Mindblown

44dc4ff83de28558b885f8babe8cec08

Att jag kommer föda fram en AMERIKANSK medborgare

Att jag kommer föda fram en Colorado NATIVE

Att jag kan föda fram någon som har en SNOPP

Ursäkta mig, måste andas i en påse nu… 

 

Pic här

Vecka 17

17+4

 

No nytt. Lite lite mer mer kagge. Detta var första veckan som jag kände att det var jobbigt att hålla in magen. Så jag slutade med det. Känner inga rörelser alls ännu. Ser SÅ mycket fram emot den känslan. Alieeeen! Nej, det jag vill är ligga i soffan och äta godis sååååå nothing new under the sun.

Misstag och tacksamhet

I fredags gjorde vi kanske det dummaste vi kunde ha gjort for vår egna sanity skull och framförallt för mitt gravida hjärta. Caseys firma donerar stora summor till olika foundations varje år, ett av dem är ”Make a Wish Fondation” Det är en organisation uppfyller en önskar till barn med livshotande sjukdomar. Barnen får önska i stort sätt vad de vill, 70% önskar sig en resa till Disney World, men sen finns det så klart barn som önskar sig andra saker. En av dem som blev stora i media var Miles som Batkid. (grååååååååt).

i fredags gick vi på en charity dinner för just Make a Wish foundation. Bad idea. Det kommer upp en massa fantastiska barn på scenen, alla med livshotande cancersjukdomar. Barnen berättade vad deras önskan var, en flicka som var 5 år hade önskat sig att hon var en prinsessa så hon hade fått en egen dag utnämnd efter henne här i Colorado, egen crowning, afternoon tea på the Brown Palace och varit domare i en danstävling etc. En annan liten pojke med cancer hade fått träffa sin stora idol, någon country sångare. Jag tror aldrig jag har gråtit, eller sett Casey, gråta så mycket. Det var som att själen brast och om jag bryter ihop att se en flicka i prinsessklänning utan hår på huvudet, hur klarar man sig när det är ens egna dotter?

Jag inser mer och mer vilket helvete mina föräldrar gått igenom när jag och min bror var sjuka och hur tacksam jag är att de orkade ta hand om oss så väl. Jag låg på St Görans sjuhus och mamma som sovit med mig den natten var tvungen att lämna mig för att ta min lillebror till St Eriks sjukhus. Han skulle in på sin sista cancer check-up och den eftermiddagen friskförklarades han från sin cancer, retinoblastoma, och har inte varit sjuk sedan dess. Men jag minns, eller har väl snarare haft det återberättat för mig hur min mamma åkte tillbaka till mig på kvällen för hon klarade inte av att fira att hennes son efter flera år blivit friskförklarad, eftersom hennes dotter låg med benet fulla av odiagnotiserade tumörer som läkarna då trodde var cancer. Det var många år för mina föräldrar med svårt sjuka barn. Jag kan aldrig tacka dem tillräckligt för att de orkade med, att de fanns där, tröstade, läste böcker, bråkade med skolor och rektorer, läkare och psykologer, samtidigt som de båda arbetade, och tog sig tid att spela tv-spel med oss. Aldrig aldrig aldrig kommer jag förstå vad de gick igenom för oss och aldrig aldrig aldrig kommer jag kunna tacka dem tillräckligt.

Sen är jag så tacksam att vi växte upp i Sverige och inte i USA. Mina föräldrar behövde inte någonsin oroa sig över hur de skulle betala alla sjukhuskostnader för min brors cancerbehandling eller mina sjukhusvistelser eller bentransplantation. Att behöva handskas med att ha ett cancersjukt barn och utöver det få räkningar för varenda nål som används när de går på cellgifter, eller för lakarna de sover på, måste vara en helt annan nivå av lidande. Då kommer Make a Wish foundation in och tar en familj i kris på en fullt betald semester, med vad som helst ens sjuka barn önskar att få uppleva. Vilken gåva. Men fy farao. Alla dessa sjuka barn som man bara vill ta hand om?! Vart kom de ifrån? Har de alltid funnits och har jag bara varit blind?