes man där och efter WOD;n åt vi middag tillsammans. Tyvärr pizza, så min och Caseys challange fick börja om idag. Men det var värt varenda tugga. Jag kan inte beskriva hur skönt det var att äta middag med några andra än att bara äta med Casey. Visst, vi har ätit middag med andra människor förut men då har det varit gemensamma tillställningar. Igår var det vi! Bara vi!

Att flytta till en ny kontinent, nytt land, ny stad har verkligen varit tufft. Jag är för feg för att det ta första initiativet till att skaffa vänner och det har resulterat i att jag inte har några vänner ännu. CrossFit och Nala har räddat vårt äktenskapet och mitt förstånd. Nala har tvingat ut mig de dagar jag velat gömma mig under täcket och CrossFit har givit mig både endorfiner och nu bekanta.

Det är sorgligt men de på CrossFiten är de enda människorna jag talar med. Att deras standard “hey, what´s up” betyder så otroligt mycket för mig, att det ofta är min första och sista konversation jag har med andra människor förutom kassörskan när jag handlar mat och Casey. Men så är det. När man är riktigt ensam så betyder det där lilla lilla otroligt mycket. Nu när det där standard “hey, whats up” blir till mer konversationer och början till vänskapsrelationer så påminns jag samtidigt om hur mycket jag saknar att ha vänner. Hur mycket jag saknar mina fantastiska vänner hemma i Sverige och hur viktigt det är att vara omgiven av människor som ser en. Samma sak här genom bloggen, den feedback jag får av er betyder så oerhört mycket för ni är alla min port till kommunikation med andra människor. Jag är tacksam för varenda kommentar ni har lämnat och för alla vänskaper jag fått genom olika bloggar. Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt att utveckla vänskapsrelationer med människor man aldrig träffat – tji fick jag!


46 Comments

  1. Pingback: Vänner sökes - Linnéa i USA

  2. Pingback: Beach, konsekvenser och tvångstankar. | Linnéa i USA

  3. Va härligt! Jag blev alldeles glad i magen över att du hittat en vän! Tänk vad det är viktigt med vänner och vad det förgyller livet!

    Puss

  4. Åh grattis! Vad skönt att du har fått en vän! Det betyder verkligen mycket när man bara är själv hela tiden. Det är så himla tråkigt att vara ensam..

  5. Ja, alltså jag hade redan skrivit det jag skrev ovanför en gång. Sen när jag gick in för att läsa. Jag går in en extra gång för att se om du har kommenterat ja då var den borta. Det är inte första gången jag vet inte om det är min dator som är knasig. Det kan ju vara nått med den dåliga uppkopplingen vi har.

    Kram på dig

  6. Men vad ledsen jag blir, din blogg publicerar inte mina kommentarer. Suck!

    Grattis till en ny vän Linnéa! Det går även om det tar tid. Jag har också fått en vän här i Umeå. på ryggvattengympan var det en tjej som frågade om vi skulle fika någon dag. Jag bara JAA!!! Fast jag sa ja det är klart vi kan.

    Så jag är också glad!

  7. Ååh, det är precis så det är. Jag går i gymnasiet, har inte kvar mina förra vänner och umgås inte med någon på fritiden. Det finns de jag hänger med på skolan med men jag har inga riktiga vänner som ser mig säger eller hör av sig till mig. Jag tar inga initiativ själv och det blir som bara en ond cirkel som som blir större och större.

    • Jag var också i samma situation i gymnasiet, men det blev så mycket bättre efter studenten. Men jag tror på att ta initiativ själv även om det är svårt. Hoppas att det blir bättre för dig!

      • Jag var d’r i mellanstadiet. det galler att byta omgivning!! Det loser sig, jag lovar

  8. Va kul vännen!!! Va glad jag är för din skull! Hoppas det inte tar lika länge i Colorado bara. Där kommer vi och hälsar på, det kan jag LOVA! And btw, vad är det för crazy bild på mig på översta bilden?! Ha ha

  9. Vänner betyder så himla mycket! Jag vet också att det kan vara svårt i ett nytt land på den fronten, men jag är övertygad om att du kommer få fler! Bättre att det tar tid och att de blir genuina…

  10. Vi är tydligen många som har varit i samma situation, så du är definitvt inte ensam om det! När jag flyttade till England gick jag och hoppades att random mäniskor skulle börja prata med mig. Jag minns hur jag gick runt utan mål, satte mig bredvid gamla tanter på parkbänkar och hoppades att de skulle prata med mig, nära andra bord med folk som åt lunch och hoppades att de skulle bjuda in mig, och drog ut alldeles för länge på samtal med butiksbiträderna. Så bräcklig man blir utan sitt “safety net”, men jag tror ändå att det är nyttigt för en. Härligt att höra att det börjar lossna för dig, en kompis leder till fler! Kram!

