I fredags sålde vi huset, bilen och KC hade sin sista dag på jobbet. Jag trodde vi skulle fira och känna oss glada men istället hade vi väl samma känsla som båda gångerna vi förstått att vi var gravida.. typ “oh shiiiiiit, nu är det allvar”.

Nu hyr vi alltså vårt hus av de nya ägarna i två veckor.. konstigt. Det kändes speciellt att sälja huset till folk som aldrig bott i CO innan, de har så himla mycket att se fram emot. De var så väldigt glada över att ha flyttat till CO och både jag och KC kände oss avundsjuka på dem. De öppnar deras bok och vi stänger våran. I morgon tar vi kidsen och åker till the sand dunes. Jag har velat åka dit sedan vi flyttade till Colorado så det är ju about time. Vi ska bo i en airstreem vilken jag är SJUKT pepp på. Mindre pepp på att aka bil i ca 4 timmar med två kiddos..

Så trist att de enda gångerna jag sitter ner för att skriva så är det när jag är nere. Antar att jag är för upptagen med kul saker när humöret är på topp. Just nu sitter jag med en sådan groooov ångest. HATAR ATT FLYTTA. Hatar allt som har med flytt att göra. Det som är det värsta tror jag är att det är liksom vi som är in charge.. det är vi som är vuxna och vi som måste göra allt. Jag vill inte! Jag vill att någon ska ta besluten åt mig, att någon säger åt mig vad som är rätt, vad som är fel och vad jag ska göra. Mest av allt vill jag skylla alla fel på KC, men det hjälper ju tyvärr inte någon, inte ens mig. Förstår inte just nu hur vi ska låta bli att bråka innan, under och efter flytt eftersom vi båda två går på nålar. Trött som ett as är jag också vilket jag vet är jättejättejätte dumt när man har ångest. W och T är förkylda och hostar tills de kräks.

Lilla ångestlistan

Vad har du ångest över just nu?

Flytten och allt det innebär, de extrema kostnaderna, att lämna allt man har i händerna till någon man inte känner, att vi kommer ångra oss. KC anställde ett flyttbolag och det visade sig, såklart, att de verkar vara helt fruktansvärda. Har typ 10.000 fake reviews ifrån fake accounts etc. De enda som är riktiga reviews är fruktansvärda. Saker som saknas, försenat med flera veckor, saker som hålls i gisslan tills man betalar massa mer. Fuuuuuuuuck.

Vad är din mest återkommande ångest?

Att de jag älskar inte kanske mår bra. Allt med barnen, mest med W. Fy fan vilken ångest man får av barn. Mobbning, hälsa, utfrysning, en döende earth, Donald Trump. En kollega till mig avled i helgen i en olycka och jag har liksom aldrig tänkt på det.. att om jag skulle dö så skulle jag missa W och Ts uppväxt. Det ger mig ångest. Mer ångest såklart om någon av dem skulle dö ifrån mig. Att jag nu har två barn så jag inte kan ta livet av mig om något händer med det ena. ALLTSÅ GUUUUD. Måste sluta tänka.

Hur känns ångesten?

I halsen, i hjärtat, i huvudet. Tillslut bakom ögonen.

Hur hanterar du din ångest?

Inte alls, har jag riktigt grov panikångest så kan jag sätta på Headspace SOS serie. Den är helt fantastisk mot panikångest. Men inte mot bröstångest vilket jag har mer av. Inget hjälper väl så där jättemycket. Prata med KC hjälper oftast inte för jag behöver vara arg på honom istället. Eller jag behöver kanske att han blir arg på mig? Så jag kan förklara varför jag är så jobbig?

Bajs och hej.

Disclamer: om ni tycker att jag är helt knäpp nu så worry not, det här är livet. Jag vet det! Tycker bara att det inte alltid är rosa moln och känner att det måste vara OK att prata om det som känns bajs det med.

Hej dagboken.

Livet tickar på här. Har grooov ångest över att vi måste packa. Vill INTE. VILL INTE ALLS. Men sånt är livet. Suck it up. I morgon.

Är hemma med WK och Theo idag, även om det är panik och kaos så funkar det!! Åkte till en splash park och hade till och med kul innan WK ramlade och slog bakhuvudet huvudet i cement. AJ.

Hade picknick med goda vänner i helgen, plötsligt gjorde deras 5-åring ett bus, som vilken annan 5-åring hade gjort och jag fick se aga för första gången. Det var helt vidrigt… och lagligt. Fy fan vad fel det är och vilken obehagligt situation det blir när man inte håller med goda vänner om något så intimt som barn uppfostran. Intimt? Är det fel ord? Men det kändes intimt.

