Jag var på en Babyshower förra veckan och fick upp ögonen för huuur mycket man kan pyssla om man vill, ALLT var liksom fixat och taget ett steg längre. Jag är så himla opysslig. Orkar ALDRIG fixa sånt här, eller lägga en liten dillkvist på tallriken, eller typ borsta mitt eget hår.. 

Vi kallar honom Big Cheeks / Sweet Cheeks. Hela ansiktet är ju bara kinder, så sött.

Jag minns hur min pappa en gång sa (säkert lite nedlåtande) hur många kvinnor älskar att skaffa barn för det får dem att känna sig viktiga och behövda, speciellt om de inte känt sig behövda innan i familjen eller förhållanden. Då, som ung tonåring, började jag tycka att det lite fult att vilja skaffa barn och vilja känna sig behövd etc. Sa till pojkvänner att jag inte ville ha barn för jag behövde inte det i mitt liv för att känna att det var fulländat etc. (Har iofs inte ändrat mig på den punkten)
Men jag fattar nu att pappa kanske hade rätt, inte med den nedlåtande tonen, utan hur jag som mamma känner mig lite viktig. Att jag gjort något jäkligt bra. Jag vill lägga till mina barn på mitt CV och säga att jag gjorde dem här, det är tusen gånger tuffare och bättre än någon titel eller säljsiffror jag hade innan. Inte bättre än någon annan såklart, men typ att jag gjort något som får mig att vara stolt över MIG. Har aldrig känt det innan, har aldrig haft självförtroendet att säga att jag varit bäst på något, men jag tycker att jag har de två finaste pojkarna i världen, och jag har liksom mig själv att tacka för det! (Och nu har jag hela mitt liv att försöka uppfostra och förstöra de här två perfekta själarna.. arghhh)

Precis som husguden Louise Hallin varnade om så har WK regressed lite sedan han blev en storebror, han har svårare att somna, är stundtals väldigt upprörd och lyssnar lika bra som en räv… senaste veckorna har han börjat kalla sig själv “Baby Walter” och imiterar det Theo gör, alltså vill ha varm mjölk, låtsas gny, ligger i vaggan, etc. Det är så sött så jag dör. Vi säger aldrig år WK att vara en “big boy” för jag tycker det uppenbarligen är att fråga efter lite för mycket, och när han går in i sitt alter ego Baby Walter så passar vi på att mysa och gosa med honom precis som han vill. Tycker det är både fint och lite sorgligt att han i stället för att be om en kram låtsas vara en bebis för att våga bli omhändertagen på det sättet han vill. Eller vad vet jag?

Det är svårt att vara mamma till ett barn, mycket svårare än till en nyföding. Känns som jag kan göra så många misstag med WK, bli för arg, uppfostra för lite, för mycket. På dagis har de ett kortsystem, grönt kort för en bra dag, gult kort om man inte lyssnat och gjort “hyss”, rött kort om man misskött sig genom att slåss, bitas eller använt bad language. WK har fått två gula kort nu, båda gångerna för att han inte lyssnat. Tycker det känns jättetråkigt att dagis har ett poängsystem på det sättet, att det är publikt, (Jag har ju redan fördomar mot barnen som alltid har röda kort, utan att känna dem alls!) och att barnen bedöms.. samtidigt är jag ju tacksam att jag får lite koll på hur hans dag varit och vad vi bör prata om på eftermiddagarna. Svårt. 

Ni som har barn, hur får ni feedback på era barns dagar när de är på dagis/skola?

Hej! Här kommer tre foton ifrån idag och ett ifrån lördags.

Den här bilden symboliserar typ allt känns det som. En fångad spya.. men är det verkligen en spya om den varit i magen i typ tre sekunder? Det är frågan… jag tänker att om det inte luktar spya så har det inte hunnit konvertera..
En bröstpump (Köpte några pillz som ska hjälpa med att öka ens mjölkproduktion, HEJ vad de hjälpte! Har plötsligt så mycket mjölk att det sprutar överallt.. vaknade i natt att att jag sprayade ner mig själv och Theo).
En termometer till Theo som varit förkyl i över en vecka nu.. därav snorsugen.

