Hos parteraputen talade vi idag om hur viktigt det är med attachment, och hur det går ifrån att ifrån att vara nyfödd och få sina behov fyllda, till att vara gift och känna sig sedd och älskad, jag sitter mest där och snurrar på tröjan och suckar högt.. Det låter som de upptäckt jesus när de talar om “the attachment theory”. Tänker rätt mycket på hur lite folk vet om attachment i USA.. hur vi, på sjuksystrarnas inrådan,  lät WK sova sin första natt i “barnrummet” med andra nyfödda barn, och de kom in med honom när han behövde ammas.. (har så dåligt samvete över det, men vi visste inte bättre). Hade ju varit bra att fått veta sånt innan man blev mamma och inte lärt sig det själv flera år senare. DEN HÄR ARTIKELN ÄR BRAAA – tips tips om att inte vara en dickhead parent.

Hur många av er här känner att ni har “omvärderat” er barndom sedan ni blev vuxna? Jag kanske inte har omvärderat den.. men jag ser dem som på nytt igen nu med egna barn.. Synd att jag hittar alla nycklar nu.. så här ett halv liv senare. Undrar lite vad jag kommer komma på om 15 år som jag hade önskat att jag vetat nu? Säkert att det är onödigt att ha ångest. JAMEN JAG VET! Har ångest över det med.

Walter sa till mig i veckan “Mommy, my heart hurts when you are mad at me”.. noll päronpoäng.

Nu ska jag sova, Theo håller på att få tänder och ammar hela nätterna. Blir galen. Älskar att amma 20%, AVSKYR att amma 80%.

(Bilderna jag lägger upp här, på insta och FB har alltid fått föräldrarnas tillstånd, bara så ni vet)

Tänker att om KC kollar kontouttdraget nu så kommer han bli assur, för jag köpte möbler utan att säga till. LOVAR att han inte kommer märka att det finns nya möbler hemma om jag bara är den som tar emot allt när de kommer. Hur sjukt är inte det? Anyway.. Köpte en matta som kommer vara asäcklig att gå på men den är snygg så det är ok.

Var på en “intervju” för att fota ett bröllop nyss.. var trött och drack en stor burk med energidryck för att inte somna på vägen hem och känner mig så ooootroooligt pigg just nu. Kommer kanske aldrig att sova igen.

Vill ni ha lite tips?

Detta avsnitt på My Fav Murder. Om mamman som städade. DOOOOOG av skratt.

Detta för jag älskar Titus

Världens bästa Instagram konto. Hint: Alaska, herbalist, grisar som husdjur!

Kram på er!

Jag kommer hem i jul! Vi fick en resa på flygpoäng och tänkte passa på nu innan Theo blir två och och alltså måste vi börja köpa flygstol till honom snart.. see you never again Sweden.

Iallafall, min dröm är ju att få fotografera mer i Sverige och jag tänkte se, om det är så att du, eller någon du känner, skulle vilja ha lite familjefoton (eller boudoir) tagna under julen? Jag kommer befinna mig i Stockholmsområdet (Lidingö, Norrtälje Mörkö mest) och skulle tycka det vore sååå roligt.

Jag vet inte vad jag borde ta betalt.. men det kanske vi kan bestämma ihop?

Messa mig på facebook om du är intresserad eller maila till mig geigerlinnea AT gmail.com

En rykande fresh bebis, guuud hur kan jag var så slutkörd av barn så jag nästan känner mig galen, och samtidigt vilja ha mer? Egentligen vill jag inte ha fler barn, en docka kanske räcker. En sådan där läskig i silicone. Ekkk.

Oh, vad jag älskar att ta foton, det finns inget bättre. Önskar jag var rik så jag kunde göra det gratis och inte behöva tänka på att det någonstans måste gå ihop.. att inte känna sig orolig. Tänk att vara konstnär och ekonomiskt oberoende.

Jag känner att inläggen här på bloggen har noll röd tråd, det är som stickprover ur ett liv.