Wk sover bättre med hans ökade järnintag med det är fortfarande KASSSSST. Så vi jobbar med en sömnkonsult just nu. Hur knäppt är inte det? Men det knäppaste är att han nyss sa “nap time” och gick och la sig själv!!!!!

Den 28e flyttar jag med kidsen. Ska flyga själv med dem. Casey ska köra vår bil, det tar två dagar. Jag skulle kunna betala en miljon för att köra själv genom halva USA och samtidigt lyssna på min ljudbok. 

Det är sådan sjuk skillnad på hus i Denver jämfört med hus i GA. Vårt hus är här.. ni ser hur litet och skrangligt det är. Byggt 1929 tror jag? Nu har vi sålt det, skriver på papper den 16e. Ekkk. Men kolla på hus i GA, som alla nu är till salu för mindre än vårt hus här i Denver. Är det inte SJUKT?! NU tycker jag iofs all alla de här husen saknar själ.. men ändå. Jag kan leva i ett själlöst hus om jag får ett stort kök. Tyvärr kan vi inte köpa hus som de jag länkar till. Vi vill sänka våran månadskostnad och kommer alltså köpa hus som är lååångt ifrån dessa.

Hus ett. Trädgården!!!

Hus två. Fasaden!! Allt annat var rätt fult.

Hus tre känns ju rätt perfekt.

Hus fyra, köket har konstiga skåpsluckor men SÅÅÅ FIN PLANLÖSNING!!!! Skulle aldrig lämna köket. NEVER.

Hus fem. Öppen planlöööösning. Arghhh. Och spännande att en drönare tagit foton. 

FY FAAAAN VILKEN NATT. Jag har stoltserat på instagram stories om hur otroligt bra WK sömn varit den senaste veckan pga att vi har hjälp av en sleeping consultant (och ökat intag av järn). A wooorld of a differance. Tills i natt. Då karma kom och bet mig.

WK vägrade somna och det tog nog en timme innan han äntligen accepterade att det var dags att sova. Efter midnatt vaknade han var tjugonde minut fram till klockan fem. Sex gånger var han uppe och gick runt i huset! Fy faaaan. Och Theo hade en rätt tuff natt han med och vaknade kanske fyra gånger? Men det är logiskt och känns ändå helt OK, det är bara så jobbigt att vakna hela tiden.. och mitt i allt så fick jag sleep paralysis?!!

Det var det VIDRIGASTE jag varit med om, jag var vaken men kunde inte röra mig eller andas. Jag var helt förlamad och jag kunde inte “snap out of it” så jag fick panik. Jag hallucinerade att WK hade gått in i köket, hämtat en kniv och att han nu stod brevid min säng. Jag såg hans outline så tydligt och jag visste han ville döda mig. Det var därför han hade gått runt i huset så många gånger innan under natten, han hade letat efter en kniv och sen efter mig. Theo sover undertiden på mitt bröst (på riktigt och i mina hallucinationer) jag kände hans tyngd på mig men plötsligt så känner jag hur han inte bara ligger där utan hur han försöker äta sig in i mig genom bröstet. Han äter och äter och försöker nå mitt hjärta samtidigt som WK står bredvid och bara tittar med en kniv i handen.

Det var så verkligt att jag fick total panik, inte som en mardröm utan det var som om jag var vaken men paralyserad, det enda jag kunde göra var att andas små små panik andetag, men de väckte Casey som frågade varför jag hyperventilerande, och så fort han rörde vid mig så var det som att jag “vaknade upp”. Jag fick det en gång till under natten men då var det inga hallucinationer med utan jag var bara paralyserad. Så otroligt läskigt! Fyyyy faaaaaan. Jag vill aldrig mer sova.. vilket iofs vore bra eftersom min mini inte heller verkar vilja sova.

Har någon av er haft sleep paralysis? Kommer det tillbaka? Eller

När blev du förälder?

När jag var 31 resp 33. Känns rätt gammalt.

Hur många barn har du?

Två, varit gravid två ggr så jag är tacksam för the outcome.

Var graviditeterna planerade?

Sviiiiiiinplanerade. Här kan man se all ångest om det. Tips är att inte läsa om du redan har lite åldersnoja över gamla ägg. Över Theo var det inte lika planerat men tillräckligt för att jag kissade på ägglossnings stickor. Fattar verkligen inte hur man blir preggo utan dem för vem orkar gissa dagar?

