De här är ett funderat på länge… En gång skrev jag om hur barn tänker, och hur jag kan nästan ligga sömnlös över att de är så perfekta som barn, rena, självälskande, stolta, och det är bland andra, min röst som kommer att vara den kritiska rösten ”du är dålig på det där” ”gör inte så” ”vem tror du att du är” rösten.

Jag minns en gång, jag var kanske 7 år? Jag var på ovanvåningen i mitt rum och min mamma ropar åt mig att sluta sjunga för hon hade ont i huvudet och jag sjöng så falskt. Alltså, jag fattar det. Jag skulle själv säga det utan att tänka två gånger. Men.. efter den gången har jag aldrig tyckt om att sjunga. V a r j e  g å n g jag sjunger vaggvisor till Theo och WK så tänker jag på min fula röst. Det blev liksom en hangup i huvudet. I alla fall, vad sorgligt det är, att inte kunna släppa det och njuta av att sjunga för mina barn när de ska sova.. vad sorgligt det skulle vara så om min mamma tillexempel skulle känna så? För jag bryr ju mig inte alls om min mammas röst när hon sjunger utan jag älskar bara att vara med henne, jag tycker att hon är så vacker när hon sjunger med stängda ögon, och att det är så roligt att hon alltid öppnar ögonen när hon tar högsta tonen, att hon bara sjunger när hon är glad. Det är liksom alltid bra när mamma sjunger. (hon sjunger iofs aldrig falskt heller)

Jag har alltid haft väldigt svårt att släppa negativ kritik och känna att det jag gör är OK. Jag önskar jag var en fearless människa, en sån som startar hundra företag och av de hundra så lyckas två överleva. En sån som har något och berätta, och berättar! En sån som kanske går bet, men som iallafall inte ligger på dödsbädden och säger att ”jag levde i alla fall tryggt, inte en enda gång gjorde jag något som var läskigt” Jag har liksom jeans och svarta kläder varje dag, för jag är för feg för att ens klä mig i färg. SÅ KUL ÄR JAG. Jag tänker typ varje dag på alla stackars satar som går till IDOL med hopp att bli upptäckta och istället blir de som man skrattar åt, som inte har någon självinsikt. Men alltså, jag hade nog levt ett lite lyckligare liv utan lite jävla självinsikt. Fy SATAN vad jag oroar mig om att inte vara tillräcklig. HELA TIDEN.

Sååå.. med det.. så hoppar jag ifrån mitt egna lilla fallskärmsplan plan.. snart kommer ni se en hemsida. Som heter Northern Light Photography. Och det är så jävla jävla jävla läskigt och jag känner mig inte alls kvalificerad, eller tillräcklig, eller tillräckligt modig för den delen. Men vet ni vad, jag är faktiskt bättre än vissa som redan har varit fotografer i hundra år, och som tar betalt, och som inte går och väntar på att få ett OK i rumpan av någon som man inte ens vet vem det är.

I dag låg jag, med en gallskrikande Theo på bröstet.. samtidigt som jag hade en (manlig) gynekolog mellan mina ben.. Fy fan. Det gör jag aldrig om. Så himla konstig situation, att trösta och försöka amma en asarg bebis, samtidigt som man är naken under en liten tunn pappers handduk.. undertiden som jag försöker liksom prata och göra det bekvämt för gynekologen så HAN inte känner att det är en pressad stämning. Aja. Nästa gång måste jag skaffa barnakt. Tvingade dem att göra hormontest, sköldkörtel test, B12 och D vitamin. Är i en sådan himla funk just nu. Beeer att det är hormoner som ställer till allt. Känns som jag är inne i en pms storm.

Mamma var här över jul och det var perfekt. Älskade varje sekund. Pappa kommer i kväll. Nervös är väl mer känslan över det mötet. Minns inte ens när vi sågs sist? Tror det var 1.5 år sedan. Det är så sjukt.. tänker på hur det är när WK och Theo är äldre, och hur jag skulle dö om jag inte sett dem på så länge.

 

Så himla kallt att bo i hus som byggts för att INTE behålla värme. Fryser ihjäl. Liger och huttrar brevid Theo som får hålla mig varm.