I somras började vi se att att Theos ögon ofta rullade till höger och försvann, på en millesekund var han tillbaka. Sen började vi märka att han snubblade mycket, och speciellt allt det blev värre, både med ögonen som rullade och att han tappade balansen. Casey var den som kände att det var “enough” och vi började försöka spela in hans ögonrörelser, vi fick några videos och visade för hans doktor när vi kom hem till USA ifrån Sverige. Där fick vi en remiss till en neurolog.. Vi fick veta att Theo har sämre kroppskontroll på höger sida och att han troligen har frontal lobe seizures och vi fick börja ta epilepsimedicin redan där och då hos doktorn. Vi har nu gjort EEG, och ett MRI (där han fick sövas, urk) nu har vi fått svar ifrån båda och allt ser normal ut. Alltså DEN UTANDNINGEN när doktorn ringde och sa det. Fy fan. Nu ska vi göra ett 48 timmar långt EEG och efter det så vet jag faktiskt inte? Jag vet inte vad det här betyder, jag vet inte vad det innebär men jag känner mig faktiskt inte alls orolig. Om han har epilepsi så tråkigt, och asjobbigt, men samtidigt bra familj att ha epilepsi i! Casey har koll och vet vilka frågor man ska ställa. Det ska inte vara ärftligt, men det känns ju onekligen som det är det.

Nu med medicinen så han ögonen slutat rulla, men han har lika taskig balans.

Varför skriver jag det här? Jag vet inte. Känner att jag vill berätta det för någon, att jag vill prata med någon som kanske har mer koll? I så fall kan du väl höra av dig? Och varför tar jag med mig kameran till ställen där man kanske inte ler? Jag vet inte.. gillar ju foton som visar vad dagen handlar om mer än att man tittar in i en kamera och säger cheese.

Här ifrån när vi gjorde MRI..aptidigt på morgonen.

..och här fick faktiskt jag nog av att Casey tog kort, kunde man inte tro, eller hur!

Aja, det var den här sommarens orosmoln. Kram!

Ooo det är så mycket jag vill berätta efter varje födsel, så många historier som jag måste släppa ut! Historier om hur sjukvården kan, beroende på vilken doktor och sjuksyster du har, vara fantastisk eller vidrig, hur vissa kvinnor som föder barn blir mammor, och vissa inte, hur vissa föder ensamma i tystnad och andra omgivna av alla de känner (i min senaste födsel så var vi 17 personer i rummet!). Jag har aldrig känt mig så mycket som en kvinna som när jag är i ett rum med en födande. Det är magiskt att se vilken kraft vi har! Alla utom en av mina födslar har varit utan något smärtstillande och det är också helt otroligt att se att det går, även om jag inte ännu förstått varför man gör det. Jag inser hur lite jag visste om vad det fanns för alternativ när jag födde barn, hur trygg jag kände mig med att bli tillsagd. Jag känner starkt att jag inte äger mina födslar som var kejsarsitt, men jag är tacksam för dem.

Kvinnan ovan födde sitt barn ensam i tystnad. Hon fångade det själv och lyfte det direkt till sitt bröst. Efter bara en minut gav hon barnet till sin adoptivmamma, barnet satt fortfarande fast i navelsträngen med sin biologiska mamma, samtidigt som hennes adoptivmamma ömt höll om henne. Det var en helt obeskrivlig stämning av systerskap i rummet.

Varför pratas det inte mer om födslar? Varför är det inte något heligt? Varför hyllas kvinnor inte mer? Aja, jag fattar att jag är 1000år efter här. Men sånt tänker jag på.. hela dagarna. Hur mår ni?

Just nu är jag super on call för en tjej vars due date är i morgon. Hon ska adoptera barnet och det är en så vacker och sanslöst sorglig historia. Jag hoppas att jag får dela den med er… Det är the birth mother som har bett mig att vara där, är inte det häftigt?! Samma med en Surrogate birth jag ska vara med på, (twiiiins) Alltså HUR intressant?! Jag vet inte alls vart jag står i det här med surrogate.. Alltså, jag tycker ju att det är en för stor risk att någon ska utnyttjas för att det ska vara OK.. men efter att ha pratar med the birth mother och the intendent parent så känns det som en så himla… fantastisk lösning? Men ja.. är så outbildad inom detta ämne.

Det är så sjukt coolt att vara med på födslar. Att se hur födslar KAN vara, hemma, i lugn och ro, helt “naturligt”. Och på sjukhus, i trygga händer. (går ju att diskutera det med). Men det är så otroligt att se hur det går till. Inser att jag inte kunde något alls om födslar, alternativen och konsekvenserna innan jag hade mina egna barn. Känner att jag vill göra om och göra rätt, men skulle inte klara av mer barn. Aldrig.

Pratas det något om hemma födslar i Sverige? Om att föda utan smärtstillande? Om stress? Vet inte varför det känns som en sådan subkultur här.. kanske är det för att man får betala mer på sjukhus?