När fick du reda på att du var gravid?

Här berättade jag för KC med WK.

Med Theo kom jag hem efter ett språktest så jag kunde börja plugga på universitetet kvällstid (magister utbildning)… iallfall.. kom hem efter tester tidig eftermiddag och kände mig liksom… obekväm? Var hungrig men ändå inte, för varm, för trånga kläder, för …fel? KC och jag tog med WK till poolen och jag satte mig ner bredvid en JÄTTEGRAVID tjej och kände att.. nej.. jag kanske är preggo?! Gick hem, tog ett test och visade för honom. Sen låg vi i hängmattan och panikandades..

Meeeeen det är den historien jag berättade för KC, egentligen visste jag redan. För precis innan vi gick till poolen tog jag ett test, som visade svagt att jag var preggo men jag ville smälta det innan jag berättade det för honom. Det har med både WK och Theo känts som det är MIN graviditet och att KC egentligen inte behöver veta. 

När berättade du om graviditeterna?

Båda gångerna berättade jag för familj när vi var i Svergie, och båda gångerna var jag runt 6 veckor gravid. Så väldigt tidigt. Annars väntade vi nog ett tag. Ca 20 veckor med WK och kanske 16 med Theo.

Hur många barn vill du ha?

Nyfödingar skulle jag vilja ha 100000 av. Två-års trotsiga.. kanska två? En dröm vore att ha tre men jag vet inte om vi skulle orka det eller om det logistiskt skulle vara värt det. Hur flyger man med tre? Hur väljer man vem man ska trösta först när alla gråter samtidigt? Hur betalar man för skolan??!

Tätt ihop eller långt isär?

26 månader mellan WK och Theo.. känns väl neutralt och bra.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?

Vecka sex med WK hade vi ett ultraljud och såg hans lilla hjärta picka, jag frågade doktorn hur stor sannolikheten var att det skulle resultera i en bebis och han sa att ser man ett hjärta så är det med 99% klart och fixat, och sen berättade han om hur ooootroooligt sällan det är något avvikande på barn som föds att jag blev lugn-ish. Inte så lugn egentligen. Med Theo fick vi göra ett tillväxt UL och under några sekunder där var jag orolig för UL nissen muttrade något om att Theo hade ett väldigt litet huvud men han hade mätt fel.

Hur var graviditeterna?

Helt ok. Både efter WK och Theo var jag så hööööög av lycka att inte längre vara gravid att jag hade kunnat bestiga vilka berg som helst.

Gillade du att vara gravid?

Nej. förlorar väldigt mycket tålamod som gravid och tålde inte folks bullshit längre. Tyckte att mina förslag alltid vad bäst (på jobbet, i bokklubben, på restauranger, you name it) och att alla andra är dumma i huvudet.

Visste du vilket biologiskt kön det skulle bli?

Med WK ja, inte med Theo.

Förlossningar. Hur har de varit? 

Helt ok. WK slutade i akutsnitt och jag var så trött att jag inte minns dagarna efter, förlossningen med Theo var ett snitt redan i från början och det var helt annorlunda. SÅ pigg efter!

Hur var första bebistiden? 

Älskar bebisar och bebistiden. ÄLSKAR. Så mycket att jag vill gå fram till alla jag ser med nyfödingar och skrika åt dem hur kort den här tiden är och hur fantastisk det är, vilka mirakel bebisarna är och att de måste ta vara på allt nuuuuuuuu. När WK var runt 8-10 månader fick jag en mindre (?) förlossnings depression och det var vidrigt. Är livrädd att det ska komma tillbaka.

Hade du bestämt namnen sedan innan? 

Med WK ja, med Theo nej. KC och jag bråkade om namn tills vi var tvungna att checka up på sjukhuset och om man inte har namn innan man checkar ut så får man en straffavgift. Vi kom överens om Theodore men jag hade hellre sett Otis, Curtis eller Viggo.

Ett råd till blivande föräldrar? 

Att välja ut ett par föräldrar man gillar och bara lyssna på deras råd och tips, strunta i resten. Men det är bara ett tips, jag gör inte så själv. Sen tycker jag att det var väldigt bra att jag och KC pratade mycket innan vi hade barn om hur vi kände om vissa saker som skiljer sig åt i våra kulturer. Typ omskärelse, aga etc.

Sen har magkänslan rätt. En gång lyssnade jag inte på den och det var mitt största misstag som förälder.