Kollade på en preschool för WK igår,  jag kör upp till en timme enkel väg nu för att lämna WK på morgonen.. alla klassrum var dekorerade med “the biggest gift is jesus” “baby jesus räddar oss” “våra synder är förlåtna tack vare jesus” etc etc. Wk går i en kristen förskola nu och sjunger “thank you father” innan han äter lunch etc, det är ok, men det här var lite väl mycket. Här skulle han ha biblestudies.. som treåring..  Det känns fel. Är jag dum? Är jag ologisk? Det här är en enorm preschool där i stort sätt alla i stan har sina kiddos, tre minuter i från oss.. men jag är så osugen på religion, osugen på att WK ska lära sig om synd och frälsning. På tal om religion, har ni följt Alabama valet? Så himla skönt att den otippade demokraten vann.. men det är bara tack vare PoC.. alla vita nissar ville ju uppenbarligen ha en peddo i senaten. DEPP.

Heeej och hååå.  Vi bor ju i SÖDRA USA nu, i Denver är det varm och mysigt och här är det.. kallt? Aja, when hell freezes over etc. Vi tar tag i det där med parterapi nu.. men alla verkar vara kristna teraputer, alltså de talar ifrån ett kristet perspektiv.. är lite orolig att de typ kommer säga “men i bibeln står det att du är gjort av ett revben så OBEY” .. typ..

Mycket hot coco hemma nu, så himla nöjd med att WK fattar hur myyyysigt det kan vara att dricka varm choklad när man är kall.

Tack for klok feedback, svårt att veta om man reagerar på saker som händer just nu, eller om man reagerar på att man fått sin kopp full? Troligen det senare. Aja, baby steps baby steps. Men jag fattar nu att “småbarnsåren” är svåra år. Ingen underskattning där. Men woazaa.

Här kommer lite foton ifrån November, en varm månad. Det enda jag kommer minnas av denna månad är att Theo skadade fingret (mitt fel) och hur sjuukt mycket blod det kom. 10 stygn senare och nästan $2.000 dollar så är det fixat. Kass mamma.

Aja, här är vi i Gibbs Gardens, älskar hur KCs hand ramar in WK. 

Såg mitt första bomullsfält. Fun side note. När KC kom till Sverige första gången och vi åkte ifrån Arlanda (det var vinter) så sa han “ooo har ni också bomullsfält här?“.. det var snö han såg. haha

Original Walter bad bordsbön under Thanksgiving dinner..

WK älskar sin Strider! 

..och att leka i havet..
..och sin pappa..

KCs farmor och faster.. gud vad jag är tacksam att mina barn växer upp med lite familj närmare.

När vi bråkar så är det alltid samma tema, jag är negativ och tjatig (vilket är en rätt bra beskrivning på mig just nu, så fair point) och att han inte hjälper till. Jag har svårt att känna förståelse till att min livspartner tycker att jag är tjatig och negativ när han går rakt förbi saker som faktiskt behöver göras, glömmer att betala räkningar och tar förgivet att saker bara fixas. Jag menar inte det här på ett elakt sätt, utan det är så här det ser ut. Svart på vitt. Jag är inte arg utan mer lite uppgiven. Jag tror att enda lösningen är att man väljer att leva i ett ojämlikt förhållande. Att arbetsuppgifterna är klart fördelade och att de inte ruckas. KC skrev in i kalendern för en månad (med påminnelse varje dag) att han skulle bestämma vad vi skulle äta, två dagar i veckan. Jag handlar, jag lagar maten, men han skulle bestämma för jag är så urbota less på att vara den som sköter allt, jag vill också bara bli tillsagd! Det gick en dag. EN. Ok, jag är nog sur ändå. Men det är väl en logisk reaktion. Ha ha haaaaa gråååt.

Jag sa till KC för ett år sedan att vi måste gå till en parteraput om vårt förhållande inte ska dö stendöden men att jag VÄGRAR vara den som fixar det också. Jag har påmint honom om det tre ggr och vi har fortfarande inte någon tid.. trots att han säger att vi måste ta tag i det här nu efter varje bråk.

Nu är den mest motsägelsefullta traditionen på intåg och jag ser fram emot den, som alltid. Älskar lediga dagar. Vi åker till Savannah och till stranden. Känns så himla skönt att sitta i bilen i fem timmar, ÄLSKAR ATT ÅKA BIL. Vet dock inte om det är kul att åka bil i fem timmar med kiddos.. återstår att seeee.

