Det stora äventyret, outdoorstories

Som på film

08.02.15

Min favoritreklam som liten var Grumme tvättsåpa. Någon uberblond flicka som hängde tvätt med svenska flaggan i bakrunden och sen zoooooomar kameran ut och man ser att den lilla flickan står på en HELT EGEN Ö med sin tvätt och solen strålar, fåglarna skriker och och jag tror musiken som spelas jättehögt är ett fantastiskt klassiskt stycke och allt är bara så himla perfekt! Det är så mycket sommmarlov! Lite lite så känns det när jag hänger upp min tvätt nu, långt ifrån hav, sommarlov och egna öar, men jag har min lilla oas i Denver. Och det något väldigt väldigt speciellt med att hänga upp små barnkläder och tygblöjor på ett tvättsträck.
_DSC0746

_DSC0747

Det stora äventyret, lifestories, Psykbryt

Det finns ju värre saker.. 

07.30.15

Natten till idag sov Walter hela natten. Hela natten! Det mina vänner, var en gudagåva. Det tog oss alltså tre nätter att få in denna nya vana. SAMMANLAGT under dessa nätter grät han 19 minuter med oss brevid sig. 

Han grät oavbrutet när vi körde bil fram tills två veckor sedan (vi skaffade en spegel så han kunde sig sig själv). I bilen kan jag inte klappa eller lyfta upp honom utan då, som nu, har han fått en hand och lugna ord. Jag är helt övertygad om att han varken fått hjärnskador eller kommer bli psykopat när han blir stor för att han så “inhumant övergavs”.  Olika metoder/strategier/filosofier passar olika familjer och jag är glad att vi hittade något som verkar passa oss och jag tycker det är synd att så många verkar skämmas över att ha sömntränat sina barn om det fungerar. 

 

Det stora äventyret, lifestories

Sömnträna ett spädbarn

07.29.15

På Walle-Kalles 6 månaders besök så sa doktorn att det var dags för honom att sova hela nätter. Att han kan sova hela nätter och inte längre behöver äta d.y.g.n.e.t. r.u.n.t. Att “the window of opportunity is closing, you don’t want to try to change a sleeping pattern after 9 months” Jag diggar vår läkare, han är en gammal hippie och förespråkar alltid alternativa lösningar innan han tar upp medicin. Dessutom fick jag en high five när jag berättade att jag ammar och pumpar. Svårt att inte gilla honom men det där med sömnschema var lite svårsmält. När jag var preggo så tänkte jag att föräldrar som inte satte sina barn på schema var dumma i huvudet. Sen fick jag WK och kände att jag var dum i huvudet som ens tänkt tanken av att sätta sitt barn på schema… och sen började jag jobba och WK slutade sova och jag började känna att.. jag kanske måste sätta honom på schema ändå.. så även om det var svårsmält att doktorn tog upp det så var det något jag funderat över. Doktorn sa att vi skulle gå cold turkey, stänga dörren om Walter och bara inte gå in under natten, oavsett hur ledsen Walter skulle vara. En vecka av hell skulle det vara. Det var alldeles för extremt för oss. Men vi pratade om det, diskuterade om vad vi skulle tycka var ok, hur mycket det skulle kännas mitt i natten att inte trösta sitt barn etc. URK!

Min största oro var och är att om man inte kommer när WK skriker efter uppmärksamhet, har sönder hans känsla för trygghet och tillit. Att han inte känner att vi är en familj som alltid finns där utan att han ligger i sin säng och känner sig ensammast i världen och inte kan förstå att det är tillfälligt. Doktorn sa att jag inte kunde tänka så, att jag inte kan sätta mina känslor, eller en sexårings känslor, hos en infant. Jag vet inte hur han kan säga att jag har fel, samtidigt som jag inte vet hur jag kan säga att jag har rätt. Som mamma har jag hela tiden valt att lyssna på min magkänsla över vad som är rätt och fel, och den stämmer ta mig tusan alltid. men här.. så ska man ignorera sin magkänsla och sina instinkter.

Anywho, Eftersom vi båda arbetar och behöver sova så behövde vi lösa nätterna. Det fungerar inte att vara så trötta som vi varit. Jag har inte räknat med att vi ska sova hela nätter sedan vi fick barn, men vi måste sova tillräckligt för att orka med dagarna. Vi började med att Walter fick börja sova i sin egen säng. Vilket fungerar bra, men jag fick ändå gå upp ca 3-5 ggr per natt för att amma, vyssa, stoppa tillbaka nappen etc.

Så vi gjorde var doktorn sa, men med 3, 5, 10 minuters metoden. (Om barnet skriker så ska man gå in efter 3 minuter, klappa på ryggen, tala lugnt och sen gå ut, fortsätter hen så väntar man 5 minuter.. samma visa.. sen efter tio minuter tills barnet somnar..)

Första natten var han ledsen i 8 minuter… vaknade senare och var ledsen i 5 minuter och vaknade igen vid 4-tiden och då var jag tvungen att amma för jag höll på att explooodera.

Andra natten var han ledsen i 5 minuter, senare under natten tre minuter och sen igen ca 1 minut.

Tredje natten (igår natt) var han ledsen i kanske trettio sekunder? Sen vaknade han inget mer? Alltså! I går sov vi hela natten förutom trettio sekunder???!!!!! Jag gick in och hämtade honom halv sex så jag kunde amma och han låg i sin säng och lekte med sin napp!?

Jag tycker det var hemskt att höra honom gråta, och jag grät med lika mycket som Walter. Men jag VISSTE att han mådde bra. Att han var OK och att det inte var någon kris.

Jag önskar att vi inte behövde låta Walter gråta, aldrig någonsin, men att ha låtit honom gråta lite de här nätterna har resulterat i att vi känner oss som nya personer? Det har varit över all förväntan och vi mår alla tre, så himla mycket bättre.

Gud vad det här med parenthood gör att man blir humble. Alla gör för tusan så gott de bara kan efter sina egna situationer.. jag tror stenhårt på att man är den bästa förälder man kan till sitt barn.

Vad tycker ni? Hur gjorde ni?

_DSC0689