Vi flyttar långt.. det är typ som att flytta ifrån Sthlm till mitten av Italien distans vis.
Jag tänker lite hur många gånger i livet man flyttar så långt? När jag var ung-ish så flyttade jag till Shanghai, bodde där i två år men  jag visste ju alltid att det inte var för alltid så det kändes aldrig så långt eller definitivt. Att flytta till USA kändes längre… först flyttade jag till Georgia, sen till Alabama och sen till Colorado.. nu flyttar vi med en hel familj till Georgia igen och jag tänker att det kanske är sista flytten? Hur många gånger kan man dra loss alla rötter och flytta? Många såklart men jag vet inte om jag vill? Samtidigt vet jag verkligen inte om jag vill leva resten av mitt liv i GA.. och att begravas där? Neeeej!

I går packade vi, trettiosju lådor. typ häften? Fy faaaan vad mycket saker man har. Vill sälja/donera allt. Vi organiserade allt efter person och rum och det blev så uppenbart vad man har för mycket av. Barnkläder och outdoor kläder. Sååå mycket barnkläder. Såå mycket vinterjackor. Vad ska vi göra med dem i GA? känns helt onödiga. Kanske borde sälja? Har för övrigt grym ångest att vi har anlitat en flyttfirma.. flyttfirmor känns shady och man är så beroende av dem. Har hört många skräckhistorier om hur de vid leveras begär mycket mer betalt än överenskommet och att de håller hela ens bohag i gisslan om man inte betalar? Hoppas det är skrönor.

Vi har hyrt ett hus i Roswell GA, det är där vi vill köpa hus så småning om. Alla väggar i huset vi hyr är bajsbruna.

 

Oj oj. Theo har passerat två månader och jag har bara inte hunnit skriva något, så det får bli dubbelt så bra denna månad. Och jisses, det är verkligen rätt benämning. VÄRLDENS BÄSTA BEBIS! Så glad, så mysig, så fin, så mjuk, så perfekt, så himla himla himla fin avkomma!

Theo, jag kan inte säga något annat än att du är perfekt. Jag är så tacksam att jag får ha en bebis igen och att jag får mysa med dig hela dagarna. HELA DAGARNA! Du är min min min och jag älskar att du är min. Jag är kär i dig, det är en konstig känsla att vara kär i en bebis och så här kändes det inte alls månad ett. Då var du fin och grym och allt det där, men hej och hååå! Flera gånger om dagen är det som om jag ramlar och får hjärtat i halsgropen av kärlek. Jag bär på dig nästan hela tiden, det gjorde jag inte med din bror. Det är praktiskt eftersom du bara hänger med, men den största anledningen är att jag behöver känna dig hela tiden, och du verkar behöva känna mig.

När du ler så startar du alltid leendet med ögonen, sen kommer munnen och du trycker in ditt huvud mot hakan och får världens gulligaste dubbelhakor. Mina favoritstunder är när du ammar, tittar upp och ser mig och börjar le så mycket att du dregglar mjök. Egoist javisst, men det finns inget häftigare än att älskas av sin bebis för det är kanske är den enda gången i livet som man (jag) älskas ovillkorligt. Ibland är det som du får för mycket glada känslor i kroppen, du blundar och vänder bort huvudet mitt i de allra största leendena. Varje gång du vaknar så sträcker du på dig med armarna ovanför huvudet, benen spikraka och ryggen så bänd att det ser du som om den ska gå av. Du sover bra, verkar trivas som bäst i min armhåla men sover flera timmar om natten på mitt bröst fortfarande. Du skrattar i sömnen och hela din mage guppar. Jag älskar de små skratten och att jag får känna dem eftersom du är så nära mig. En liten skratt hemlighet.

Jag kan ibland känna lite dåligt samvete mot dig, med din bror så satt vi och lockade fram leenden från dag ett, vi gullade, cooade och lekte. Du får liksom bara hänga med och jag är ofta rädd att jag glömt dig någonstans. Kollar vid alla rödljus att du faktiskt sitter i bilsätet, att du är i ergon. Jag vaknar ofta mitt i natten och även fast du ligger på mitt bröst kan det för en millisekund kännas som jag tappat bort dig?  Kanske känner jag så här för att du inte alltid får all uppmärksamhet utan att den måste delas med din bror? Jag tror kanske det.

Jag är så glad att jag får vara din mamma, att KC får vara din pappa och att du får vara lillebror till WK. Du har världens finaste storebror och du har gjort honom till det. Tack.

WK 3 månader. 

Theo 1.5 månader.