  11. Första gången jag kommenterar på din blogg. Men känner igen mig så väl i det du skriver. Bor i Florida sedan 4 år tbk och det tog sådan tid att möta vänner, när jag äntligen börjat få vänner så var det dags att flytta ett nytt jobb i Clearwater (visst hade väntat länge på den här chansen) men nu är det bara att börja om igen. Också ge inte upp på jobbfronten, det tar sin tid här med en svensk utbildning, tog mig nästan 2 år, man får ta ett steg tbk här. Lycka till med!

    • Hej Maria! Uh, det tar verkligen en evighet! Mycket längre än vad jag skulle kunnat gissa. Hoppas att det blir som ringar på vattnet nu. Lycka till med nytt jobb!

  12. JA, hon är gryyyym på att göra tårtor. Kolla in Something sweet bakery på facebook så kan du se massor av tårtor hon gjort 🙂
    Kul att di hittat dig en vän, livet blir så mycket roligare då!! 😀 Hoppas ni kan umgås mera, och bra att hon har man.. Så är ni mer på samma plan när det gäller saker 🙂

  13. Roligt för dig!
    Det är inte lätt det där! JAG minns det själv. Jag raggade nästan vänner då jag var ny i landet. OCH var så ensam till en början. JAG vet hur det KÄNNS!!!! Så glad om du hittat ngn!!
    Bloggar är också otroliga. OJ vad jag lärt känna många människor genom min blogg och andrs bloggar.
    Genom kommentarer och inlägg! Otroligt vilken genomslagskraft dessa bloggar HAR!!!
    Tänk om du hade kunnat komma upp till den bloggträff vi ska ha i NYC på lördag. Nästa ggn kanske?
    Kramar!!

  14. Oj, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta… Jag hoppar in på din blogg när jag känner mig stark nog att läsa om livet i USA. Jag har gått igenom alla faser som du skriver om. Men jag klarade ju inte av det i slutänden. Men det var pga ett kraschat äktenskap. Jag tror att man klarar allt bara man har det bra på hemmaplan. Saker och ting kan kännas motiga och ta lång tid i ett nytt land, men i relationen har man i alla fall stöd. Jag håller tummarna för att du raskt hittar ännu fler vänner! Finns Svenska Kyrkan i närheten någonstans tro? Eller norska? Något skandinaviskt alls? Jag är inte troende på något sätt, men oj, vad Svenska Kyrkan var stor del av att jag inte tappade den mentala hälsan helt… Där fanns ju folk att prata med! På mitt språk! Som förstod min hemlängtan i realtid! Kram från ut-och inflyttad svensk!

    • Hej Hanna! Oh, det gör mig ont att läsa dina kommentarer ibland. Det som blev din verklighet är min mardröm. Även om det alltid är bättre att separera än att vara ihop olyckliga, men du förstår hur jag menar. Ingen svensk kyrka i närheten. Alabama har inte mycket internationellt alls. Men det finns SWEA i atl.. tre timmar härifrån. Haha. Sotor kram

      • Usch, jag borde kanske inte kommentera alls… Min uppfattning om oss utlandsfruar var att de flesta bet ihop och inte vågade tala om sin hemlängtan. Många rättade sig helt efter sina män och deras olika jobb. Flyttade med och gav helt upp sina egna drömmar. Blev hemmafruar och tyvärr inte så lyckliga som jag hade velat se dem. Men så fanns de dem som hade en bra relation där mannen respekterade kvinnan som hon var. De var lyckliga även om de hade hemlängtan every once in a while också. Ytterst få bryter faktiskt upp från sina män. Om de hade behövt det eller ej ska jag egentligen låta vara osagt. Men mina drygt sju år var riktigt helvetiskt jobbiga med en rivande hemlängtan.