Det ständiga problemet.. önskar verkligen att man kunde göra knipövningar med brösten så detta inte behövde ske. Ska aldrig mer använda grått.

Lyckliga familjen! Heeej vad härligt det är! Fortfarande hög på alla hormoner och älskar verkligen OSS. Världens bästa minigris, världen bästa storebror (men tjena, är typ rädd för hans labila humör.. en toddler kan ju verkligen stab you in the back när som helst), världens bästa partner.
KC och jag gick på en brunch date i lördags och det var såååå lyxigt att ha barnvakt på dagen och inte på kvällen. Vi orkar knappt prata med varandra på kvällen så att ses såhär en lördags förmiddag var perfekt. Saknar förövrigt min man lite. Det är så mycket uppdelning nu att vi liksom alltid har armarna upptagna av varsitt barn.. men tänker att det löser sig om två år eller så. Man kanske borde börja i förebyggande parterapi?

Påsken hallå! I Sverige känns det som påsken är helig, men inte för att det är en kristen tradition utan för att man får leeeedigt. Hur många tycker egentligen att anledningen man är ledig är viktigt? 1 av 10 kanske? Här är man inte ledig alls men det är viktiga dagar pga religionen, så tvärt om.

I USA så letar man efter ägg i trädgården, fyllda med godis, Wk ägg var fyllda med ett russin i vardera ägg. Stackars barn, men han får ju tillräckligt med godis på dagis.. mutter mutter. Sedan får barnen får ofta en basket med presenter ifrån påskharen, det här blev en last minute lösning och jag gav WK en korg med hans egna leksaker han glömt bort (för de låg under sängen). Hepp! Vi hade, som de flesta helger, en drös vänner hos oss med barn i WKs ålder. Det är något som kommit med två barn, jag vill vara hemma. Folk får gärna komma hem till oss, men jag orkar inte och vågar inte lova bort mig och min tid längre. Känns som jag kommer avboka väldigt mycket i framtiden. #tråk

Det har varit så fint väder i Denver senaste veckorna, tokvarmt och inte ett moln på himlen. Nästa vecka ska det snöa.. på KCs födelsedag.. då jag planerat ett utomhusparty för honom.. SUCK. 

TACK, vilken massiv input det blev på förra inlägget och vad skönt att läsa att alla verkligen ser på detta olika. Det är lätt att tycka och tänka och sen svårt att göra!

Jag är rädd för att jag ska bli en grottmänniska som lever för att det ska vara städat hemma och sen inte vet om vad som händer i världen. Jag är rädd att bli bitter på KC som “lever livet” när jag sitter hemma och torkar spyor och jag är rädd att jag kommer känna mer som en onödig världsmedborgare än vad jag redan gör. Det behöver självklart inte bli så, men jag är lite orolig för det. Och som Caroline säger:

Hur klarar en av att inte själv bli tråkig. Hur kul är det för min partner att komma hem till och prata med någon som vars liv kretsar kring barnet och hemmet? Vad kan jag berätta om från min dag?

Precis det!! Men all den oron ligger ju för hur det ska bli i framtiden, just nu, idag och igår, så mår vi alla så himla mycket bättre av att inte stressa som idioter. Stämningen hemma är såhåååå mycket bättre och det känns inte som vi alltid ligger fem steg bakom. Jag hoppas verkligen att ni i Sverige inser vilken fantastisk förmån det är ha möjligheten att vara hemma och att det är (mer eller mindre) en allmän åsikt att båda partnerna ska vara lika delaktiga i alla delar av föräldraskapet och hemmet. 