Vet ni vad jag gjort idag? Satt på tv för WK precis hela dagen så jag kunnat städa, vika kläder a la Kon Mari och när det var klart fortsatte vi att kolla på TV och jag satt och broderade. HAHA. Vill typ sätta båda barnen i daycare så jag kan sitta hemma i soffan och brodera med en kopp te hela dagarna. Redo för pension.

I går åkte vi runt och köpte julklappar till barn som behöver, det är så HIMLA enkelt i USA att donera. Vi fick (ifrån en kyrka) en lapp med två barns namn och vad de önskade sig, ena pojken önskade sig strumpor och en pyjamas.. den andra önskade sig återuppladdningsbara batterier. Det lägger man i en kasse som man lämnar med barnens namn tillbaka i en uppsamlingslåda i kyrkan. Så enkelt. Samma sak med att donera kläder, jag hade en påse med urvuxna, men fina barn kläder, som jag tänkte droppa hos GoodWill, de hade en Drive Trough Drop Off, och när jag körde upp mot dörren så kom det ut en kille som lyfte ur allt ur bilen år mig och gav mig ett kvitto med ett nummer, om några dagar kan jag logga in på GoodWills hemsida och få tax returns på det jag donerade. Snacka om att göra något som alltid känns liiiite omständigt till något superenkelt.
En side note till denna historia är att vi gick och åt lunch med en familj som hade kids i samma ålder som våra, de såg oss i kyrkan och frågade om vi ville äta med dem och svältfödda på umgänge så skrek vi typ JAAAAAA. (Det är ju därför vi börjat gå i kyrkan..)  Dock stelt, att sitta på en resturang med deras barn som satt ner perfekt och väntade på att vi skulle be bordsbön.. och jag satt där med mina tre killar (KC inkluderad) som alla åt mat, alternativt kastade maten på golvet, och inte alls fattade vinken att de andra ville be bordsbön med oss. Själv satt jag där som en spänd pinne och försökte sparka KC på benet så han fattade han han skulle sluta äta.. och han utbrister istället “stop kicking me“….arghhh. Iallafall, bordbönen avklarad, deras barn satt fortfarande helt knäpptysta runt bordet och åt maten som människor, medan på vår sida av bordet så vägrade WK äta om han inte fick gå runt oss i cirklar., KC satt med näsan i telefonen och följde någon irrelevant fotbollsmatch och Theo klättrade överallt… Gahh. Jag försökte i någon otroligt stel ställning tala med mamman om VAD SOM HELST så hon inte skulle fokusera på min odrägliga familj, och sa just att det var så himla fantastiskt hur enkelt det är i USA att hjälpa andra människor, och hon svarade “We don’t like donating to people since that will keep them in poverty, they need incentives to change their life”.. SUCK. Det är precis det här som gör det så himla jobbigt att bo i södra USA för jag tror att jag inte har något gemensamt med någon här. Våra grundvärderingar skiljer oss åt. HUR I HELVETE kan man vara troende och samtidigt en skit? Jag förstår det inte och jag kan liksom inte svälja det. Om jag ska bli kompis med någon här nere så kommer det betyda att jag måste censurera mig själv och mitt hem och samtidigt acceptera att folk ÄR rasister och bara.. go with it? Det går ju inte. Blääää. Det är en nöt som behöver knäckas men jag har inte rätt verktyg ännu, helt klart.

 

Hur gör ni utan kul grannar? Hur gör ni som bor på landet och inte har grannar? Hur får man kompisar på ett “avslappnat” sätt om man inte springer in i folk? Jag veeet inte själv nämligen. Jag laddade ner appen Peanut häromdagen. Crickets crickets.. Aja. Det kommer väl!

Vet ni vad mitt största irritationsmoment är om dagarna? Män. Jag läser lite för mycket feministisk litteratur, lyssnar på lite för många feministiska podcasts och har liksom ingen att tala med om alla dessa arga känslor jag bygger upp.. så jag går omkring och är asarg på KC och 2000 år av patriarkaliskt förtryck och har väldigt svårt att liksom finna någon slags ro. Dagdrömmer om hur vi går till en parteraput och hur jag bara smashar sönder både KCs och den manliga teraputens taffliga försök att hitta en middle way och lämnar parteraputens kontor såhär. Såattee… man blir fasiken knäpp av noll socialt umgänge. Heeelp meeeee.