        Jag hoppas inte jag uppfattas som en olyckskorp, för det menar jag verkligen inte att vara! Jag läser för att du sätter ord på sådant som jag en gång i tiden ahde behövt läsa. Det är som ett plåster för min själ fast i efterhand. 🙂

  15. Åhhh, Linnéa! Jag blev faktiskt riktigt rörd här. Eftersom jag vet hur det känns att vara riktigt ensam och faktiskt för en stund bli sedd. Det är otroligt svårt med vänskaper, oavsett vart man bor, men jag tror det hjälper att tänka att alla måste inte bli ens bästa vän och man kan möta människor på olika sätt, se till exempel någon som sin “gym kompis” eller liknande, och då blir det inte lika svårt och allvarligt som det annars kan bli när förväntningarna blir så höga och man känner sig nervös likt en dejt nästan när man ska umgås och se om det klaffar. Det är nästan lättare med kärleksrelationer, än med kvinnlig vänskap. Fast när det funkar, ja då är det lätt och man blir glad, berikad! Jag är i alla fall strålande glad för din skull!
    Kramar, Maria.

    • Hej Maria. Du sätter verkligen huvudet på spiken där. KVINNLIG VÄNSKAP är svår! Ruggigt svår i början och sen så är det som en kärleksrelation som behöver underhållas. Jag hoppas att du inte är lika ensam längre. Annars finns vi ju här, på internet. 😉

  16. Vänner betyder mycket. Jag är så glad att du fått en vän genom crossfitten. Det är ju toppen. Jag har också lärt mig att få nya vänner när man flyttar är något som tar bra mycket längre tid än vad man tror och något man får kämpa rätt hårt för många gånger. Men sakta så smyger ändå vänskap på som det gjort för dig med träningen. Jag fick också de flesta av mina vänner via träningen i Alabama och naturligtvis via bloggen. Även om jag har bloggvänner jag aldrig har träffat in real life så har det efter flera års bloggande och dagliga inlägg och läsning gjort att det faktiskt vuxit fram en stark vänskap. Men underbart att du har fått en första äkta vän i Bama. Du ser sakta men säkert ordnar det upp sig 🙂
    Kram!

  17. Vad roligt att du äntligen fått en vän här!!! Det ÄR svårt att skaffa nya vänner som vuxen for sure! Jag kom ju hit som student och fick vänner genom studierna och sedan jobbet. Men jag tycker att det var lättare att skapa nya vänskaper i NYC/NJ området än här is sydstaterna. Värst var dock NH. Usch. Gillade inte alls det stället…. But I digress! Jag är SÅ glad att du äntligen har träffat en vän! 🙂 You go, girl!

    • Varför tror du att det var svårare i sydstaterna? Jag har funderat på det själv och det känns som om många här nere är suuper trevliga, men som egentligen inte vill bli “kompisar” eller liknande. De bara är supertrevliga mot allt och alla. Är det mer raka puckar i norr?

      • I think it is easier to make friends in the NYC/NJ area because so many people are from other places and backgrounds–other states, different nationalities, ethnicities, religions, etc. It’s just one big melting pot! That pot is by no means ideal and it boils over every so often, but the main point is that being from somewhere else doesn’t make you much different from anyone else there.

        In the South, on the other hand, people are definitely more polite when greeting you, but wanting to know you is another story. Generally Southerners feel more comfortable accepting you if you are like them, from the South, same church, etc. They like to be able to “place” people, and being from somewhere else complicates that because it’s outside their cultural comfort zone. I think there’s also a suspicion that you as an outsider won’t like or accept them. The South hasn’t exactly been portrayed nicely by non-Southerners, and I think Southerners resent the image others outside the region have of them. (I’ve lived here long enough to get irritated by the stereotypes people have about Southerners, too!) Don’t get me wrong, the South has an ugly historical baggage with slavery, racism, segregation, etc., but unfortunately those problems have been–and still are–also present in other areas of the country.

        Obviously this is a generalization and there are exceptions of how people interact with “outsiders” throughout the South; for example, larger urban areas may have a more diverse population than rural communities. I live in a relatively small city, but it’s a college town, Walmart and Tyson headquarters are located just north of here, so there’s a more diverse demographic here. BUT, having said that, I should add that the local population doesn’t necessarily interact with the “outsiders” much. A lot of that has to do with that the people moving into the area don’t want to get to know the local people, partially because they have bought into the stereotype of Southerners. And, as I stated earlier, the locals are suspicious of the outsiders….

        This topic is actually part of my research area, so I could go on FOREVER about this! But I’ll spare you and only gave you the abbreviated version this time! 🙂

        Oh yeah, excuse the English! I’m trained in the US and tend to switch to English when I put on my “anthropology hat”!

  18. Oj, om du visste hur mycket glädje Du ger bara genom att dela med sig av ditt liv! Det går inte en dag utan att jag är in här och följer dina med- och motgångar. Keep it up! Å du, kul att du börjar få vänner, hoppas det fortsätter såhär!