Aja, diskussionen fortsätter i kommentarerna  hoppas jag! Så himla intressant att höra om era åsikter och erfarenheter. 

Nu måste ni hjälpa mig… hur gör ni? Jag är ju på föräldraledighet nu och jag funderar rätt mycket på vad för förväntningar jag har på mig själv, vad KC har på mig och vad som är rättvist. (Jag kommer troligen inte gå tillbaka till jobbet).

HUR delar ni upp hushållsarbetet när en av er är hemma?

Både jag och KC har flera gånger kommenterat att vi som familj är så mycket mer harmoniska nu eftersom jag är hemma och tar hand om allt som behöver göras under dagen.  Nu äter vi lagad middag och inte take-out längre! Gud vilken skillnad! Tvätten behöver inte längre göras på helgerna eller på kvällarna, det är undanplockat! Allt sådan som gav mig en sjuk stress förut är nu fixat och vi kan ha kvalitetstid på eftermiddagarna och helgerna i stället för att panikstressa med matlådor, tvätt, planering, städning, hämtning och lämning. Det är en otrolig skillnad i mitt humör och hur stressnivån är här hemma. Vi hinner med varandra lite mer och jag hinner framförallt med att inte leva under en sådan tidspress. Vill tillexempel WK läsa en bok på morgonen innan dagis så gör vi det nu, innan hann vi ALDRIG med något sådant. Samtidigt som jag helt älskar den här nya situationen med lägre stressnivåer och färre bråk så vet jag ju att det är en sådan kvinnofälla. Plötsligt så är jag helt beroende på KCs inkomst, och jag står hemma och tvättar.. känns ju väldigt 1950. Även om jag iofs alltid varit beroende av KC…

Aja, för att återgå, jag tänker att om KC var hemma underdagarna så skulle jag förvänta mig följande:

  • Städat och fixat hemma. (tvätt, inhandling av mat, städat)
  • Maten lagad.

Hur gör ni? Jag tänker att i Sverige är ju alltid ens partner hemma så det går åt båda hållen. Här är det ju mer en partner som är hemma och den andra jobbar och man delar inte upp ansvaret. LÄR MIG! Är jag helt ute och cyklar? Är jag en feministisk skam? Vad hade ni gjort i samma situation?

Egentligen så var det ju jag som gjorde det ovanstående innan med när jag jobbade. Men kostnaden var att jag var jävligt sur och irriterad undertiden. Hoppas att kanske nu så tar jag bort ett heltidsjobb och kanske inte behöver vara så stressad och irriterad längre? Lyssnade ni förresten på Lillelördag i går? När det är ca 8 minuter kvar av podden så pratar Ann om hur kvinnor mår så himla dåligt sedan 80talet då vi försökt balansera både familjliv och jobb… mutter mutter. Men IGENKÄNNING. Jag HATADE det. Inte att jobba, älskar att jobba, men älskar inte att även behöva vara projektledare hemma. Jag vet att det är mitt fel på ett sätt, jag har ju sakta men säkert tagit rollen som projektledare eftersom KC alltid varit den som varit “prioriterad”. Han har gått i skolan, studerat för the bar och sedan varit tvungen att visa framfötterna på nya jobb medan jag ansökt om greencard, försökt hitta en karriär i USA etc. Det är ett medvetet val att hans karriär har prioriterats eftersom den har varit vår livlina.. och jag har alltid varit den som kostat i brist på bättre ord.

Guud jag måste sluta ramble. Har ju uppenbarligen väldigt mycket att säga om detta ämne.. Men hit me med era åsikter och hur ni löser vardagen. 

 

 

Hej Theo!

