Vi är inte alls något dreamteam

Iallafall inte ständigt. hej och håååå vilket monstebråk vi hamnade i helgen. Visste inte ens att Casey kunde bli så arg?! Både imponerande och.. i brist på bättre ord, skrämmande? Som att se Buddha tappa kontrollen! Anledningen till gårdagens världskrig var att Casey frös.. och sätte på värmen. Jag är vanligtvis en istapp men iom denna graviditet så är jag VARM. Hela hela tiden. Så… jag gick och stängde av värmen. Casey gick under tystnad och satte på den igen.. och jag gick och stängde av dem samtidigt som jag gav Casey the death stare.. Casey satte på den IGEN och stirrade tillbaka.. jag kan ha sagt något dramatiskt i stil med att han kan sätta på sig kläder men jag kan inte ta av mig huuuuden…  och stängde av värmen. Inte moget alls.. men det behövdes. Sen släpptes atombomben och stackars stackars Marcio stod i mitten och försökte vara osynlig. Ooops.

Aja, in retrospect, så var det väl bra att vi laddade ur. Puuuust.

bomb

27 + 4 Anknytning

w11-20w.21-26

 

Caaanonbaaaaaaall. Nu går det inte att dölja något längre vilket är SKÖNT. Nu är det uppenbart och folk behöver inte undra längre. Jag waddlar, stånkar och stönar. Störst denna vecka är att jag känner sparkar hela tiden. Inte bara små buffar utan så stora att magen helt plötsligt slår i skrivbordet. Och för varje spark.. så kommer jag lite lite närmare BabyBo.

Jag har funderar massor över det här mad att knyta an och oroat mig lite över.. när jag kommer känna kärlek? Ojoj hårda ord låter det som nu. Men det har inte varit så mycket sådana känslor. Graviditeten har hittills handlat om… mig… på något sätt. Jag mår si, min kropp ändras så, framtiden är oviss och skärmmande. Helt plötsligt så påminner BabyBo både mig och Casey att hen finns, att det är något som sparkar, påminner och växer. Det är stort! Och fantastiskt skönt att känns att det är mer än bara fantasier på något sätt. Jag har hittills tänkt att om allt skulle gå åt helvete.. så hade jag inte vetat om vad jag skulle sörja? Jag skulle inte sörja en person, eller en personlighet. Jag skulle inte kunna sörja en människa jag känner utan jag skulle sörja en.. dröm? En fantasi? Sörja att jag förlorat något? Något jag har tillåtligt mig fantisera ihop? Och eftersom jag är en katastroftänkare så har jag tills förra veckan inte ens våga tänka en eventuell bebis. (Jag kan fortfarande inte säga “i januari, när vi har barn” eller “när vi föder”, utan istället säger jag “OM allt går som det ska, så har vi barn i Januari” eller “När vi, knock on wood, föder i Januari”).

Men, varje dag, varje spark, får oss att komma närmare varandra. Varje dag känner jag är ett steg längre ut på isen och det är så himla himla läskigt och FINT, sist jag kände så här var när jag träffade BabyBo’s pappa.

Hur, när, var och varför knöt ni an till ert barn? Under graviditet? Under födsel? En månad efter?

Kiropraktor för gravida

Gick till en kiropraktor specialiserad på Prenatal. Han poppade ut fem revben och hela höften. Läskigt ja. Men det kanske är tveksamt om det blev bättre. Vill ju gärna tro det efter att ha betalat $110 för 40 minuter. Har dock fortfarande ont i ryggen.. fick höra igår att jag har attitydsproblem och så kan det mycket väl vara. Lite ryggmeck kanske man ska räkna med. Har ni erfarenheter? Hjälper det på riktigt eller är det bara mumbojumbo?

Apropå kroppar och sånt. Astrid Bengtson är en svennebanan som nu bor i the fabulous LA och är lite av en Postural Guru. Eller snarare en “Posturalqueen”. Nu har hon en världsbra YouTube kanal också. Tips tips.

pic