  19. Du ska flytta! Du vet bara inte om det an! Jag looooovar! Du ska flytta till Seattle. Jag har hittat jobb till dig som jag sjalv inte kan soka eftersom jag kommer vara “ginormously preggers” halvvags . Ok kanske inte men jag har ett tips som kommer fa dig att draggla och be mammsen skicka over en sverigedrakt och onska att du for bara nagon minut kunde flytta till Seattle. Skickar det till din epost.

  20. Åh vad kul!

    Jag kom ju hit med tre kids i släptåg och genom dem får man oerhört lätt vänner, det faller sig liksom naturligare än att komma själv.

    Vänner är A o O för att fungera och jag måste säga att du verkar vara stark som en oxe, nu förstår jag också varför du tränar som en tok..det är din mentala hälsas måste!

    Ett grattis till ett lyckat äktenskap, inte många skulle klara av en sån prövning det första året..men iofs, när man läser din blogg så förstår man att ni är lyckliga och väldans kära!

    Om du nån dag skulle komma upp till NYC så hör av dig.

    /Kalaslotta, din vän i cyberspace! haha

    • Haha, du har helt rätt! tränar jag inte så kommer jag växa fast i soffan och tappa språket helt. Jag förstår att det är en aning smidigare att få vänner genom sina barn, läste ett fint inlägg om just det på Annika i DCs blogg. Att komma till NYC låter aldrig fel och jag hoppas komma upp inom ett år. Då tar vi en fika! Stor kram till dig!

  21. Jisses vad jag vet hur det känns det där… Man blir nästan ett skal av sig själv utan vänner. Man tror att man är stark och social men när man är själv i flera dagar, veckor och månader så är man inte så kaxig längre. Jag vet att jag totalt bröt ihop första julen då jag inte fick komma hem för alla papper inte var klara än. Jag kunde inte sluta gråta. Jag hade inte en endaste vän, även om jag pratade med folk på jobbet så var det ingen som orkade bry sig om vad man sysslade med på fritiden. Makens vänner är makens vänner och trevliga, men de skulle aldrig kontakta mig igen om vi skiljdes. – Ingen i världen kan förstå ur ensam man kan vara fastän det finns folk runtomkring. Är så glad för din skull!!! Hoppas det fortsätter i samma riktning. När du får jobb så borde det bli ännu bättre. Stor Kram från Philadelphia

    • Precis så! Du beskriver det exakt. I början är det inte så svårt men efter att halvår utan någon kommunikation med människor förutom Casey så höll jag på att förgå. Det var mycket därför jag åkte hem i feb. Jag klarade inte av att vara positiv längre! Hur är det för dig nu? Hoppas att flytten går bra! Kram

  22. Hurra för vännen!

    Det kan inte vara lätt, det där, särskilt inte när man hamnar på ett ställe där man känner att man nog inte har särskilt mycket gemensamt med folk.

    Men du som sagt, blir det Denver lovar jag att hooka up dig med min jättefina vän som bor där! Jag känner ju inte dig så väl egentligen, men jag känner på mig att ni skulle gilla varandra.

    • Oh vad du är go! Tack! Har din denvervän någon blogg? Det vore roligt att läsa om någon annans perspektiv på denver eftersom vi här hemma har helt orealistiska tankar om staden och staden.

      • Nej, det har hon inte så vitt jag vet, men skicka mig ett mejl så hookar jag upp er redan nu så kan du fråga henne allt du vill om staden.

  23. Jessica Cadring Reply

    Sjukt bra jobbat! O ännu bättre att du har stått ut, för d e verkligen inte lätt o flytta o börja om på nytt – även om man har en fin livsinvestering! 😀 Ja va i samma sits när ja flyttade från sverige senast, dock började ja plugga efter ett litet tag (tack o lov!), men tiden fram tills dess va inte helt lätt 🙂 Så, en gång till, sjukt bra jobbat! 😀

    kramkramkram

  24. Åh grattis! Vad roligt för dig! Det är så nervöst att få nya vänner, det är nästan som att dejta tycker jag. Vem ska ta första initiativet och vems tur är det att ringa liksom. Jag har tänkt att tipsa om en hemsida som heter Meet up där man kan hitta en massa “klubbar” över hela världen som man kan gå med i och träffa folk. Det är svinkonstigt i början, men alla är ju i samma situation. Jag har precis kommit hem från en träff idag och jag är så stolt över mig själv och har en promenad-dejt nästa vecka 🙂

  25. Vad glad jag blir för din skull! Ett socialt nätverk, hur litet det är må vara, är guld värt.