Jag vill ju skriva månadsbrev men det är inte så lätt som jag trodde! Så fort jag försöker lägga mig ifrån dig så gallskriker du. Det är nästan bara då du protesterar. Jag brukade vara en snabbduschare, men det var inget alls jämfört hur det är nu. En dusch kan vara 30 sek lång och det känns som en success! Du vill bli buren hela tiden och jag tar inte ens med vagnen längre när vi går på promenader. Du ligger alltså alltid på mitt bröst vilket gör att jag nästan aldrig ser dig, så när du öppnar ögonen och jag håller i dig blir jag ofta förvånad “men, är det så dääär du ser ut?”

Du kom till världen och bromsade liksom upp allt för oss. Innan du var här var det så stressigt och fullt ös, vi försökte fixa, ordna, hinna med, avsluta projekt, med dig så stannade allt. Jag dricker mitt kaffe kallt och tar ännu snabbare snabbduschar nu, men jag har kontroll känns det som. Tack för det. Tack för att du tog ner oss på jorden och fick oss att börja fokusera.

Du börjar att le nu och precis som med din bror är det som jag faller ifrån ett stup varje gång. Hjärtat hoppar över ett slag och jag glömmer att andas. Jag kan inte förstå att vi har fått dig, att jag får ha dig varje dag. Att du och WK kommer, om ni vårdar er relation, aldrig mer varan ensamma. Att du gjort WK till en bror och mig till en flerbarnsmor. Jag längtar så efter att få reda på vem du är, att få en ledtråd till vem som gömmer sig i den här lilla bebiskroppen.

När din bror var en månad så kände jag att hans och min relation var som en idoldyrkan..

“Vi lär känna varandra fortfarande. Jag kan inte dina skrik, och jag vet inte alltid vad det är du vill. Ofta är det att jag glömt byta din blöja. Men vi lär oss. De första dagarna skrämde du mig, samtidigt var jag oerhört imponerad av dig. Det kändes lite som om vår relation var som en idoldyrkan. Du var så häftig och skrämmande och jag blev nervös så fort jag såg dig. Det gick över till att jag gillade dig och kände mig lite lugnare i ditt sällskap och nu älskar jag dig. Jag kan riktigt sakna dig när du inte har legat i mina armar på en stund. Du har den mjukaste huden jag känt, de längsta ögonfransarna, de finaste ögonen och din haka… din haka är helt underbar! Jag kan inte riktigt greppa att du är en produkt av oss. Av min och Caseys släkt. Men jag tycker om att tänka på det. Hur du har fått min mormor och Caseys farmor att dela en genpool. Tänk att du bundit två släkter ihop på det sättet du har. Att vi alla inte längre är släkt på grund av ett giftermål utan nu på grund av att vi delar gener. Det är så fint för oss alla att tänka på. Du har givit oss alla nya titlar. Mamma, pappa, mormor, morfar, farmor och farfar. Morbror, faster och som din gammelfarmor och farfar säger: Farfarfar och farfarmor.”

.. Jag känner inte likadant med dig, och jag är lite ledsen för det, det var så stort och häftigt att få ett barn för första gången. Denna gång är det lite mer som du alltid varit här. Vi älskar dig per automatik. Du är en av oss. Du är självklar medlem i vår tribe. Det är ju såklart häftigt att du är så självklar när din bror var allt annat, men samtidigt lite sorgligt att du kanske inte skakade om vår värld lika mycket. Jag tror du kommer göra det tids nog, vi måste nog bara lära känna dig först. Jag tror att när vi ser din personlighet så kommer vi bli så förvånande att du är en EGEN person och inte bara någon som hänger med. Jag tror det är detsamma med alla runtomkring oss, du kom liksom in till en mormor och farmor redan, de hade sina roller och var redo för dig med öppna armar. Vi behövde ingen inlärningsperiod, du är en del av oss, av vår familj och vår släkt. Du är självklar.

Det är svårt att hantera världen utanför just nu, den är osäker och full av terror ifrån privatpersoner och värdsledare men hemma hos oss är det mer kärlek. Du gav oss mer att älska, mer att tro på och jag är så oändligt tacksam för att du är en del av vår vår familj.